Kulturarv

Det talas om kulturarv hit och dit, och själv har jag aldrig riktigt förstått grejen. Är det verkligen alltid så viktigt att bevara det som kommer från förr?

En del av vårt så kallade kulturarv antar jag kan sägas vara barnlitteratur av författare som Astrid Lindgren och Elsa Beskow - och varför detta ska vara så viktigt att bevara, det kan jag inte riktigt förstå. Ett av Lindgrens mest kända verk handlar om en liten flicka vars glorifierade far är en vit man som har åkt och gjort sig till kung över negrer i Söderhavet. Imperialism - det är väl ingenting att vara stolt över?

Så tittar vi till Beskow. En kvinna som skrev en saga om barn som fick stryk och vars mor var så villrådig i hur hon skulle hantera situationen med sina barn/sitt boende/livet och som då blev "räddad" av en gubbe som fick styra upp saker och ting. Hjälplöst kvinnosläkte och barnaaga - känns sådär lagom modernt, liksom...

Egenvärdet - en utopi

Socialdemokraternas "kulturrådslag" kan väl nu sägas ha kommit igång (åtminstone i min värld) och själv verkar jag ha fastnat lite vid det här med egenvärde. En vanligt använd floskel är ju att "konsten ska finnas bara för konstens skull" - vad nu det innebär. Socialdemokratiska kulturpolitiker måste bli tydligare med vad vi egentligen menar med kulturens egenvärde. Vi måste tala om att det innebär att kultur inte går att värdera med måttstockar som är påhittade utanför kulturvärlden. Detta är för att vad som är "god kultur" inte ska bestämmas med hjälp av politisk censur eller baserat på ekonomiska intressen. För så är det ju.

Rådslagsmaterialet frågar oss om vi tycker att Socialdemokraterna står upp för detta egenvärde i alla väder, och svaret på den frågan är givetvis "nej". Följdkommentaren blir att det förmodligen inte heller är önskvärt, eller ens rimligt att försvara egenvärdet framför allt annat. För egenvärdet kommer aldrig att kunna existera fullt ut, eftersom det är en utopi utan dess like.

Som kulturpolitiker måste  vi göra någon form av prioriteringar, det är ett faktum. De prioriteringar vi gör i vårt budgetarbete är sedan oerhört viktiga för verklighetens kulturliv. Vi måste besluta vad vi vill ha kulturen till - vill vi ge den någon sorts bildande roll, där den didaktiskt talar om saker för oss, eller vill vi hellre att det är individens egna skapande som ska stå i fokus? Prioriteringar måste göras och så länge resurser ges från offentligt håll, måste vi åtminstone ha lite att säga till om då det gäller vad kulturen ska användas till - även om det givetvis är ytterst viktigt att politiker inte går in och styr kulturens innehåll, eller för den delen vilka specifika utställningar som ska visas eller inte.

Som avslutning vill jag på det här temat lyfta fram ett citat ur Maos lilla röda:

I dagens värld är all kultur, all litteratur och konst bestämda klassers tillhörighet och sammankopplade med bestämda politiska linjer. Det finns i själva verket ingenting sådant som konst för konstens skull, konst som står över klasserna, eller konst, som är lösgjord från eller oberoende av politiken.

Som vanligt svårbegriplig rapportering.

Jag är så trött på medias vridna sätt att beskriva verkligheten. "Sammandrabbningar" i Lund igår, om någon nu missat det. I tidningarna kan vi läsa att Lund besöktes av ett 70-tal "nationalister"/"högerextremister" - för tydligen är det något fel på att kalla dem för vad de verkligen är: nazister. Hitleranhängare, alltså.

Det krävs en hel del ihoppusslande mellan sådant som går att läsa i olika artiklar, i olika tidningar, för att kunna få en något sånär sammanfattad helhetsbild av det som hänt. Sydsvenskan skriver lite luddigt om sammandrabbningarna, och utifrån deras huvudartikel (den som publicerades i papperstidningen) går det inte få någon vettig bild över huvud taget.

Alla tidningar tar tillfället i akt att förklara att "nationalisterna" minsann hade demonstrationstillstånd, vilket motdemonstranterna inte hade. Om vi tänker tillbaka på artiklar från tidigare i veckan, kommer vi ihåg att detta beror på att motdemonstranterna dragit tillbaka sin ansökan efter samtal med polisen - efter att ha blivit försäkrade om att inte heller Hitlers lakejer skulle få något tillstånd. Men så fick de det iallafall - tre timmar innan demonstrationen skulle börja.

Vi kan i allmänhet läsa mycket om det våld som utförts av motdemonstranterna, men mindre om det som kom från den andra sidan - det som kom från bakom polisernas beskydd. Aldrig trodde jag väl att Kvällpsoten/Expressen skulle bli den tidning som närmast verkar skildra sanningen - att polisen igår gick och skyddade ett demonstrationståg med maskerade människor, som under sin marsch kastade flaskor, sten och brinnande facklor mot motdemonstranterna.

Anna-Lena menar att motdemonstranterna gjorde fel som gav sig på sådant här med våld. Och visst, jag håller med. Det gjorde mig till exempel riktigt förbannad då jag läste att folk hade blandat in människors miljövänligaste fordon i saken (se 15.03). Men samtidigt är det inte konstigt att folk reagerar desperat och lite dumt när de gång på gång ser en polismakt agera som de gjorde igår (förutom att låta nazisterna komma undan med lite vad som helst, så körde de ju även det vanliga rejset med livsfarliga hästar och hundar med vattnande käftar som bussades på några av de medborgare som var där för att yttra sitt missnöje).

Mediarapportering suger fett. Det känns skönt att veta att Efter Arbetet snart kommer igång på riktigt.

Everyone hates a mime

I Kina är det slut på falska fasader. Eller åtminstone är det så vad gäller uppträdande musikartister. Så i framtiden kan artister dömas på riktigt - den kinesiska befolkningen kan känna sig trygga i att de som står på scen faktiskt kan sjunga. Musiken är inte tillrättalagd i en studio, utan live på riktigt. Den som står där framme är den som faktiskt sjunger. Annars får inte läpparna röra på sig.

Den kinesiska regeringen har tagit det gamla uttrycket som säger att alla hatar en mimare på lite lagom stort allvar sådär...

Ge(m)ensamma nämnare

Jag är ingen finansexpert på något sätt. Jag tycker till och med att finanspolitik är ett ämne som är alltför gäspframkallande för att sätta mig in i. Men på DNs hemsida hittar jag en artikel som berör oss alla: arbetslösheten är på väg uppåt- kraftigt uppåt. Anders Borg konstaterar att den nedåtgång på den svenska finansmarknaden och det höga antal varsel som vi ser idag, det har vi inte sett sedan 90-talskrisen.

90-talskrisen var väl egentligen inte så himla länge sedan, men det är ändå skrämmande eftersom 90-talet innebar kraftiga försämringar i välfärdssystemet just på grund av nämnda kris. Och då jag tänker på det undrar jag om Anders Borg inte skäms. För om jag inte missminner mig, så tog nämnda kris ordentligt med fart senast hans parti hade makten i Sverige. Då som nu, blev det som de själva kallar "utanförskap" så väldigt mycket större under deras styre. Det suger. Jag vill inte ha en borgerlig regering.

Förvirring i kulturpolitiken slagit fel

I Sydsvenskan läste jag igår att en undersökning gjord av SCB visar att vi idag konsumerar mer kultur, samtidigt som vi skapar mindre själva (hittar inte notisen på nätet). Kulturrådet, som ansvarar för siffrorna, menar att detta till stor del beror på att fel frågor ställs och att mycket kulturutövande idag sker på till exempel Internet.

Givetvis ligger det mycket i det som Kulturrådet hänvisar till, men jag ser fortfarande ett problem - ett problem som den förda kulturpolitiken bara har spätt på. Då vi tittar närmre på resultatet från SCBs undersökning kan vi se att kulturutövande som minskat - för alla åldersgrupper, efter vad jag kan förstå - är till exempel deltagande i studiecirklar och att spela musikinstrument. Detta kan en förmoda är ett direkt resultat av mindre pengar till såväl studieförbund som musik-/kulturskolor. Studieförbunden tvingas ta ut högre avgifter för sina cirklar och musikskolornas avgifter höjs ständigt av oss politiker för att dämpa ekonomiska oroligheter i kommunerna - kulturen har tyvärr blivit någonting som tydligen är väldigt lätt att skära i.

Detta hänger förmodligen ihop med någon allmän förvirring, där politiker inte riktigt vet vad som ska göras med kulturen - eller för den delen vad vi ska ha den till. I Socialdemokraternas rådslagsmaterial kan vi visserligen läsa om vikten av både studieförbund och musikskolor, men samtidigt blandas begreppet deltagande ihop med tillgänglighet och deltagandet handlar helt plötsligt om att vi ska ha rätt att "konsumera" var vi än är. Skapandet glöms liksom bort. Kultursfären har dömts ut till ännu en marknad där vi är "konsumenter" och "producenter" - begrepp som har sitt ursprung i en kapitalistisk världsordning där kultur för något annat än ekonomiska syften inte har någon roll.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Då jag slagit upp denna bok, hittat bland Brombergs höstutgivning, blir jag ganska snart skeptisk. Jag upptäcker nämligen att det rör sig om en brevroman, vilket varken känns särskilt fräscht eller kul. Men så ger jag den iallafall en chans, och upptäcker att formatet för en gångs skull gör sig väldigt bra. Formatet i sig ter sig ofta ohållbart och osammanhängande, men här har författaren löst det genom att låta huvudkaraktären brevväxla med en mängd olika personer, viket fyller upp de luckor som kan uppstå då det bara är brev mellan två.

Romanen utspelar sig 1946 både i London och på kanalön Guernsey. Författaren Juliet Ashton får brev från en man som hittat hennes namn och adress i en bok han köpt begagnad: han har blivit helt tagen av författaren och han ber Juliet leta upp fler böcker av samme man åt honom. I samma brev berättar han om Guernseys litteratur- och potatispajssällskap, som han själv tillhör. Sällskapet väcker Juliets intresse, och hon börjar brevväxla med flera av dess medlemmar och åker efter ett par månader till ön för att hälsa på sina nya vänner. Romanen fortsätter berättas i brevform rakt igenom, då hon även skriver till sin förläggare och hans syster, som är Juliets bästa vän.

Berättelsen genomsyras av kärlek till böcker och den verkliga författarinnans enorma historieintresse. Upplyftande ord om litteratur och kärlek blandas med skildringar från det ockuperade Guernsey under kriget, fragment från kontinentens koncentrationsläger och från den fattiga tid som rådde då kriget var över. Trots detta ska ni inte tro att boken är nedslående på något sätt, då Shaffer beskriver människors förmåga att hålla sig flytande trots elände och misär. Hon beskriver kulturen som ett undflyende vapen och hur människor faktiskt förmår upprätta goda relationer över fienders gränser.

Något konstigt med friheten

Kajsa Ekis Ekman skriver om frihet/valfrihet i DN. Hon har många vettiga poänger, även om hon inte kommer med någonting som inte sagts förut. Hennes text får mig att tänka på Knutna Nävars gamla hit "Det är något konstigt med friheten":

Tacka Gud du är lycklig du
som fötts i en demokrati
Här får du arbeta, här får du lön,
här får du vara fri
Det är den bästa av alla världar
och här trycks ingen ned
Men det stämmer inte med verkligheten
och inte med det du ser

Refr.
Det är något konstigt med friheten
något konstigt med friheten
När du och kamratena kräver den
så finns den inte för er

Det sägs att du har frihet
att ta vilket jobb du vill
Men för den som flyttats till en barack
räcker inte friheten till
Det sägs att frihet, att arbeta
det är en självklarhet
Men när du står bland de arbetslösa
var finns då din valfrihet?

Det är något...

Det sägs att du får tillräckligt
betalt för ditt idoga knog
Men när du sålt din arbetskraft
så har du ändå inte pengar nog
Och när du kräver mer
blir friheten en illusion
"Det finns inga pengar att ta av
till dig en så ringa person"

Det sägs att du ändå har frihet
att utveckla din personlighet
Att skapa din egen lycka
och bruka din driftighet
Du närs med en dunkel dröm
om rikedom och makt
Men du får fly till en värld som du aldrig kan nå
av kärlek, lyx och prakt

Det är något...

Nej den lilla frihet du har
har din klass fått kämpa sig till
Men i detta system kan du inte föra
den längre än borgarna vill
För borgarnas diktatur
är den verkliga friheten här
Där arbetarklassen förnedras
Och förtrycks av profitbegär

Yes! Super baby

Företaget "Yes! Superbaby" (ja - det heter faktiskt så) tillverkar acessoarer som du som förälder kan ha på dig för att ge barnet extra stimulans. Om vi bortser från det faktum att barn förmodligen får alldeles tillräckligt med stimulans från världen i sig, så tycker jag att det är förolämpande att man förväntas tappa all känsla för stil bara för att man får barn.

"Fashionable acessories" kallar företaget det de säljer. Mmm, just det...

Disrespekt

Polisen stormade alldeles nyss Smultronstället, det ockuperade huset i Lund. Tidigare har kommunen lovat att ungdomarna som ockuperat huset ska få vara kvar på obestämd tid. I möten med ungdomarna ska de ha lovat ungdomarna att säga till i tid om de tänker köra iväg dem, så att de hinner ta med sig sina personliga tillhörigheter därifrån. Så kommer polisen nu och "bryter upp dörren" - trots total brist på motstånd.

Sättet att hantera situationen visar, tyvärr, att kommunen saknar respekt för sina medborgare. Inte heller är det första gången som människor körs bort från sina nödfixade bostäder: i januari kördes hemlösa bort från de kolonilotter de använt som bostäder, också de utan förvarning. Den gången fanns åtminstone socialen med och erbjöd hjälp för dem som inte hade någonstans att ta vägen. Idag körs husockupanterna ut utan den hjälpen, verkar det som - trots att det sägs att åtminstone hälften av dem som bosatt sig i Smultronstället faktiskt saknar hem.

Det verkar vara det här vårt "fria, demokratiska" samhälle reducerats till. Eller kanske har det aldrig varit något mer. Vi lever i ett samhälle där vi som skulle vara medborgare behandlas som sopor - på detta såg vi ett exempel i januari och ytterligare ett idag.

Är det så det ska vara i ett "fritt" samhälle? Att om du gör någonting med ett uttalat politiskt syfte, då förlorar du alla dina rättigheter. Du behandlas som skit och det du har blivit lovad, det gäller inte längre. Vad fan!

Man up!

Okej. Jag inser det sexistiska i inläggets titel. Men så här va: i torsdags satt jag på kommunfullmäktigemötet och lyssnade till debatten angående den ekonomiska delårsrapporten för kommunen. Som vanligt blev det som en återupprepad budgetdebatt, vilket är något uttröttande att vi ska ha flera gånger om året...

Men vad som irriterade mig ännu mer är att det ord jag förmodligen hörde oftast var (precis som i riksdagsdebatten jag lyssnade till härom veckan) "Socialdemokraterna". Vi sitter inte vid makten. Inte i Sveriges riksdag och inte heller i Lunds kommun. Det är inte främst vi som bör redovisa vårt ansvarstagande för saker och ting. Det är inte vi som måste försvara det ekonomiska läget - inte någonstans. För vi har inte makten att rädda ekonomin på något plan.

Så, följande ord till den borgerliga koalitionen:

Ni bad om ansvar. Väljarna gav er det förtroendet. Ni har nu suttit vid makten i drygt två år, så snälla - snälla - se till att ta det där ansvaret ni bad om nu då!

Fler röster om Lunds kommunfullmäktige: Hanna (v) och Yngve (mp).

Sida vid sida?

Det finns ingen konflikt mellan vetenskap och religion, utan de båda hänger sedan länge ihop. Det hävdar Antje Jackelén, som är biskop i Lunds stift. Resonemanget verkar gå ut på att de bägge intriktningarna, om man nu kan referera till religion och vetenskap som sådana, ständigt har varit medvetna om att den andra finns. Hon säger också att huvudfåran av religiösa inte är extremister eller vetenskapsmotståndare på något sätt.

I det sista har hon förmodligen rätt. Huvudfåran av religiösa är förmodligen bara lite godtyckligt troende som plockar lite vad som passar dem och deras verklighet bäst. Det var någonting jag insåg lite mer tydligt då jag flyttade till Skåne. Innan dess hade jag visserligen hört sägas att extremismen enbart fanns i små frikyrkor, och inte i Svenska Kyrkan - den största samlingsplatsen för landets kristna - men det hade jag ju också sett att det inte var sant. För extremismen lever och frodas även inom denna institution, åtminstone på sina håll. I Bibelbältet, där jag kommer ifrån, hade jag klasskamrater som menade att alla som gjort abort skulle komma till helvetet. De trodde att homosexualitet var någon sorts sjukdom som kunde botas med förbön. De berättade om hur de sett rullstolsburna människor resa sig ur sina stolar och gå efter handpåläggnignar. Och just det - så trodde de att jorden bara var fyra till sex tusen år gammal. För det hade tydligen någon sorts Bibelmatematiker räknat ut.

Ganska långt från vetenskapen - jag kan inte låta bli att påpeka det. Fastän jag tror att biskop Jackelén har en poäng då hon säger att extremisterna när varandras inflytande då det gäller att locka anhängare till den egna ståndpunkten. Hon menar att Richard Dawkins och intelligent design-förespråkarna ger varandra någonting att peka ut som fult. Lämplig sammanfattning vore väl att vi helt enkelt borde chilla lite mer: ha ett mer avslappnat förhållningssätt till saker och ting...

Men att gå så långt så att man kopplar ihop vetenskap och religion, till och med hävdar att de två har någon form av "familjerelation"? Nej, det är för magstarkt helt enkelt.

Dum

I våras då jag gick och väntade Bumbi sa jag att jag skulle försöka att inte bli en sån där förälder som bara pratar om sitt barn - ni vet, en sån där jobbig en. Jag tyckte, och tycker, att det är viktigt att bevara någon sorts identitet för sig själv. Jag startade en blogg och menade att jag i den skulle upprätthålla min identitet; den skulle liksom få bli mitt fönster till verkligheten.

Och så har jag nu blivit förälder. Och jag tror inte att jag är en sån där som bara pratar om mitt barn hela tiden. Inte hela tiden. Och det hade ju faktiskt varit svårt, eftersom jag inte pratar med särskilt många. Men då jag faktiskt pratar med folk, folk som lever ute i verkligheten, då kommer Bumbi förmodligen på tal pinsamt ofta. Men jag försöker ändå - att prata om annat menar jag. Mitt problem är att det går sådär. Jag pratar visserligen på, men är liksom trög. Jag har glömt hur en för sig i sociala sammanhang. Jag tappar ord och resonemang och känner mig plötsligt väldigt dum.

Jag ska snart ge mig ut i arbetslivet igen. Borde det inte erbjudas någon form av rehabiliteringskurser för sådana som mig? Typ "sociala beteenden och uttryckssätt for dummies".

Det mycket välkomna kulturrådslaget - en flopp?

Månad ut och månad in har jag nu, som medlem i Socialdemokraterna, fått hem papper med information om de fyra sedan länge pågående "rådslagen" som pågår inom partiet. Mitt liv har varit överhopat och min hälsa undergrävd, varför jag inte riktigt orkat bidra till dessa. Trots detta har jag under en längre period gått och längtat efter det som det så länge ryktats om - ett rådslag med inriktning på kulturen. Det var imorgon en vecka sedan detta femte rådslaget offentliggjordes och nu upplever jag att allt det jag gått och hoppats på är tillintetgjort.

Då jag läser igenom rådslagsmaterialet finner jag många av dess utgångspunkter aningen intetsägande och trista - en del till och med felaktiga i sin åsikt, men det går kanske inte att komma ifrån; sällan stämmer mina åsikter helt överens med min partilednings och säkert inte alltid heller med mitt partiprogram. Jag tröstar mig med att materialet jag har i mina händer, under min blick, är till för att skapa diskussion. För Mona Sahlin, min partiledare, har väl sagt att hon vill lyssna på mig, medlem i hennes parti. Eller? Jag läser det finstilta på partiets hemsida och inser att det står att det eftersöks åsikter från "alla, f[rån] de kulturellt yrkesverksamma, f[rån] den kulturintresserade allmänheten och f[rån] våra medlemmar". Att som medlem bli prioriterad sist i ledet känns, måste jag säga, något nesligt. Att en kulturellt yrkesverksam med moderata sympatier ska stå högre i kurs för mitt partis ideologiska utveckling än jag...(Kanske stämmer detta helt överens med den senare tidens kampanjer där vi inte längre är bidragande medlemmar, utan enbart "supporters"?)

Så inser jag att det inte spelar någon roll. En motion är redan inlämnad till riksdagen. En motion undertecknad "Mona Sahlin m.fl. (s)" som säger vad den socialdemokratiska kulturpolitiken vill, färdigdiskuterat och klart. Den verkar innehålla ungefär samma saker som rådslagsmaterialet - det material vi åtminstone skulle få en och en halv månad på oss att diskutera (visserligen en tidsperiod som är ett skämt om det åtminstone ska gå att låtsas som om det finns något sorts demokratiskt potential, vilket det givetvis inte finns i den här formen av rådslag). Jag vet inte om vi ska kalla det hela någorlunda ärligt, skamligt eller helt enkelt bara pinsamt.

Vad vi än vill kallar det, så tänker jag ignorera arrogansen och återkommer här på bloggen inom kort med reflektioner över det som rådslaget faktiskt ämnar diskutera. (Om inte annat, eftersom det nu saknas den typen av reflektion, trots utlovande, på rådslagets blogg.)

Kapitalismens undergång

Författare har svårt att leva på sitt arbete i dagens Sverige, vilket ledde till att tre representanter från Sveriges författarförbund igår gick ut i DN och krävde nya villkor för Sveriges författare. De kräver att en statlig utredning undersöker möjligheten till ändrade skatteregler och anpassade sociala trygghetssystem för författare och litterära översättare. De menar att litteratur är viktigt för ett samhälles demokratiska fortlevnad och kritiserar det faktum att boken i dagens samhälle blivit reducerad till enbart en vara. Den liberale bloggaren Fredrik Segerfeldt svarar med att skriva att om de vill ha betalt för sina böcker, så får de väl skriva böcker som folk vill läsa.

Segerfeldts korta uttalande blir mest till en pinsam symbol för exakt det problem som författarförbundets representanter pekar på. Reducering av böcker till enbart en vara. Segerfeldt har varit verksam vid Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenskt Näringsliv och tankesmedjan Timbro - alla ställen med stark koppling till åtminstone det största regeringspartiet, statsministerns Moderater. Och det är väl ungefär den politik Segerfeldt förespråkar som vi kan vänta oss av regeringen i framtiden. En politik där boken, och kulturen i allmänhet, inte får lov att vara någonting annat än just en kommersiell vara. En politik där kulturens viktiga roll som upprätthållare av demokratin trycks ner totalt. Och så har vi bara kapitalismen kvar.

Finanskrisen figurerar fortfarande i pressen. Jag undrar om världsekonomin är på väg att krascha. Tror ni att det skulle betyda det kapitalistiska samhällets undergång?

Inget språkligt mästerverk, direkt.

En värld där ingenting får ifrågasättas och där svaret på alla frågor eller tveksamheter sägs kunna hittas i den egna litteraturen, det är en sådan värld som beskrivs i Henrik Petterssons debutroman Jehåvasjäveln. Som titeln antyder är den värld jag syftar till den värld som Jehovas vittnen lever i - en värld som till och med de själva menar inte är densamma som den vi "andra" lever i. För att leva i vår värld, det anses vara fult och syndigt.

Till en början trodde jag inte att jag skulle klara av att läsa färdigt boken, enbart på grund av det torftiga språk som fick inleda hela alltet. Efter fyra sidor funderade jag på att lägga ner, men bestämde mig för att se om författaren kanske skulle inse att ingen orkar läsa en bok som består av enbart meningar så korta att en knappt hinner blinka innan de tagit slut. Och så tänkte jag att det faktiskt borde bli bättre, eftersom andra klarat av att ta sig igenom boken. Och mycket riktigt blev de korta meningarna längre och det torftiga språket fick också mer flyt i sig.

Nina Saric på Dagens bok menar också hon att det inte rör sig om något språkligt mästerverk det här, men spår däremot att Jehåvasjäveln är en framtida pocket-bästsäljare och jag instämmer helt i att detta kan vara någonting värt att läsa då den kommer ut i pocket, eller kanske före det om den finns inne på biblioteket. För trots de språkliga bristerna är handlingen tämligen intressant och i både DN och Aftonbladet påpekas det att författaren själv är uppvuxnen som ett "Vittne" och därmed också vet vad det handlar om att leva i "vittnenas" värld (eller helt enkelt i "Sanningen", som de själva verkar kalla det).

Jag tror att vi är ganska många som är nyfikna på vad som egentligen rör sig i huvudet på de personer som med jämna mellanrum kommer och knackar på våra dörrar för att tala med oss om Bibeln, och Henrik Petterssons bok kan säkerligen hjälpa oss på traven med att skapa åtminstone en fragmentarisk bild.

Politisk kommunikation?

De senaste veckorna har vårdcentralen blivit mitt andra hem. Jag måste gå dit och bli omlappad varenda dag, vilket blir ett problem inte bara för mig utan också för vårdcentralen. Det sköna är att det som är bekvämast för mig i situationen, det är också det som är mest bekvämt för dem. För mig vore det skönast att gå till samma sköterska varje dag - för dem är det lättast att ta hand om mig om personen som gör det har sett mitt sår förut, för att se om läget blivit sämre eller bättre på något sätt. Det är inte roligt för mig att gå dit varje dag, men det är ju knappast så att de gör det för att jävlas - egentligen har de knappt tid att ta emot mig. Det vore alltså roligare även för dem om jag inte behövde komma varje dag.

På vårdcentralen verkar de ha brist på både tid och utrymme, och utanför är det nu en byggarbetsplats. Bygget ska tydligen hålla på till december 2010 och jag har själv känt hur det får hela den byggnad som vårdcentralen ligger inrymd i att skaka. Det hela hade väl varit okej om någon hade tänkt på vårdcentralen överhuvudtaget när arbetet planerades. Men det som byggs är bostäder. Och visst, jag tycker att det är en alldeles utmärkt yta att placera sådana på - om det inte vore för att infrastrukturen i området inte planeras i samma takt som bostäder, och de som flyttar in kommer att få mycket svårt att få tid på sin lokala vårdcentral.

Kommunikation olika enheter emellan i det politiska systemet, det är verkligen någonting som saknas det...

Arbetsmarknad

Hört på jourläkarcentralen, samtal mellan skadad man och vän:

- X ringde. Han sa att jag får polackerna på tisdag.

- Men kan du jobba nu då?

- Ja, jag kan ju vara arbetsledare utan att göra något.

Katastroffysisk litteratur

För någon som tar examen i litteraturvetenskap och som har haft drömmar om att jobba i bokbranschen har mitt läsintresse de senaste åren varit nästan skamligt nära ickebefintligt. Ambitionen om att läsa har alltid funnits, men det har ofta kommit någonting i vägen. Alldeles för mycket att göra (politik, arbete). Depression och allmän orkeslöshet (som ung kvinna vill en ju inte gå alltför långt ifrån att vara en klyscha...). Då Ulrika lånade mig Marisha Pessls Special topics in calamity physics (också utgiven på svenska av Natur och Kultur, då med titeln Fördjupade studier i katastroffysik) insåg jag att det dessutom kan ha haft en del att göra med det faktum att det var åratal sedan jag senast stötte på en bok jag haft svårt att lägga ifrån mig.

Den här romanen fångade till en början främst mitt intresse inte på grund av sin handling, utan på grund av sin berättarstil. Huvudpersonen, Blue, berättar historien om sitt liv med referenser åt både höger och vänster. I beskrivningar av personer eller saker referrerar hon som ytterligare beskrivning till diverse olika källor med hjälp av det inom akademien använda Harvardsystemet; det kan röra sig om en insekt ur ett uppslagsverk, om en karaktär i en bok eller film eller ur ett fenomen som beskrivs i en tidskriftsartikel. Eftersom varje kapitel har fått sin titel från varsin bok ur den västerländska kanon luras jag att tro att även de andra titlarna som hänvisas till är verkliga - något jag upptäcker inte alltid stämmer då jag inte längre kan hålla mig från att kolla när hon hänvisar till en marxistisk hemsida med adressen www.thehairyman.com (adressen ska anspela på Marx skäggiga utseende). Den finns tyvärr inte i verkligheten. Detsamma verkar vara fallet med alla de hemsidor och en hel del av de böcker och artiklar hon hänvisar till - trots att det finns en hel del böcker och filmer som de facto existerar också...

Förutom referenserna till olika källor kan jag inte låta bli att hänföras av hur hon hela tiden hänvisar till författare, vetenskapliga begrepp eller andra saker som jag med mina kvasiintellektuella ambitioner önskar att jag hade bättre koll på (men givetvis inte orkar skaffa mig). Ett bra exempel är då Blue är med sina vänner i skogen och de skriker saker (eller namn på personer) som helt enkelt känns rätt. Blue är tyst och här är hennes anledning:

I didn't know why I hadn't shouted anything. I felt like a peson who couldn't unstick her stutter. I believe I was trying to think of someone with a decent last name, someone who deserved this privilege of being sent into the wind. Chekhov, I'd been about to say him, but he seemed too stilted, even if I added the first name. Dostoevsky was too long. Plato seemed irritating, as if I were trying to one-up everyone by choosing the Very Root of Western Civilization and Thought. Nabokov, Dad would have approved, but no one, Dad included, seemed certain of the pronunciation. ("NA-bo-kov" was incorrect, the pronunciation of amateurs who bought Lolita under the impression it was a bodice ripper; yet "Na-BO-kov" fired like a defunct pistol.) It was even worse with Goethe. Molière was an interesting choice (no one had yet mentioned a Frenchman) but there was a problem shouting the guttural R. Racine was too obscure, Hemingway too macho, Fitzgerald fine, but in the end it was unforgivable what he did to Zelda. Homer was a good choice, though Dad said The Simpsons had bastardized his reputation.

Det finns mycket att säga om den här romanen, skulle kunna skrivas hela uppsatser hur lätt som helst. Handlingen är givetvis inte på något sätt ointressant - tyvärr räcker en sjysst berättarstil inte hur långt som helst - och de sista 200-300 sidorna går boken knappt att lägga ifrån sig. I denna bokens sista del används tidigare nämnda detaljer ur boken som pusselbitar för att lösa det mysterium som tornat upp sig framför Blue - varför Hannah Schneider dog.

För mer info om handlingen eller författarens tankar om boken, se till exempel här, här eller här.

Inkonsekvent politik

I dagens Sydsvenskan kan vi läsa att Miljöpartiet i Lund vill utveckla medborgarkontoren i kommunen på tämligen omfattande sätt. De tänker sig en lösning där medborgare kan få hjälp med "i stort sett allt" på medborgarkontor, som ska befolkas av arbetsförmedlare och poliser och gud vet vad (även om det hela kan låta ekonomiskt orimligt, så finns det tydligen en liknande, fungerande verksamhet i Botkyrka kommun).

Varken miljöpartiet eller Sydsvenskans journalister verkar komma ihåg det faktum att Miljöpartiet för inte alltför länge sedan var med och klubbade igenom en biblioteksplan som säger att medborgarkontoren ska integreras i biblioteken (se punkt 8.2). Diskussionerna bakom den delen av planen har varit många, omfattande och beslutet var mycket välgrundat. En bibliotekaries utbildning ger en kompetens som lämpar sig alldeles utmärkt för att bedriva den verksamhet som medborgarkontoren sysslar med idag. Utbildningen lär att ge hjälp till självhjälp. Att hjälpa till att söka information.

Att integrera medborgarkontoren i biblioteken är en bra idé av många anledningar. Det ekonomiska perspektivet är givetvis ett, men framförallt tycker jag att det är viktigt att vi för diskussionen om bibliotekens roll i framtiden. Att låna ut böcker är visserligen en sak som biblioteken ska fortsätta med, men deras uppgift måste vara mycket större än så. Att finnas till som plattform för spridning av samhällsnyttig information, som hjälp till medborgarna med olika saker torde vara mycket bra uppgifter för dessa institutioner.

Då vi talar om bibliotek idag, talar vi om dess roll som "arena för det offentliga samtalet". Vi talar om begrepp som "livslångt lärande". Bägge dessa begrepp blir dessvärre totalt intetsägande om vi inte tittar närmre på dem och ger dem definitioner i sina respektive sammanhang. Att stå som arena för ett offentligt samtal skulle kunna innebära just att biblioteken finns till för informationsspridning och -insamling, för åsiktsutbyten och för att vara behjälpliga då saker ska styras upp för att skapa en gemenskap i samhället (som June Ljungqvist, samordnare för medborgarkontoren i Lund, i ovan nämnda artikel pekar på att dessa varit i tex Genarp och Veberöd). Att syssla med livslångt lärande borde till stor del handla om att hjälpa människor att inhämta den information som behövs när den behövs, för att uttrycka det enkelt. När det kommer till att ge människor hjälp, besitter biblioteken en oerhörd potential.

Ja, för en mer heltäckande service på hjälp-/infofronten vore det bra att samla fler aktörer på ett och samma ställe, men det bör i sådana fall lösas på andra sätt än genom att utveckla medborgarkontoren. En närliggande lösning är givetvis att vidareutveckla idén om bibliotekens framtid och i likhet med till exempel Lunds Vägledningscentrum skulle biblioteken kunna härbärgera fler utomstående parter (alltihop utrymmeskrävande, men det skulle det ju vara även i ett medborgarkontors regi). Ett annat alternativ är en vision om ett stort kommunhus, där så många av kommunens tjänster som möjligt får plats på en och samma plats.

Jag menar inte att (mp)s förslag är helt pannkaka - trist bara att de väljer att titta på en föråldrad struktur som är på väg bort, istället för att vända blickarna mot de bibliotek som faktiskt har framtiden för sig.

Den sjävkritiska ledaren?

Candace Bushnell, författaren bakom TV-succén Sex and the city, ska göra ungdomsböcker av Carrie Bradshaws tonår.

Min spontana tanke: Carrie och Sex and the city är visserligen kul och så, men är vi inte trötta på att vuxenvärldens normer och populärkulturella fenomen dras långt ner i åldrarna? Jag tänker att det lär vara väldigt unga människor (flickor) som kommer att bli målgruppen för dehär böckerna, då de som är tonåringar själva förmodligen tittat på serien med den vuxna Carrie.

Så läser jag DNs notis, och jag slås av ännu en tanke. Candace Bushnell lär ha sagt till The Guardian att "Carrie följde inte den stora massan i High School, hon ledde den. Det var där som hon började observera och kommentera den sociala arenan." Är det bara jag som tycker att det hela låter lite... dubbelt? Antingen får hon väl leda samhället eller "observera och kommentera" detsamma. Är det inte lite svårt att göra både och?

Eller iochförsig - det är nog en och annan diktator som lyckats ta sig an båda rollerna...

Spel för gallerierna

På tal om kulturnatten i Lund uppmärksammar Sydsvenskan olika aspekter om kommunens vilja att bli europeisk kulturhuvudstad 2014. En av dem som kommenterar är tidningens medarbetare Tor Billgren, som anmärker på det bristfälliga galleriutbudet i Lund.

Han menar att gallerier är någonting som måste jobbas upp underifrån, och att vi kulturpolitiker måste skapa möjligheter för att detta ska bli möjligt. Vad är det han vill av oss? Jo - lägre lokalhyror. Och givetvis har han rätt. Lägre lokalhyror krävs. För gallerier. För det mesta. Och visst, en skulle kunna argumentera att politikerna i kultur- och fritidsnämnden skulle kunna gå in och subventionera galleristers hyror, men det är ett orimligt krav. Om en tänker till.

Gallerister lever på olika meriter, det menar Billgren själv i sin text. Det finns gallerier som drivs av kommersiella krafter och det finns de som drivs av ideella - men i slutänden är ett galleri i sig ändå av kommersiell natur. Det är inte verksamhet som kulturpolitiker vid fördelande av skattemedel bör prioritera.

Nu kan en vara petig och säga att Billgren faktiskt inte talade om subventioner, utan om lokaler som har låga hyreskostnader redan från början. Men där är det ju ännu märkligare att åberopa en kulturpolitikers beslut. För som sagt, mången skulle tjäna på lägre hyreskostnader - det är dock ingenting en kulturpolitiker rår på. Kulturpolitiker bestämmer inte över fastigheter. Och för lägre hyror krävs en total omdaning av dagens samhällssystem. En revolution.

Är Billgren redo för en sådan, månne?

Böcker

I nästan ett år har jag gått och sett fram emot årets bok- och biblioteksmässa, och nu är jag inte ens säker på om jag kommer att kunna närvara. (Det hela hänger på om mitt operationssår vill läka ihop sig eller ej.) För även om jag kan tänka mig att det blir lite trångt att knö sig fram med barnvagnen mellan montrarna, hade det känts helt underbart att få irra runt en dag eller två bland alla böcker och ständiga möjligheter till nya intellektuella upptäckter. Kanske skulle jag få tid att sluka mina fynd inom en snar framtid, kanske inte. Men det vore ändå en skön känsla att veta att jag är någonting mer än bara mamma; att min värld består av någonting mer än bara blöjor och ersättningspulver (ja, jag har nu gett upp amningen).

Vare sig jag lyckas ta mig till mässan eller inte, känns det som om jag idag lyckats få en liten glimt av min lite större bokvärld iallafall. Mille har startat en blogg och på Kulturnyheterna pratar de om ett ämne som intresserar mig massor - bokmarknadens "nya" struktur. Vi får veta att en fjärdedel av bokmarknaden finns på nätet, men också att mer än två tredjedelar av det som en av de stora näthandlarna säljer inte går att finna i den vanliga handeln. Det är verkligen lustigt, tycker jag. Och skönt att höra (även om det rent teoretiskt inte är någonting nytt, vilket vi kan läsa i den bok som också Kulturnyheterna hänvisar till - The Long Tail). De vanliga handlarna har länge gnällt på att näthandlarna konkurrerar ut dem, och försöker sedan lösa detta genom att likrikta sig alltmer, med allt färre och mer allmänna titlar i hyllorna - detta medan konsumenterna ger sig ut och letar efter det som är mer anpassat efter dessa som individer.

Nåväl, en bisats. Ämnet intresserar mig som sagt. Imorgon fortsätter Kulturnyheterna på samma tema, men uppmärksammar istället hur de nya strukturerna påverkar utgivningen. Varar 10 minuter efter klockan 19 på SVT1. Gör hela min dag.

Batman leker FRA

I nu bioaktuella  The Dark Knight löser multimiljardären Bruce Wayne (med alias Batman) egenväldigt brottsproblematiken genom att installera övervakningsmojänger i varenda Gothaminvånares mobiltelefon. Hans chefsuppfinnare motsätter sig projektet, men mr. Wayne ihärdar. Lite läskigt att se hur populärkulturen nu börjar propagera för sådan här teknologis användning, till skillnad från tidigare fall.

Det som är fascinerande i filmen är hur det faktiskt trycks på att Batman, rent officiellt sett, faktiskt är en skurk. Han gör saker som inte är tillåtet och löser problemen med högst otillåtna medel (som givits exempel på här ovan). Han löser brott på sätt som myndigheterna egentligen inte officiellt kan acceptera, men som de accepterar iallafall. Batman är en outlaw som försöker tala om för oss att det är rätt att bete sig hur fan som helst, bara vi försvarar kapitalisternas banker.

Rent scenografiskt är filmen intressant att titta på, precis som fallet är med de flesta Batmanrullar. Heath Ledgers tolkning av Jokern gör att vi återigen påminns om hur tragisk hans alltför tidiga bortgång var. Hade han fått leva ett fullångt liv hade vi förmodligen haft en karaktärskådis att räkna med i många framtida Hollywoodproduktioner...

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Om man, likt jag, har en förkärlek för filmer som bygger på serietidningar är den väl värd att se. Annars kan det nog kvitta.

Abscess

Det har varit tyst på min blogg ett tag nu, kanske är det någon som undrar varför. Kanske inte. Oavsett vilket, tänkte jag berätta om det lilla privata helvete jag haft de senaste två veckorna. Det stavas mjölkstockning. Fast lite värre ändå.

Jag hade fått en stor klump i bröstet och börjat känna mig hängig. Min barnmorska hade sagt åt mig att om stockningen inte gick över, då skulle jag höra av mig till distriktssköterskan. Det gjorde jag. Hon sa att så länge klumpen inte såg blålila ut och jag inte hade hög feber, så var det ingen fara. Min klump var bara röd, och jag hade bara feber ibland så det räknades inte. Det var onsdag morgon. Onsdag kväll fick jag höra att jag skulle ta paracetamol mot febern och att jag kunde få en tid på torsdagen om jag ville.

Så torsdag morgon då. De säger att eftersom febern är borta ska jag avboka min tid. På amningsmottagningens telefon säger de så. Fredag har det fortfarande inte blivit bättre, jag hör av mig till vårdcentralen och kryddar på sanningen lite - säger att jag haft feber sedan i söndags. Jag får träffa en läkare. Väl där ser de ju att jag inte har feber, men kan konstatera att jag har en "svår infektion". Läkaren ser bekymrad ut, skriver ut antibiotika och ber mig komma tillbaka på måndagen igen.

Måndag. Läkaren konstaterar att infektionen gått ner lite, även om den fortfarande är hög. Klumpen är stor och hård, så hon skickar mig till akuten för ett ultraljud. Kirurgiakuten. Säger att de kanske behöver tömma klumpen lite på vätska. Det ska de i sådana fall göra med en nål, säger hon. Men på akuten säger de att det ju inte alls verkar vara en böld (tydligen gjorde jag ett misstag då jag sa att jag hade en böld trots att ingen läkare använt det ordet - min mangostora ömma klump var tydligen något annat) och att jag ska avvakta och se om inte antibiotikan verkar. Gör den inte det tycker de att jag ska få annan medicin.

Onsdag har ingenting blivit bättre alls och jag blir lite otålig. Vårdcentralen säger att nu har de inte fler resurser och ber mig ringa Kvinnoklinikens akut istället. Det gör jag. De ber mig komma dit. Läkaren tittar på mig fem minuter. Hon gör ett ultraljud och konstaterar att klumpen är 8x6 cm stor. Det är en böld. I princip omöjlig att behandla med antibiotika. De måste skriva in mig. Operera. Öppna upp bröstet.

De skar upp bröstet på mig och nu sitter jag med en vardroppande dräneringsslang utstickande ur tutten och väntar på att det ska bli måndag. För då ska de förhoppningsvis plocka ut den. Jag tycker ändå att det är märkligt, att jag var tvungen att gå till kvinnokliniken för att någon skulle fatta. Varför känner inte den allmänna vården till någonting om "kvinnosjukdomar"?

Äntligen x2: Partiet gör mig stolt.

Dagens nyhetsintag har vid två tillfällen fått mig att tänka att "det var fan på tiden".

Första gången var då jag läste att (s) i Malmös kulturnämnd sagt nej till att skicka en officiell inbjudan till Nordens monarker inför ett jubileum - anledningen är att dessa inte är demokratiskt valda. En journalist på Sydsvenskan ställer frågan till en av ledamöterna om de inte kunde skickat frågan på återremiss för att få saken utredd: som om en utredning hade kunnat komma fram till att den demokratiska situationen såg ut på något annat sätt... Nej, way to go Malmö Kulturnämnd!

Andra gången var då jag såg att partiet äntligen sluter upp bakom delad föräldraförsäkring. I SvD kan vi läsa om någon som opponerar sig med en uppmaning att istället motverka löneskillnader på arbetsplatserna - något som faller platt utan förslag på hur det ska gå till. Det faktum att det idag är kvinnorna som står för 79% av föräldraskapet är ju en stor anledning till att löneskillnaderna är så stora. Äntligen kommer det ett riktigt initiativ för att faktiskt minska ojämställdheten (till skillnad från de uppmaningar vi hört i hur många decennier som helst).

Hur känner du för din feta rumpa?

TV3 och Kanal 5 har under sommaren visat var sin brittisk serie som inriktar sig på utseende och fysik. TV3 har sänt Supersize vs. Superskinny, vars stora grej är att de får en fet och en supertanig person att byta diet under en vecka för att få dessa att inse att deras respektive kostvanor inte är normala. Kanal 5 har visat Trinny and Susannah, som är två kvinnor som tar sig an kvinnor (oftast i medelåldern) och hjälper dem att klä sig så att de ser bra ut.

Ett stående inslag i TV3-programmet har varit när Gillian McKeith (programledaren i den brittiska varianten av Du är vad du äter) åkt runt i olika städer med målet att minska brittiska kvinnors rumpomfång. Kvinnorna hon tagit sig an har fått testa olika tränings- eller bantningsmetoder för att få ner omkretsen kring sina gumpar. Kvinnorna som deltagit har varit i alla möjliga former och storlekar - de flesta har väl sett ganska normala ut, efter vad jag kunnat se. För ett par veckor sedan satt jag och zappade och såg slutet av ett avsnitt av Trinny and Susannah och insåg då hur mycket mer sympatisk inställning deras program har till saker och ting. Avsnittet jag hade zappat in i var någon sorts rumpspecial där programledarna lärde kvinnor hur de skulle klä sig för att framhäva sina rumpor på ett bra sätt - då anpassat efter att alla rumpor ser olika ut.

Visst, Trinny och Susannah uppmanar alla kvinnor att gå i högklackat och pratar hela tiden om hur viktigt det är att "se kvinnlig ut" - men de försöker åtminstone aldrig tala om för folk att de borde må dåligt över sina kroppar. Istället lyfter de fram vilka drag som är extra vackra hos varje kvinna.

Här ser vi en tydlig skillnad på vilka programinköp de båda svenska TV-kanalerna gjort. TV3 sänder det mesta innehållande Gillian McKeith (Du är vad du äter, Supersize vs Superskinny och Tre stora brudar - en liten klänning) - program som alla talar om för dig att du inte duger som du är. Kanal 5 visar istället program som går ut på att människor ska bli upplyfta och mer nöjda med de kroppar de faktiskt lever i - program som Trinny and Susannah och How to look good naked.

Visserligen lär Gillian McKeith sina "elever" hur de ska leva ett bättre, mer hälsosamtliv - rent fysiskt. Och hon gör dessutom ett mycket bättre jobb än den svenska motsvarigheten Anna Skipper, som tycker att en ska slänga i sig saker en tycker är äckliga istället för att leta upp nyttiga alternativ som en faktiskt tycker om (för det torde nog alltid stå att finna). Men för att en människa ska kunna vara sant hälsosam måste hon älska sig själv även om hon har några extra kilon. Även om hon åt en chokladkaka till efterrätt igår. Den psykiska hälsan må påverkas mycket av den fysiska, men självuppfattning ligger i någonting annat.

Ibland är det inte verkligheten som behöver förändras, utan din uppfattning av den. Det tycker jag att programmen på Kanal 5 gör ett bra mycket bättre jobb för att spegla.

Det definierande språket

Att språket skulle definiera vår verklighet är väl en inte helt oanvänd filosofi. "Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga", lär Wittgenstein ha sagt en gång i tiden. Filosofin sätts helt underbart och illustrativt på prov i en av de mindre kända delarna av Gullivers resor, "Resan til Houyhnhnmernas land". I denna resa ska Gulliver berätta för de förfinade hästarna om människornas värld, och då han ska tala om saker som krig och imperialism måste han hela tiden tala om "sådant som inte finns" - ord för olika mänskliga fenomen finns inte i Houyhnhnmernas språk och går därför inte att tala om, helt i enlighet med Wittgensteins teori.

Detta är någonting jag funderar över då jag på P1s Vetenskapsradion hör om ett experiment brittiska och australiska forskare gjort med aboriginska barn. Experimentet visar att barnen hos det aboriginska folket kan räkna, trots att det inte finns några räkneord i det aboriginska språket. Detta resultat visar ju, precis som artikeln på SRs hemsida påpekar, att människan faktiskt har förmågan att tänka utan ord.

Men egentligen borde det väl vara självklart att vi kan både tänka och kommunicera utan ord - en tanke går att gestalta i bild, en uppmaning med en gest. Då jag själv sätter Wittgensteins teorier i direkt koplling till de som senare utvecklats av Gramsci är det nästan lite märkligt att jag började filosofera över det här då jag hörde om de aboriginska barnen. Jag tänker mig en diskussion där språket är det som definierar vårt samhälle; hela vår kultur...

Har det britt-australiska forskarteamets upptäckt förändrat detta på något sätt? Förmodligen inte, men det var ändå en tanke som slog mig.

Den nya plattan - Carla Bruni

Jag skrev att den första skivan var helt fantastisk, och nu har den tredje alltså kommit. Vad jag tyckte var så fantastiskt med den första var dess absoluta enkelhet. Det var en vacker röst ackompanjerad av enkelt gitarrspel.

Carla Brunis nya skiva gör mig med detta i åtanke mycket besviken - förväntningarna faller platt ner till marken redan vid de första tonerna, som utgörs av ett hackigt och skrällt piano. Jag har ett vagt minne av att jag efter att ha lyssnat på den andra skivan, No promises, ansåg att Bruni gjorde sig bättre på franska och italienska än på engelska. På Comme si de rien n'était (den nya) tycker jag nog att covern av den gamla klassikern "You belong to me" är en av de bättre låtarna - detta är väl egentligen den enda som lever upp till den enkelhet som stod att finna på Quelqu’un m’a dit.

Om det är någon som nu står och väger mellan att köpa och inte köpa den nya skivan, så vill jag att ni först ska veta att den förutom hackigt skrällpiano också är uppfylld av sliskig saxofon och märkliga plingplongljud. Den vackra enkelheten är borta, och kvar finns endast ett smaklöst dussinalbum. Tyvärr.

Fin folklighet och folkhälsa

I DN läser jag att halten av hormonet oxytocin ökar då vi sjunger. Oxytocin är alltså ett hormon som får oss att må bättre; "både lugna och mer sociala". Med detta i åtanke är det helt fantastiskt att körsången verkar vara på uppgång i det folkliga myllret. Idag inleds Östersjöfestivalen i Berwaldhallen, som har massor med körsång på schemat. I våras gjorde TV4-programmet Körslaget succé, trots en del kritik från vad Aftonbladet refererar till som "Körsverige". I Lund har vi vår alldeles egna internationella körfestival, som 2006 hade 10.000 besökare och 1.500 medverkande.

Att människor har hittat en verksamhet som faktiskt ökar vårt välbefinnande och väljer att utöva denna aktivitet tillsammans, det är vackert. Den internationella körfestivalen i Lund är ett fantastiskt, och oerhört folkligt, projekt. Då jag först hörde talas om den var jag inte helt övertygad. Jag hade själv en uppfattning av att körsång var någonting elitistiskt, någonting som inte berörde gemene man (en uppfattning som körledaren i Aftonbladet gärna späder på...) Men jag hade fel. De 1.500 medverkande i festivalen var till stor del "vanliga" människor. Och så även större delen av de 10.000 besökarna. För vanliga människor sjunger i kör och gör det för att må bra tillsammans. Sedan går deras släkt och vänner och gläds av att se de sina rocka loss.

Jag tycker verkligen att det hela är så fint.

Knappast ny filmfinansiering...

Shane Meadows, regissören till "This is England", har gjort en film vars hela syfte är att få folk att köpa fler tågbiljetter mellan London och Paris - någonting som givetvis kritiserats. Frågan vi måste ställa oss här är huruvida detta nödvändigtvis måste inskränka på det konstnärliga i en film.

Ingrid Stigsdotter ifrågasätter filmens budskap i Sydsvenskan och hennes ifrågasättande är säkerligen till mångt och mycket riktigt. Det är förmodligen inte riktigt realistiskt för två fattiga stackare att få upp hoppet bara för att de sitter på tåget till Paris. En helt riktig analys som lyfter fram att konst (vare sig det rör sig om litteratur, film, målning eller vad det nu kan vara) ibland döljer verklighetens verkliga och hemska natur. Men detta är inget ovanligt - konsten är ofta verklighetsflyende, och har så alltid varit.

Inte heller är det nytt med företagssponsrade filmer. Som Stigsdotter själv påpekar förekommer det produktplacering även i de gamla Bondfilmerna från sextiotalet. Med tiden har filmbolagens vinstkrav blivit alltmer absurda och det är inga små klirr i kassan som krävs för att Hollywood ska vilja satsa på en film. Biljettpriserna på bio höjs alltmer och publiken sviker (visserligen med en uppgång den här sommaren). Det pekas på förlorade inkomster på grund av fildelning, men jag tvivlar starkt på att filmindustrin tackat nej till den extra inkomsten om så inte vore fallet.

Att vi får företags budskap inpräntat i de konstverk vi betraktar är nog helt enkelt någonting vi får leva med så länge vi lever i ett kommersialiserat samhälle. Men å andra sidan - kan inte detta fenomen i sig ses som en konstnärlig reflektion över just detta samhälle?

Vad män verkligen vill ha

Under sommaren har jag av någon anledning fått tre gratisnummer av tidningen Glamour hemskickade till mig. Hur de hittat min adress är jag inte riktigt säker på men det verkar ha att göra med kvinnor i min ålder i trakten, då en jämnårig bekant också fått den.

I det senaste numret läser jag i innehållsförteckningen samma rubrik som jag satt på det här inlägget - "Vad män verkligen vill ha". Att tidningar får för sig att publicera den här typen av reportage förvånar mig verkligen, och jag kan inte låta bli att slå upp den angivna sidan. Jag måste som en bisats, innan jag fortsätter alltså, säga att det här är ett ypperligt exempel på att Sisela Lindbloms "De skamlösa" fungerar dåligt som en satir på någonting - de dåliga reportage som damtidningsreportrarna tänker ut i hennes bok kommer inte ens i närheten av verklighetens dumhet...

Nåväl. Jag har som sagt slagit upp sidan och "reportagets" innehåll skrämmer/roar mig nästan ännu mer än dess rubrik. På en liten sida får vi först veta att mäns åsikter och önskningar skiljer sig åt (nähä!), men denna uppgift följs sedan upp med en liten tabell. Tabellernas kategorier heter "Vad kvinnor tror att män vill ha" och "Vad män verkligen vill ha".

Tabellen talar om för oss att män vill ha kvinnor som är 170 cm långa, har blå ögon och långt hår, bär söta kjolar och vars intresse är att titta på sport. Och detta kan de tala om för oss trots att männen ska ha så olika åsikter.

Hur de har kommit fram till dessa uppgifter? Framgår inte.

Var de hittat tillfrågade män? Framgår inte.

Hur många män de frågat? Framgår inte.

Intressant att den här typen av tidning gärna vill pådyvla oss att vi ska vara på ett visst sätt. De erkänner själva att det inte finns någon särskild norm, men detta stämmer inte riktigt överens med deras världsbild - det måste ju finnas en standard att eftersträva.Vad ska de annars skriva om?

Jag är så trött på att behöva höra att vi måste ändra på vem vi är för att hitta kärleken. Kvinnor i alla generationer trycks ned av tidningar som Glamour och får veta att vi inte riktigt duger, för att sedan bli totalblåsta av marknaden som vill sälja oss allehanda knep och varor som ska få oss att bli bättre. För att tryckas ned och må riktigt dåligt över vilka vi egentligen är, ger vi våra besparingar till "konsulter" som Ellen Fein och Sherrie Schneider (författare till boken "The Rules"; väldans underhållande om en ser den som satir på allmän idioti) eller till företag som säljer allehanda märkliga preparat.

De som säger att patriarkatet inte finns kanske bör tänka efter en gång till. För den här typen av samhällspådyvlad självspäkning är inte ens tillnärmelsevis lika stor när det kommer till det "otäcka" könet.

Modernt förhållande

På tisdagskvällar visar TV3 nuförtiden ett mycket fascinerande program: "Drömjobbet" ("The secret life of a soccer mom"). En hemmamamma får möjlighet att ge sig av för att under en veckas tid försöka sig på en karriär inom sitt drömyrke. Medan hon är borta får maken stanna hemma med barnen, helt ovetande om vad hustrun egentligen ägnar sig åt - såvitt han vet handlar det hela om en dokusåpa som vill se hur bra männen kan leva sina hustrurs liv.

Tisdagens avsnitt var det en kvinna som ville bli polis, precis som hennes make. Maken stannade hemma och tog hand om hemmet. Det vi fick se av hans vecka var hur han gnällde över att plocka upp hundbajs och menade att det egentligen var hustruns jobb, och hur han passade på att fråga sina barn hur gamla de egentligen var. Eftersom han uppenbarligen inte var kapabel att själv lista ut vad som skulle göras i hemmet, fick hustrun lämna en sex sidor lång lista för att berätta det för honom.

Hustrun har både upp- och nedgångar då hon ska prova på att vara polis, men i slutänden blir hon ändå erbjuden en plats på polisskolan. Hon har möjlighet att följa sin stora dröm. Då hon kommer hem får maken och barnen veta vad hon gjort under veckan som gått, och familjen måste ta ställning till om hon ska följa sin dröm eller inte. Maken säger bestämt nej. Hustrun ger honom en rad logiska argument till varför det vore en sjysst idé (förutom att det är hennes dröm då, alltså). Maken säger nej. Programledaren ber kvinnan om ett svar. Kvinnan tackar nej. Det blir ingen dröm. Maken har bestämt.

Fy fan vilken jävla värld vi lever i!

Tragiskt och bisarrt Norrlandsdrama

Jag brukar säga att pingis är egentligen den mest demokratiska sporten som finns kvar i nuläget. Alla andra sporter är ju totalförstörda av pengar, politik och droger. Har du nånsin hört talas om en pingisspelare som gått på anabola?

Det är bara att inse. Jag har en förkärlek till bisarra filmer med tragiskt innehåll. Jag har tidigare funnit dem bland Todd Solondz och Pedro Almodóvars verk, och nu senast måste jag berömma Jens Jonssons Pingpongkingen. I mörkaste Norrlands skogar lever Rille. Han är utstött, annorlunda och han älskar pingis. Därför har han enväldigt tagit över makten över pingisrummet på fritidsgården. Fritidsgården som främst är till för barn i mellanstadieåldern, fastän Rille själv redan har kommit upp i tonåren. Att han får hållas beror nog till mångt och mycket - förutom att fritidsledaren tycker synd om honom - på att hans yngre bror är hans raka motsats och väldans populär bland skolkamrater i alla åldrar.

Det är mycket intressant dethär. Alltså, mellan mig och brorsan. Han är liten och jag är stor. Han är impulsiv och jag är mer eftertänksam. Och ibland känns det som att han har fått allt och jag inget.

Filmen skildrar syskonkärlek och syskonrivalitet. Den skildrar det svåra i att leva som barn till missbrukare och i att leva utan vänner. Och med vinterns omvärld blir hela alltet så väldans mycket kallare. Läs mer om filmens handling till exempel här eller här. Och gå gärna och se den.

Bibliotek i förändring

I dagens Sydsvenskan kan vi läsa att det finns funderingar på att ha nattöppet på stadsbiblioteken i Lunds Kommun. För mig är denna nyhet särdeles intressant att ta del av, eftersom jag med mitt uppdrag som ledamot i Kultur- och Fritidsnämnden i Lund också sitter med i en styrgrupp vars uppdrag är att ta fram en handlingsplan för bibliotekens verksamhet.

Artikeln visar ett stort diagram över utlåningsstatistik från de senaste åren för att illustrera att lånen blivit färre. Tyvärr inser jag då jag läser artikeln lite närmre att den redovisade statistiken är missvisande, då den enbart innehåller antalet utlånade pappersböcker. Ljudböcker eller digitala böcker göre sig icke besvär, även om vi säkerligen kan hitta en del av förklaringen till de sjunkande siffrorna här.

Ett annat problem som tas upp i artikeln är sjunkande besökarantal, som till viss del kan förklaras med att folk inte behöver gå till biblioteket för att till exempelvis låna om böcker nuförtiden - detta kan göras online. Inte heller finns det någon statistik över hur mycket vi medborgare utnyttjar alla andra tjänster som finns tillgängliga via internet - ett problem som jag faktiskt diskuterade med en av Stadsbibliotekets bibliotekarier då jag var där på studiebesök i våras. Då passade jag även på att tipsa bibliotekarien ifråga om Google Analytics, som dels visar hur besökare hittar till din hemsida, men också hur deras användande av hemsidan ser ut. Med lite tur styrs den här typen av statistik också upp i framtiden...

När det kommer till förslaget om nattöppet är jag mycket positivt inställd till att det kommer upp på tapeten även om jag är tveksam till om det är någonting som faktiskt bör genomföras. Det vore dock dumt att vifta bort utan att faktiskt ha utvärderats... Personligen menar jag att snacket om svikande besökarantal är något överdrivet - delvis på grund av ovan nämnda anledningar och delvis för att biblioteken i Lunds Kommun faktiskt har fler besökare per år än Eiffeltornet. Dock, så tror jag att det finns en poäng med att ha öppet längre på kvällarna än vad som nu är fallet, då de nuvarande öppettiderna stammar från en tid då arbetsmarknaden såg annorlunda ut och det inte var lika vanligt att arbeta sena dagar. Idag kan det nog vara många som inte hinner in på biblioteket efter det att de tagit sig iväg från sina egna arbetsplatser.

Bland kommentarerna till artikeln på Sydsvenskans hemsida efterfrågas söndagsöppet och temakvällar istället för nattöppet, något som inte nödvändigtvis står i konflikt med vartannat. Som jag förstår artikeln är tanken inte att vi ska ha fullt bemannade bibliotek under nätterna, utan med "öppet" syftas en tillgänglighet där besökarna kan ta sig in med hjälp av passerkort. Söndagsöppet är någonting vi faktiskt har på åtminstone Stadsbiblioteket i vanliga fall, även om tiderna är lite annorlunda nu under sommaren. Någon gång det senaste året (minns inte riktigt när) kortades antalet öppettimmar på söndagar, men detta berodde på att det var några timmar under de tidigare öppettiderna som biblioteket faktiskt inte fick några besökare.

Temakvällar är en jättekul idé, det håller jag med om. Tyvärr är det någonting som är svårt att besluta om ovanifrån, då det sällan blir lika bra om det inte är folk som faktiskt själva tagit initiativet som utför alla de rolig aktiviteterna. Och faktum är att det redan idag händer en hel del på några av kommunens bibliotek - bland de mer aktiva hittar vi (förutom Stadsbiblioteket) biblioteket på Väster och biblioteket i Dalby. För er som efterfrågar aktivitet - gå in på biblioteket och fråga vad som händer (tyvärr kan det ibland vara svårt att få informationen om en inte aktivt söker upp den, vilket jag ser som ett problem..). Finns det en vänförening för ditt bibliotek, gå med i den och för fram idéer om aktiviteter som kan genomföras. För den typ av verksamhet som efterfrågats på Sydsvenskans hemsida är sådant som ofta tjänar på att ha fått sitt initiativ underifrån.

Respekt?

Den uppmärksamma kanske har lagt märke till att jag är oerhört road av att se hur journalister vinklar saker och ting. Helgens fynd gjorde jag i ett nummer av tidningen NU, som lämnades i min lägenhet av en släkting som varit på besök.

I tidningen kan vi läsa att David Beckham tycker att det är jobbigt att hans fru Voctoria, alltså före detta "Posh Spice" alltid är den som står i fokus av de två. För att ta itu med detta problem har han nu tydligen börjat agera ut genom att köra runt fort och allmänt vårdslöst i sin BMW (tror jag att det var). Hursom är det som är riktigt underhållande med artikeln dess själva vinkling - fokus ligger nämligen på hur jobbigt Victoria tycker att hans utagerande är....

Ledig?

Igår kväll vid niotiden hade jag spenderat i princip ett dygn i sträck med att amma. Bumbi åt en halvtimma-timma, sedan "vilade" han tjugo minuter. Under vilopauserna gjorde det mer ont i brösten än det gjorde under själva amningen. Och vila kunde jag inte heller göra, eftersom blöjor var tvungna att bytas. Ingen tid för mat, ingen tid för vätskepåfyllning.

Den vätska som inte lämnade kroppen genom bröstvårtorna, gjorde det genom tårkanalerna. Behöver jag säga att det vid den tiden känds som ett hån att "ledig" är en del av ordet föräldraledighet?

Välgörenhetens problem

För tjugo minuter sedan eller så såg jag en reklamfilm på TV. Vi uppmuntrades att bli faddrar åt fattiga barn - en verksamhet som de facto räddar mängder av barns liv. Reklamen får mig att tänka på det här med välgörenhet, och det hela får mig att känna mig splittrad. Det är måhända en bra tillfällig lösning, för i den verklighet vi lever i idag hjälper det som jag precis nämnde massvis. Tyvärr är välgörenheten bara ett botemedel för symptomen, och aldrig för roten till problemet.

Ett lysande exempel hittar vi i TV-programmet Extreme Makeover - Home Edition. I serien åker ett gäng inredningsarkitekter runt i USA och hjälper fattiga människor att bygga upp sina hem. Familjerna som tar emot hjälpen har alltid tragiska historier, och har alltid ägnat massot av tid och resurser åt att i sin tur hjälpa andra människor eller djur genom välgörenhet. I slutet av varje program hänvisar någon av inredarna till en hemsida, där vi blir uppmuntrade att arbeta volontärt med just välgörenhet.

Välgörenhetens tanke är i grunden välmenande, men till och med i det nämnda programmet ser vi exempel på att den inte stökar undan problemet. Programmets käcka inredare kan inte hjälpa mer än ett begränsat antal, och därmed måste de göra ett urval. Detta är ett faktum som tragiskt gjorde sig påmint i senaste avsnittet som visades på TV3. Serien är dramatiskt uppbyggt och kallar lätt till tårar, och avsnitten avslutas alltid med en grand finale där familjerna får komma hem efter en välbehövd semester och får se sina nya hem, detta under applåder från enorma publikhav.

I senaste avsnittets avslut kunde vi i publikhavet se en kvinnas vädjan till programledaren nedskrivet på en skylt: "Ty, my kids need help. Please come see us!". Inredarna har gjort ett nedslag i ett amerikanskt samhälle och hjälpt en familj, men kvar står tusentals andra som också har problem. Kvinnan med skylten sätter uppenbarligen sina barn främst, men detta gör att kvinnan aldrig kommer att besökas av Ty och hans vänner. För deras hjälp är givetvis villkorad, så som välgörenhet ofta är. Och kvinnan med skylten lever inte upp till programmets villkor just på grund av det faktum att barnen sätts främst. För det räcker inte att vara fattig och gå på knäna för att kunna betala sina räkningar. Även om du har två jobb, så förväntas du ägna din tid åt välgörenhet vid sidan av dessa - även om detta innebär att du måste försumma din tid med famljen.

Som jag skrev i början av detta inlägg kan välgörenheten aldrig bli lösningen på ett problem. Istället fungerar det som något sorts symptomdämpande alibi som får oss att titta åt andra hållet när det gäller de strukturer som finns i samhället. Välgörenheten fungerar idag som någon lam ursäkt för att inte ta grundläggande rättigheter på allvar. Välgörenhet är ingen lösning. Vi behöver alternativ.

Manual i kvinnotämjande

En av de sista dagarna jag väntade Bumbi såg jag en film på TV: Deliver us from Eva. Ganska så snabbt kände jag igen storyn, och insåg att det var ytterligare en moderniserad variant av Shakespeares Så tuktas en argbigga. Själv har jag spenderat åtskilliga timmar av mitt liv skrattandes eller gråtandes över någon av den store författarens dramer, men det här verket är helt enkelt för mycket! Berättelsen kretsar kring två systrar, Kate och Bianca, som är helt olika varandra. Bianca är snäll och söt - varenda mans dröm. Kate är självständig, intelligent och värsta bitchen. Ingen man vill gå i närheten av henne, vilket leder till problem då hon är den äldste av de två systrarna. Problemet ligger hos fadern som vill gifta bort sina båda döttrar, men traditionen bjuder att den yngre inte kan lämna hemmet innan den äldre systern gjort det - en problematik vi kan hitta även i Bibeln då Laban lurar Jakob att först gifta sig med Lea, trots att det är Rakel som han älskar.

Kates självständiga sinne är till stort agg för Biancas många beundrare, och några av dem bestämmer sig för att försöka hitta en karl som kan ta sig an Kate. De betalar ett av de största ärkesvinen de kan hitta för att smickra sig in hos både fadern och Kate, vilket givetvis går alldeles utmärkt. Petruchio, som ärkesvinet heter, lyckas genom att vara riktigt svinig faktiskt nå fram till Kate, smälta ner hela hennes självständighet och pjäsen slutar med att hon håller ett litet anförande där hon talar om vikten av att som kvinna lyda sin make. På allvar.

Pjäsen filmatiserades på 60-talet på Liz Taylor i rollen som Kate, på 50-talet lanserades den i musikalform under titeln Kiss me Kate och förutom Deliver us from Eva har vi under det senaste decenniet sett en modernisering av pjäsen i form av den lite mer berömda high school-filmen 10 things I hate about you. I moderniseringarna av pjäsen har visserligen Kates lilla tal på slutet tagits bort, men så mycket större modernisering av budskapet har inte gjorts. Storyn förtäljer fortfarande om en självständig kvinna, som beskrivs i mycket negativa termer på grund av just denna självständighet. Det är fortfarande så att den självständiga kvinnan mot slutet av filmerna ger upp sig själv för att älska det där svinet, som hon fått reda på har kurtiserat henne enbart för att han fått betalt för det.

Så vari ligger egentligen moderniseringen? Shakespeare skrev sin pjäs i slutet av 1500-talet, men trots försök att faktiskt modernisera det hela stannar moderniseringen tyvärr på ytan. Ärligare tycker jag då att den "modernisering" som sker i Baz Luhrmanns Romeo+Juliet från 1996 är. Vi får i denna följa Leonardo DiCaprio och Claire Danes i en modern och urbaniserad miljö (DiCaprio har till och med Hawaii-skjorta på sig, om jag inte missminner mig), men texten är bevarad som den var på Shakespeares tid. Ärligt, vackert, fint.

Utmanad

Catti har utmanat mig, och här kommer responsen:

Regler:

• Posta reglerna först.


• Svara på alla frågor.


• Skicka vidare utmaningen till sex andra bloggare.


• När du postat dina svar, berätta för den som utmanade dig.

Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag.

1. Hänga med Ulrika.


2. Lära mig den elektriska bröstpumpen.


3. Bada Gabriel.


4. Försöka få lite sömn.


5. Skriva en recension till Tiden.

Vad gjorde du för tio år sedan?

Var på valläger på Öland. Åkte i samma bil som Tomas DiLeva. Gick på konsert med Chuck Berry, Little Richard och Jerry Lee Lewis.

Ställen du bott på?

• Fritsla.


• Bergsjön, Göteborg.


• Biskopsgården, Göteborg.


• Malaga.


• Kinna.


• Landskrona.


• Norra Fäladen, Lund.


• Väster, Lund.

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?

1. Köpa ett hus.


2. Starta en litterär fond till förmån för författare med bra idéer.


3. Sponsra diverse kulturprojekt, gärna jobba med en del sådana själv också.


4. Resa.


5. Jobba för sexuella rättigheter världen över; jag hakar på Cattis idé om preventivmedel, men vill tillägga kamp för rätt till abort.

Jag utmanar vidare: Carina, Danielssons lakejer, Elisabet, Hanna, Joanna och Johan.

Shit, vilken diss!

Sydsvenskan skriver idag om en politiker i Laholm som fått sin altan söndersprängd. I artikeln står också att forskare varnar för att hot som detta riskerar göra så att politiska uppdrag kommer att besättas av alltmer olämpliga politiker, eftersom de som är bäst lämpade kanske inte kommer att vilja ta tyngre uppdrag på grund av riskerna. Kvar finns bara hårdbarkade typer utan medkänsla, eller nåt i den stilen.

I samband med denna forskarrapport får vi alltså höra om Laholmsmoderaten Per Asklund, som säger att sprängattentatet inte avskräcker honom från politiken, utan snarare tvärtom. Han menar att han istället känner sig än mer sporrad till sina politiska gärningar.

Nu vet jag ju ingenting om Per Asklund, men jag måste ju säga att Sydsvenskan målar upp en intressant bild i artikeln... Först säger de alltså att de som är bäst lämpade för politiska uppdrag inte tar dem pga hot. Sedan säger de att Per Asklund är är mer motiverad efter dådet. Vill artikelförfattaren med detta säga att Asklund är mindre lämpad?

Staden och hundarna på riktigt

1962 gjorde den peruanske författaren Mario Vargas Llosa debut med sin roman Staden och hundarna. Boken skildrar livet för ett gäng pojkar på en militärskola, där milijön påminner en del om den som Jan Guillou skildrar i sin roman Ondskan (om inte annat, så säkert bekant för många genom filmen).

En av pojkarna i Vargas Llosas roman, så underdånig att han av de andra getts öknamnet "slaven", vantrivs på skolan något så fatalt, och han lever för de tillfällen då han får permission och kan ge sig av från skolan en stund. Då några av skolans elever har fuskat på ett prov dras alla permissioner in, tills det har kommit fram vilka de skyldiga är. Då "slaven" inte står ut att vara på skolan mer än nödvändigt anger han de skyldiga, vilket leder till att pojken mördas av sina klasskamrater. Mordet sopas sedan under mattan av skolans lärare, och livet fortsätter som om ingenting hänt för alla andra inblandade i boken.

På P1-morgon igår kunde vi höra att sumobrottningens ställning i Japan är hotad efter att en 17-årig pojke blivit ihjälslagen av sina träningskamrater - inför ögonen på tränaren (som tydligen bidragit till dådet genom att dänga en ölflaska i huvudet på pojken). Det hela skulle ha ägt rum som "straff" efter att pojken försökt fly från sumoskolan på grund av sin enorma vantrivsel på denna.

Jag har i en intervju hört Vargas Llosa säga att intentionen med hans roman till en början faktiskt var att skildra livet på en militärskola - att han först senare såg att verket kom att ha en lite mer symbolisk betydelse. För då boken kommit ut sågs den nämligen som en symbol för någonting mycket större än den lilla skolans värld. Kritiker menade att Vargas Llosa med hjälp av en liten verklighet lyckats skildra en stor - att hans roman var en bild av latinamerikanska diktaturer och ett alltför våldsamt samhälle. Om romanen lyckats skildra just detta, fått symbolisera någonting så mycket större, så frågar jag mig vad som gäller då romanens handling utspelar sig i den faktiska verkligheten. Kan det som hände den 17-åriga pojken i Japan ses som en symbol för någonting större? Vad säger egentligen sumobrottningens, med alla sina auktoritära traditioner, varande som nationalsport om det japanska samhället i stort?

I P1-morgon menar de att händelsen öppnat ögonen på folk angående sumobrottningen, och att dennas ställning nu är hotad. Men kommer det verkligen att vara så? Kommer händelsen att innebära någon faktisk skillnad, eller kommer den japanska nationens liv att fortsätta i samma spår som vanligt - precis som det fortsatte som vanligt för romankaraktärerna i Staden och hundarna?

Bloggvakum och carnivàle

Jag skulle vilja tipsa er alla om en TV-serie som hade premiär på SVT2 förra lördagen (den 5 juli alltså) kl. 20.00 - Carnivàle. Mycket mystiskt drama som utspelar sig under depressionens 30-tal i USA. Serien kretsar kring Ben, som plockas upp av en resande cirkus då hans mor nyss dött. Cirkusens värld är fylld av magiska krafter - krafter som även Ben (mot sin vilja och trots försök att kämpa emot) innehar. Stämningen i serien är helt fantastiskt och storyn likaså. Då serien fortsätter får vi se hur Ben genom sina drömmar dras in i en kamp mellan gott och ont.

Enligt SVTs beskrivning av serien är Bens motpol fader Justin uppenbart ond, men jag menar att det är häri seriens absoluta skönhet ligger - så uppenbart är det faktiskt inte. Handlingen leker med de båda begreppen "gott" och "ont", och det är inte alltid särskilt tydligt vad som är vad. Vi får i seriens inledning vet att kampen mellan gott och ont pågår, och att det i varje generation föds en ny representant för vardera sida. Vem som ska representera vilken sida är faktiskt inte helt och hållet tydligt till en början, då Ben är efterlyst för mord och fader Justin hjälper en grupp utstötta, fattiga människor tillrätta. Fader Justin använder sina magiska krafter till att få syndare (däribland en pedofil) att gottgöra sina dåd på olika sätt. Ben läker en bruten arm genom att istället ta död på en hel sjös fiskbefolkning.

Allteftersom storyn fortlöper utvecklas de båda karaktärernas förhållanden till sina krafter, och vem som ska representera vad blir efterhand alltmer tydligt.

De första två avsnitten har redan gått, men jag uppmanar ett alla att delta tittarskaran: skåda och njut!

--------------------------------------------

Under strecket vil jag säga att det finns en anledning till att bloggen stått i stiljte en vecka - jag har fött ett barn. Efter att värkarna börjat komma igång så smått redan förra lördagens morgon, ploppade en liten Bumbi ut ur mig i tisdags kl. 14.56. Hela alltet gick i allmänhet bra, även om det var lite omtöcknande med lustgas i mängder och kroppsvätskor och avföring som sprutade ut åt alla håll och kanter...

Heliga familjen

I sommar kan vi på P1 följa en serie som behandlar familjebegreppet ur olika aspekter. Vad är en familj? Hur har begreppet uppkommit? Hur ser familjens historia ut? Parallellt med att vi får en inblick i allt det där, talas det om hur det ser ut på jämställdhetsfronten i dagens familjer. Vi får följa Anna och Gustav som väntar sitt första barn och tanken är att vi ska få se hur förhållandet förändras då det finns ett nytt litet liv som de båda ska ta ansvar för tillsammans.

Programledare för det hela är Maria Sveland (författare till Bitterfittan), som gör ett helt strålande jobb. I seriens andra avsnitt (fredagen 4 juli) utför hon en alldeles lysande slakt av en motståndare till samkönade äktenskap.

Serien får helt klart mina allra varmaste rekommendationer.

De skamlösa

Så. Ett drygt år efter det att den faktiskt var aktuell, har jag nu tagit mig i kast med att läsa Sisela Lindbloms De skamlösa. Boken fick mycket uppmärksamhet i samband med den så kallade väskdebatten, i vilken boken sägs vara ett inlägg. Debatten verkar visserligen ha kommit igång till stor del på grund av saker som sades av Lindblom i en förintervju inför boksläppet - men att boken i sig skulle ha någonting att tillföra debatten, det håller jag inte alls med om. Författaren säger att hon vill kritisera en allmän sinnesstämning som finns i samhället, en konsumtionshets. Detta ska hon ha gjort genom att skildra några ytliga människors leverne, både innehållet i deras tankar och sättet de uttrycker sig på - tydligen ska Lindblom ha lagt en del energi på att utforska hur denna ytliga grupp människors språkbruk ser ut, för att sedan kunna imitera detta i sitt eget litterära verk.

Kanske har hon lyckats med det där sista, kanske inte. Trots att SvD menar att de satiriska dragen i boken är tydliga, är det enda i boken jag faktiskt kan se skulle kunna vara en satir på en allmän sinnestämning nämligen just det dåliga språkbruket i boken. Om vi bortser från att språket är torftigt vad gäller ordval och nyanser så förekommer det dessutom en hel del grammatiska fel och allmänt konstiga meningsbyggnader. Utöver detta hade en kunnat önska sig en långt bättre korrekturläsning ifrån förlagets sida (tråkigt nog inte första gången jag gör ett sådant konstaterande angående en bok utgiven av Norstedts, även om jag i det här fallet läst Månpockets version)...

Boken har visserligen underhållande drag, det kan jag glatt erkänna. Exempel på sådana är den kvinnliga damtidningsreportern som blir beroende av porrsurfande och vill "rädda" en polsk näthora genom att ta henne till Sverige och göra henne till stjärna i en porrfilm; eller varför inte den snobbiga karln med jur.kand. i bakfickan, som trots sina utåt sett konventionella ideal och fina familj inte lyckas få ett jobb och som spenderar sin fritid med att runka till sado-masochistiska sexfantasier... Dessa exempel är väl de drag som lättast kan tolkas som satir på någonting, men då knappast på konsumtionshets (eller ens någon allmän sinnesstämning i samhället).

Om vi bortser från d här bitarna ser jag ingen större skillnad på den här romanen och en vanlig chick lit-bok - utom möjligen då att den här är sämre rent språkligt.

Herr Pokers illusion

Nu såhär efter midsommar har jag fått ett nytt sätt att fördriva mina eftermiddagar. Jag sitter lite lagom melankoliskt och lyssnar på P1s sommarvärdar via webben, samtidigt som jag lägger patienten Spindelharpan på datorn. Mycket meditativt, kan jag avslöja.

Dagens värd är Peter "Poker" Wallenberg, som bland annat pratar om hur det är att driva ett lyxhotell. Och det är verkligen provocerande. Hela hans grej verkar vara att visa att han "minsann arbetat sig upp", eftersom han har jobbat även med skitsysslorna på hotellet. Och att han säkert vid tillfällen till och med fått jobba hårdare på grund av sitt efternamn. Detta från en människa som då tydligen blev VD vid 31 års ålder - för ett hotell ägt av hans egen släkt. Han måste verkligen ha slitit riktigt hårt. Det måste ha varit jobbigt för honom under den period av hans liv då han fruktade sin framtid, då han på allvar trodde att han skulle behöva försörja sig som diskplockare och slita ut ryggen innan han kommit till medelåldern. Starkt av honom att jobba sig upp från det.

Då han kommer till den del av sin berättelse där han fick jobbet som VD för Grand Hotell i Stockholm (ett av de mest prestigefyllda hotellen i Sverige) - säger han lite gnällande att han återigen fick höra att han "säkert fått jobbet på grund av sitt efternamn". Själv verkar han mena att det berodde på någonting annat, exakt vad detta alternativa skäl skulle vara framgår inte... Tidigare i programmet har han berättat om att han jobbat på alla hotellets avdelningar, och han har tagit upp sin amerikanska utbildning, där han blev civilekonom med inriktning på hotell- och restaurangbranschen. Kanske är det denna som han själv anser är anledningen till sitt tidiga avancemang i karriären...

Tyvärr känner jag till få andra som får feta jobb vid 31 års ålder bara för att de skaffat sig en utbildning. Riktigt så lätt är inte världen, lille man.

Ekotrender hit och ekotrender dit...

Överallt läser jag om hur trendigt det är att "leva ekologiskt" eller om hur jag blir en eko-förälder eller gör mitt barn till ett eko-barn. Och visst, detta är trender jag mer än gärna hoppar på. Men en sak måste vi ha i åtanke då vi snackar konsumentmakt: även om miljöproblemen rör oss alla, så är de ingen fattigs fel. Ekotrenderna lär oss hur viktigt det är att vi alla tar ansvar och gör vad vi kan. Och visst är det så. Men oftast saknas det tyvärr en analys om vem det är som står för huvuddelen av den miljöskadliga konsumtionen. För inte är det den fattiga som överkonsumerar kemikaliebehandlade produkter. Inte är det den fattiga som flyger fram och tillbaka mellan Sverige och andra kontinenter, inte är det den fattiga som kör sin runt i sin dyra stadsjeep och släpper ut avgaser. Den fattiga har inte råd att ta flyget någonstans. Inte heller har den fattiga råd att ha bil.

För något år sedan hade Lunds Socialdemokratiska Studentklubb en föreläsning om hållbar utveckling med ekonomen Kenneth Hermele. Han talade om den hållbara utvecklingens tre perspektiv: det ekologiska, det ekonomiska och det sociala. Och för att den hållbara utvecklingen faktiskt ska vara hållbar, så krävs det att alla dessa tre aspekter fungerar. Bland oss som satt i åhörarskaran uppstod dock en debatt, då där fanns de som menade att den ekologiska hållbarheten måste gå före allt annat. Och att det skulle vara upp till oss alla, som enskilda individer, att ta ansvar för detta. Det handlar helt enkelt om konsumentmakt.

Konsumentmakten är inte en hållbar lösning. Konsumentmakten bygger nämligen på att vi lever i ett samhälle där alla har samma förutsättningar att påverka - det är själva argumentet som används då ekotrenderna lyfts fram. "Vi kan alla göra bättre ifrån oss." Men i dagens samhäle är detta en förutsättning som inte är verklig. Vi har inte samma förutsättningar. Som underbetalt vårdbiträde har du faktiskt inte särskilt stor möjlighet att påverka mot en mer ekologisk utveckling på annat sätt än genom att rösta på rätt lagstiftare. För även om vårdbiträdet lyckas skrapa ihop de extra kronor som behövs för att köpa ekologiskt kaffe, så kan hon inte göra någonting åt alla utsläpp från bilar och flygmaskiner som förstör vårt klimat - själv har hon förmodligen inte råd att vare sig åka på flygresor till Thailand eller att köra runt i en bil.

Vi måste bli bättre på att tala om vem det är som faktiskt står för den miljöförstöring som pågår. Det är överklassen som flyger mest, det är överklassen som åker mest bil och det är överklassen som står för den största delen av överkonsumtionen. Och inte ger denna klass signaler ifrån sig om att vara sugna på att ändra på sina överflödiga levnadsvanor.

Och det är de kapitalistiska företagen som släpper ut miljögifter i naturen. Det kan vara svårt för ett förhållandevis "snällt" företag att konkurrera prismässigt med det som är lite mer "elakt". Detta är ett problem vi når bättre med lagstiftning än med konsumentmakt. Så skapar vi ekonomiskt hållbar utveckling.

Den sociala hållbarheten är nödvändig för att ge samhällets alla medborgare möjlighet att vara med och påverka - såsom ekologismens ivrare verkar hävda är giltigt redan idag. Om vårdbiträdet har en trygg grund att stå på, kan vara säker på att hon har råd att ta sina barn till läkaren, till tandläkaren, att hon vet att hon inte behöver gå i trasiga kläder till jobbet och att hon garanterat kommer att kunna ställa mat på bordet - först då kan hon förväntas göra medvetna val som är bra för vår miljö.

Ja. Att hävda att den ekologiskt hållbara utvecklingen måste gå före de andra två aspekterna i begreppet är verkligen naivt. För ingenting är så svart och vitt, utan allt hänger ihop. För att kunna hävda rättvisa för miljön, måste vi också kämpa för rättvisa för människan.

----------------------

Miljöförbundet Jordens Vänner har förstått att klassaspekten är viktig för den ekologiska hållbarheten. 2006 dedikerade de ett helt nummer av sin tidning Miljötidningen (nummer 4 detta år) till temat "Miljö, klass och konsumtion". Kolla in dem om ni får möjlighet!