Pinsamt dåliga på tillgänglighet

På DNs hemsida hittar jag en artikel av bland andra direktören för Centrum för lättläst. Artikelskribenterna lyfter fram det faktum att det är i princip omöjligt att delta i samhället om man har svårt att ta till sig det skrivna ordet. Här handlar det alltså inte bara om människor med dyslexi, utan också om människor som helt enkelt är ovana läsare - enligt skribenterna rör det sig om ungefär en fjärdedel av den svenska befolkningen.

I Kultur- och Fritidsnämnden här i Lund har vi pratat en del om det där med mångfald och tillgänglighet, och vi har valt att använda oss av ganska så breda definitioner av dessa begrepp. I begreppet mångfald vill vi att alla samhällsgrupper, människor med olika bakgrund, olika förutsättningar och till och med olika intressen, ska ha en chans att mötas på lika villkor. Tillgänglighet handlar inte bara om att en rullstolsburen person ska kunna ta sig in i offentliga lokaler (även om detta också är en viktig del så klart), utan om att alla våra medborgare ska kunna ta del av det som hör samhället till. I detta resonemang borde ju givetvis läsovana, dyslektiker, människor som inte förstår svenska fullt ut, vara en del - dessa borde kunna ta del av den information som finns att inhämta. För vad gott gör information om den inte når ut till medborgarna?

Efter att ha läst artikeln går jag in på Lunds Kommuns hemsida och påminns om hur pinsamt dålig den faktiskt är. Jag, som ändå är ganska van vid att både läsa och surfa på nätet, har jättesvårt att hitta information på den där hemsidan. Den är verkligen inte ett dugg tillgänglig. Pinsamt - det finns nog inga andra ord för att beskriva det hela...

Vård

Jag pratade med en kvinna om ryggont häromveckan. Hon berättade att de upptäckt att hennes 13-åriga dotter har skolios. Tydligen har kvinnan, jag kallar henne K., tidigt i dotterns liv sett att dotterns rygg varit sned. Hon har gått till skolläkare, skolsköterskor och vårdcentraler och fått alla sina frågor bortviftade. De har sagt till henne att hon sett i syne, att det inte alls varit något fel.

K. lyckades dock inte bli av med sin oro - hon tyckte sig se att dotterns rygg blev allt sämre med åren, och om skoliosen är allvarlig är det bra om en kan få en vårdplan och stöd så snart som möjligt i livet.

K. tog sin dotter till en privatläkare, som i sin tur skällde ut K. och sa att sådant där fick hon faktiskt ta med dotterns skolläkare. Jag förstår K., som är av utländsk härkomst, då hon säger att det kändes som att läkarna hade en "kom inte här och gnäll på vår fina svenska sjukvård"-attityd.

Men åren gick. K. tyckte återigen att det blev värre, men fick inget gehör för sin oro. Tills dottern bytte skola. På den nya skolan fick dottern gå till skolsköterskan för att göra en ny journal. Ganska tidigt på läsåret, var det här. K. hade släppt iväg sin dotter till en ny skola, och det dröjde inte alls länge förrän hon fick ett samtal från en sköterska. Denna sköterska ringde med ett budskap.

-Din dotters rygg är sned.

K. svarade att hon visste detta. Hon skulle nu äntligen kunna få hjälp med dotterns problem. Men då hon berättade detta för mig, då förstod jag att det inte riktigt var nog. När detta besked väl kom, då hade K. blivit trampad på i så många år. Under alla dessa år hade dottern inte fått hjälp. K. sa att hon var orolig för dotterns framtid. För hur dottern skulle klara av en eventuell graviditet någon gång. För hur dotterns organ skulle komma att må om ryggen sjönk ihop alltför mycket. K. sa, att om dotterns bekymmer blivit uppmärksammade i mycket yngre år, så hade dottern kunnat få hjälp med att bygga upp grundmuskler för att leva ett bättre liv. Dottern tränar en del idag, men en del av träningen har hon lagt av med. K. misstänker att det är för att den redan gör för ont. K.s dotter vill inte följa med K. och köpa kläder. Det är för smärtsamt att gå omkring.

K. skyller på sig själv. Nästan tårögt sa hon att hon alltid kommer att undra vad hon hade kunnat göra bättre. Att hon alltid kommer att förebrå sig själv för att hon inte stod på sig mer. Hon kommer alltid att känna sig lite lite sämre, för att hon själv inte tycker att hon gjorde tillräckligt för att hjälpa dottern med sitt fysiska problem.

Någonstans här gick någonting väldigt fel.

Innovativt. Verkligen.

Nu får de väl ändå ge sig. Visst - vi har problem i svenska skolor. Lärare är inte alltid toppen. Läroböcker kan vara 20 år gamla. Skolmaten är ibland så anti-aptitretande att eleverna äter godis istället och därmed tappar all sin energi. Idrottslektionerna är uppbyggda på ett sätt som gör att folk får prestationsångest och det är tydligen viktigare att kunna hoppa över en meter i höjd än att få sin motion.

Och visst hade det varit åtminstone ett framsteg om vi hade fler behöriga lärare... om behörig faktiskt skulle innebära någonting mer än att de tagit sig igenom någon jävla skitutbildning där de faktiskt inte fått lära sig någonting... Styr upp en bra utbildning först - sedan kan vi snacka behörighet. Att nu börja sparka folk från sina fasta tjänster hipp som happ, det är ju i dagsläget enbart respektlöst och ingenting annat.

Den senaste idén handlar om att införskaffa en lärarlegitimation, där det ska krävas ett provår efter lärarutbildningen där man visar vad man går för. Eller ja; senaste är väl att ta i... Lärarnas riksförbund har tydligen ställt krav på införande av lärarlegitimation sedan 1992 och sossarna hade innan regeringsskiftet 2006 påbörjat en utredning om hur en sådan legitimering skulle gå till (eller auktorisation, som det då kallades). Innovativt, herr Björklund, innovativt!

Återigen det där med genusskapande och barn...

På tal om ett inlägg jag skrev väldans nyligen och ett inlägg som Matilda skrev strax därpå, så har jag haft det där med genusskapande i hjärnan en del på senare tid. Tankarna är ju givetvis alltid aktuella, men förstärks desto mer nu när jag ska ha hand om en liten en som kommer att formas av allt som händer runtomkring.

Filosoferandet får mig, inte alls särskilt osökt, att tänka på någonting jag upplevde då jag gick på lekis. Precis som nu bestod en övervägande majoritet av mina nära vänner vid denna tid av pojkar. Varje morgon på lekis hade vi upprop och det jag tänker tillbaka på nu är en speciell dag då mina vänner bestämde sig för att spexa lite i samband med detta upprop. Den första av mina killkompisar fick höra sitt namn ropas upp. Istället för att säga ja, så svarade han nej. Den andra av mina killkompisar fick höra sitt namn, och han sa också nej. När det kom till min tur, så hade jag samlat mod till mig - jag skulle vara lika häftig som de där jag faktiskt hängde med varenda dag.

-Helen, sa fröken.

-Nej, svarade jag.

Fröken blev arg på mig och jag fick skäll. Inför hela klassen. Jag försökte säga att "men de sa ju...". Fröken tittade barskt på mig och sa att det var för att de var pojkar, och pojkar gjorde sånt. Jag borde veta bättre.

Och av någon anledning är det tydligen fortfarande svårt att få förskolor att hyra in genuspedagoger. Suck. Jag börjar bli rädd för det här med att skaffa barn...

"Brev till en kristen nation"

För knappt ett år sedan startades förlaget Fri Tanke av Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna, Björn Ulvaeus och Eva Ortmark. Enligt förlagets egen upplysning ger de ut ”humanistisk litteratur i upplysningstraditionens anda och litteratur om vetenskap i forskningens frontlinjer”. En kort översättning av uppdraget kan sägas vara utgivning av ateistisk, eller religionskritisk, litteratur. Sedan start har förlaget gett ut ca en titel i månaden och först ut på arenan var Sam Harris ”Brev till en kristen nation”.

I svensk media har boken mottagits med en stor skepticism, då man har menat att bokens kritik av kristna fundamentalister inte är relevant i Sverige. Som uppvuxen i det så kallade bibelbältet har jag själv sett både det ena och det andra exemplet på kristen fanatism även i vårt land, men det är knappast det som avgör temats relevans. Sam Harris har i sin lilla bok tagit sig an att beskriva en verklighet som omsluter beslutsfattare i ett stort och mäktigt land som är och petar lite här och var i hela världen, och det borde ju angå vem som helst.

I sin politiska kritik utgår Harris från begreppet moral, som han själv definierar som någonting kopplat till lidande eller snarare till lindring av detsamma. Med sin egen moraldefinition slår han hål på de konservativt kristnas idéer om att det är omoraliskt att inte tro på Gud, att ha sex före äktenskapet eller för den delen använda preventivmedel. Han ger oss en rad situationer där kristna missionärer har orsakat skada och lidande snarare än gott. Resonemanget rör sig mycket kring sexuella teman, med förbud mot preventivmedel och abort som ledstjärnor för att förklara de kristnas brist på moral. Han menar att missionärer har förstört åtskilliga liv då dessa har talat om för HIV-smittade i Afrika att det är syndigt att använda kondom. Han lägger mycket energi på abort, där han menar att politiker med kristen konservatism som grund har dömt ut både kvinnans rätt att välja och möjligheter till stamcellsforskning på vad som egentligen inte är mer än en klump celler. Som lysande exempel lyfter han fram moder Teresa som ska ha sagt att abort är det som, trots alla exempel på svält och barnadöd som hon själv bevittnat världen över, är det som mest av allt fördärvar alla möjligheter till fred.

Tyvärr måste jag säga att genomgången av hur den religiösa konservatismen påverkat sin omvärld är alltför kort. Större delen av boken består trots sitt knappa sidantal av ett långt och tradigt argumenterande mot tro i allmänhet. Författaren har visserligen fått in en del intressant kuriosa i form av vetenskapliga eller statistiska argument, men det stannar också där. I övrigt består texten mest av tankar som visserligen må vara både logiska och rationella, men som inte presenterar någonting vi inte hört en tonåring med visst vetenskapligt eller i övrigt rationaliserande intresse haspla ur sig förut.

"Vet du vad det blir för en?"

Jaha. För den läsare som inte vet det, så är jag för tillfället typ stor som ett hus och tänkte mig att jag om ungefär om en månad ska ha en lite större familj och bli lite smalare igen. Det börjar nu bli lite tungt och jobbigt, rent fysiskt sådär, men det som är jobbigast är nästan ett fenomen som hängt med ett bra tag nu: "vet ni vad det blir för en?" - en fråga som igår ställdes till mig fem gånger, på bara en dag. Några få bemödar sig dessutom att lägga till ett "ja, en flicka eller en pojke alltså". Och så kommer mitt ständiga svar: "Nej."

Detta svar brukar följas av ett av två möjliga alternativ. Det vanligaste är "nej, det är klart, det är väl roligare att vänta - då blir det ju lite som julafton och som en belöning när den väl kommer och man äntligen får reda på det". Det näst vanligaste är: "Nähä, nej... fast det är ju förståss lättare att planera om man vet i förväg. Med kläder och inredning och sånt, alltså".

Så nu vill jag passa på att betona ett och annat faktum här i mitt alldeles privata dockhus - ni vet, stället där jag får bestämma själv.

Faktum ett: bara för att jag får se om barnet har snopp eller inte när det väl kommit ut, så betyder det inte att jag får veta mer om mitt barn som individ. Det ska visserligen bli oerhört spännande att träffa den lilla krabaten, men det har faktiskt ingenting att göra med dess könsorgan.

Faktum två: spädbarn har inte direkt olika behov vad gäller kläder och inredning beroende på vilket kön det råkar födas in i. Storleken på kläderna kommer att vara densamma (visserligen kan detta variera aningen från barn till barn, men könet är inte en faktor i denna variation). Barnet behöver någonstans att sova, någonstans att få blöjan bytt och kanske till och med någonstans att få sig ett skönt bad - det går alldeles utmärkt att planera för dessa behov i förväg även i den "ovetande" situation jag befinner mig nu. Inte ens blöjorna är olika konstruerade beroende på eventuella utväxter eller brist därav.

Min man har nu börjat med en ny variant till svar. Istället för att bara säga "nej", så satsar han på "det ska bli en kommunist". Jag funderar på att som alternativ till nejet istället svara att det ska bli en queerbebis. Några andra bud?

Egalias döttrar i Lund

I söndags bevistade jag en uppsättning av Lunds Studentteater. Det var ju knappast så att jag kunde låta bli då jag fått reda på att de skulle sätta upp Gerd Brantenbergs gamla klassiker Egalias döttrar.

Då jag var femton fick jag låna Brantenbergs bok av min kusin, och jag la den ifrån mig först då jag tagit mig ifrån sida ett till slutet i ett svep. Det tankespel som utlöser sig när man läser den norska författarinnans ord är hänförande. Berättelsen utgör bra litteratur på många sätt; en viktig del utav storyn utgörs av en lek med könsnormativa språkstrukturer och vi möts av en tämligen djupgående samhällskritik i form av ett tydligt synliggörande av könsmaktsordningen. Boken blandar enkla diskussioner med svåra; vi får möta idéer om jämställdhet och dess konflikter med klasskampen (inte för att jag säger att det måste finans en konflikt, men tyvärr har det ju i vissa sammanhang blivit så).

Ja, berättelsen utgör i sig ett stycke bra litteratur. Eller åtminstone så gör boken det. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om det drama som den senaste veckan satts upp här i Lund. Handlingen blev något lam, ja helt enkelt alldeles för banal, för att det någonsin skulle kännas riktigt intressant. Visst framkom en del av de saker som gör boken så bra, men tyvärr var det mest snuddanden på ytan. Vi kunde märka en del av den språkliga leken och visst fanns den feministiska samhällskritiken ständigt närvarande. Men allt som handlade om klass hade tagits bort. Och jag störde mig också på att publiken verkade tycka att det var lite väl kul, lite väl löjeväckande att se de manliga skådespelarna i smink och slips. Kanske var det jag som satt och var pk, på dåligt humör och allmänt tråkig – men jag vill nog ändå hävda att allvaret i det fysiska förtrycket helt och hållet gick förlorat i en dramatisk uppsättning. Och om inte i en dramatisk uppsättning i sig, så åtminstone i den här.

Omoraliskt=förkastligt?

I dagens Sydsvenskan för en litteraturvetare från Stockholms universitet ett resonemang om estetik vs. moral, gestaltat med Maja Lundgrens och Lars Noréns utlämnande böcker - Myggor och tigrar och En dramatikers dagbok. Artikelförfattaren gör hänvisningar till Strindbergsfejden som jag inte riktigt förstår, och gör kopplingar mellan de bägge aktuella författarna som känns lite oinspirerade. Vad gäller Strindbergsfejden ter sig resonemanget för den oinsatta något luddigt, och jag måste erkänna att jag känner mig just oinsatt.

Resonemanget verkar gå ut på att vi har att ta ställning till om huruvida vi vill se att ett verk är bra eller inte, baserat på dess moraliska eller dess estetiska innehåll. Han skriver att Maja Lundgren blev sågad medan Norén blev hyllad - detta menar han kan bero på att Lundgren haft en ideologisk agenda medan Norén haft en estetisk. Visserligen kan denna analys vara intressant i allra högsta grad, men faktum kvarstår att Maja Lundgren faktiskt skrev en bok av litterärt undermåliga kvaliteter. Trots att hennes existensberättigande som författare sedan tidigare varit uppbyggt på någonting litterärt. Som ideolog framstår hon mest som gnällig, lite tafatt och allmänt paranoid. Hon bygger upp en hel kritik av den mansdominerade kultureliten på dolda meddelanden som hon anser är publicerade i en av Sveriges största kvällstidningar för att trakassera just henne själv.

David Gedin, litteraturvetaren från Stockholm, avslutar hela sitt resonemang med att fråga sig om vi inte borde förkasta även Noréns bok - han menar att det kanske inte borde spela någon roll att detta verk faktiskt har sina litterära kvaliteter, utan att det omoraliska innehållet borde få oss att vilja förkasta den ändå. Jag säger nej. Har en bok uppfyllt antingen det litterära eller det ideologiska på ett bra sätt, så kan det vara värt att ge boken en chans - i min mening uppfyllde inte Maja Lundgren något kraven.

Jag får helt enkelt nöja mig...

Har legat hemma ett par dar den här veckan - trott att jag haft feber. Fastän termometern sa någonting annat. Sedan insåg jag att just det - det brukar uppstå diverse problem vid den här tiden på året. Pollen.

Så jag har alltså legat hemma med en feberliknande trötthet, från och till med frossa, huvudvärk och ibland även illamående (vilket förmodligen snarare har med värmen att göra) och allt det beror på är pollen. Så, vad gör man? Skaffar medicin, är så klart den naturliga reaktionen. Läkemedelsbolagen är säkerligen nöjda, för i tidningen kan vi läsa att försäljningen av pollenmedicin slår rekord i år. Men det är okej med mig - jag kan väl sponsra de jävlarna, bara de får mig att må bra. Skickar maken till Apoteket. Han kommer hem med beskedet att tyvärr, de hade ingenting för gravida.

Istället får jag nöja mig med att

1. Stanna inne.


2. Inte vädra.


3. Gå och lägga mig med blött hår.

Å, vad allt är smidigt när man bär ett annat liv inom sig. Som om det inte räckte med att inte kunna lyfta saker och i allmänhet ha mindre energi - nu ska man dras med det här också.. Grrrr...

Varför är det ingen som stämmer Google?

Film- och musikbolag kräver hemsidan The Pirate Bay på en jäkla massa pengar, då de har tillgängliggjort en del av bolagens upphovsrättsskyddade material. Dett har vi kunnat läsa om i diverse svenska tidningar på senare tid.

Det jag inte begriper är varför bolagen inte ger sig på den mycket större sajten Google istället. För om du vill, kan du mycket väl använda sig av deras berömda sökmotor för att hitta det du vill tanka hem - olagligt eller lagligt, precis som på The Pirate Bay. Det enda du behöver göra är att skriva in sökordet "torrent" följt av namnet på det du vill tanka hem, och upp kommer en lång, lång lista på var du kan hitta saker och ting. Men inte är det någon som stämmer dem, nej då. Vad beror det på egentligen?

Litteraturvetenskapens väg

Efter att ha spenderat ett antal år med att studera humanistiska ämnen på svenska universitet, är det med stor glädje jag tar emot all debatt som förs om dessa ämnen - även om jag inte alltid håller med om det som sägs.

För en månad sedan kunde vi läsa ett inlägg av Anders Cullhed (professor i litteraturvetenskap), där han menar att det är viktigt att humanister slutar gnälla och istället ger sig ut i det offentliga och argumenterar för sin nytta i samhället. Vid ungefär samma tidpunkt, måste det nästan ha varit, kom det en undersökning som visade att humanister får jobb i samma utsträckning som andra universitetsutbildade - bara de tagit ut sin examen (se sid. 26 i LUM nr 2 2008). En av de egenskaper Cullhed hänvisar till som humanister är bra på, är att tänka kritiskt. Andra saker som kan vara bra att lyfta fram är förmågan att ta till sig stora mängder text och analysera denna textmassa - samtliga är egenskaper som åtminstone arbetslivet verkar ha tagit till sig att det är någonting de kan hitta hos just humanister: så varför får vi då inte mer pengar? (För enligt Cullhed verkar det ju bero på att vi inte talar om vilken nytta vi står för...)

Ett inlägg med en lite annan vinkel får vi då docenten Torbjörn Forslid i Sydsvenskan lyfter fram en ny avhandling på temat "LItteraturvetenskap runt sekelskiftet 2000". I avhandlingen slås fast att litteraturvetenskapen i sig varit dålig på att utveckla sig, och att ämnet ser ut ungefär som det alltid gjort. Hanne-Lore Andersson, som är författare till avhandlingen, har tydligen kommit fram till att det som först och främst gäller är textanalyser, medan andra delar av litteraturvetenskapen tydligen kommer lite i skymundan.

Jag måste säga att denna analys förvånar mig aningen, då jag vet att man i Uppsala har tittat på andra delar av litteraturens värld ganska så länge nu; de har till och med en egen avdelning instiftad som ägnar sig åt Litteratursociologi. I Lund har man istället inriktat sig på en kurs där man, förutom de klassiska kunskaperna, ska få lära sig mer om hur man förmedlar kunskap om litteratur - alltså hur vi når ut med våra kunskaper i samhället. Vill man ha en lite större bredd inom ämnet, går det bra att titta mot institutionen för kulturvetenskaper, där vi hittar ett ämne som heter Intermediala studier - ett ämne som är av högsta relevans även för dem med litterärt intresse. Ytterligare bredd står att finna på den avancerade nivån, då masterprogrammet i Lund fått namnet Litteratur-Kultur-Media: det är alltså inriktat på lite mer än "bara" texten.

Jag tycker nog att ämnet verkar ha utvecklat sig ganska mycket ändå. Men visst, textanalys är fortfarande stort. Men de textanalytiska förmågorna är å andra sidan någonting som är uppskattat och efterfrågat ute i samhället.

Så jag vill nog mena att vi humanister har rätt att gnälla en del iallafall...

"Våldtagen" eller "person"?

Jag har visserligen inte hunnit läsa Katrine Kieols nyutgivna bok än, men det ska bli spännande att göra någon gång i framtiden. Jag tar mig ändå rätten att ställa mig lite tveksam till Ann Heberleins recension av densamma i dagens Sydsvenskan.

Ann Heberlein säger att hon håller med Kielos i tesen att en våldtäktsupplevelse inte bör definiera en kvinna. Hon klagar sedan på att hon själv ständigt blivit definierad av andra människor (främst journalister) som våldtagen. Resten av recensionen ägnar hon åt att tolka Kielos bok ifrån sitt eget perspektiv, då ur "en våldtagens" perspektiv.

Hon verkar störa sig på att Kielos inte ser på våldtäkt som ett rakt igenom individuellt fenomen, utan som någonting det faktiskt finns en godkännande struktur uppbyggt kring. Och all kritik, som sagt, ur "en våldtagens" perspektiv. Jag vet inte vad jag ska tro.

En bunt moderater - finansernas eviga försvarare

”Vi menar att kulturen alltför ofta framställs som en mottagare av bidrag och stöd. Alldeles för sällan betonas den egna livskraften och kulturskapandets väldiga potential.”

Så skriver en bunt moderater på dagens DN debatt. Och jag förstår vad de menar. Det ligger helt klart någonting i det de säger; istället för att tala om någonting som ständigt är på väg att gå under borde man tala om det som gör kulturen i allra högsta grad levande. Kulturen lever då den ofta utövas av frivilliga krafter, då den drivs av folk som verkligen brinner. Kulturen lever eftersom den är fristående. Den är viktig för att den oberoende kan granska det som sker i samhället: den kan granska, och kritisera, det som sker i det offentliga såväl som i det privata. Kulturen besitter en enorm potential – en potential att driva på den demokratiska debatten och se till att vårt samhälles medborgare inte somnar helt.

Så inser jag helt plötsligt att jag hade fel. Jag förstod inte alls vad den där bunten menade. För enligt den är både livskraft och potential likställt med ekonomi, vilket jag så klart borde ha förstått. Det brukar vara det som det handlar om i den borgerliga regeringens värld; liksom det enda som är värt någonting. Jag upptäcker hur fel jag haft i min tolkning av deras ord då de själva börjar definiera sitt uttalande genom att hänvisa till hur mycket pengar kultur faktiskt drar in:

”Enligt Kulturrådet finansieras mer än två tredjedelar av kulturutbudet genom privat kulturkonsumtion, ca 45 miljarder kronor per år”

Hur mycket jag än ställer mig emot deras syn på ekonomi som allts överordnade värde, så måste jag ge mig in lite på deras arena för en stund här: en av deras idéer för att ge pengar till kulturen handlar om kultursponsring. För att få företagen att sponsra kultur ska denna typen av donationer, enligt bunten alltså, vara avdragsgill. Vilket alltså i praktiken torde innebära att företagen kan skippa att betala lika mycket i skatt som de betalat till kulturen.

Med andra ord (en sammanfattning av buntens idéer):

• Kultur är livskraftig, eftersom det finns ekonomiska vinster att göra på denna.

• I övrigt ska staten fortsätta betala (eller få in mindre pengar genom förlorade skatteintäkter) pengar till kultur, men bara till den kultur som näringslivet gillar.

Uppdatering: Jag vill verkligen rekommendera en läsning av författaren Sven Nilssons inlägg i denna debatt, publicerat i samma tidning som moderaternas eget förslag, might I add.

Livserfarenhet

Efter att dagens demonstrationer, tal och allt sånt där var avslutat idag satt jag med en vän och diskuterade livet över en kopp te. Vi kom in på definitionerna ”pojke” och ”man” och började diskutera vad som låg bakom dessa begrepp. Man skulle kanske kunna hävda att någon som bott hemifrån i drygt tio år borde ha tillräckligt med livserfarenheter för att klassas som man, men då ledde tankespåren genast vidare – vad ingår egentligen i begreppet livserfarenhet?

Vännen och jag känner en man som visserligen har bott hemifrån i över tio år, men som inte behövt arbeta en dag i sitt liv. Han bor i en flådig lägenhet mitt i stan, där han visserligen städar och diskar själv, men som han knappt behövt betala en spänn för. Klarat av åtskilliga terminer vid universitetet har han också gjort, men på somrarna har han inte behövt känna den ångest som alla vi andra studenter fått känna; han har inte behövt oroa sig för sin ekonomiska situation, utan mest kunnat glida runt. Han har aldrig varit involverad i ett förhållande, men verkar heller inte ha varit olyckligt kär. Mannen i fråga är med andra ord över trettio år gammal, men har inte behövt kämpa för någonting i hela sitt liv. Kan han då anses ha samlat på sig tillräckligt med livserfarenhet för att uppnå titeln ”man”?

I ett försök att reda ut begreppet hittar jag på ett forum en person som tänkt lite samma tankar som jag. Denne målar upp ett exempel med extremiteter, där en person som mist hela sin familj, är uppvuxen i slummen och har hunnit med både företagande och universitetsstudier ställs mot en som fortfarande bor hemma och får allting skött åt sig, men som är något år äldre än den förstnämnda. Personen på forumet undrar då vem som anses ha mest livserfarenhet – den som är äldre, eller den som varit med om mest. Svaret torde vara självklart – det ingår ju i själva ordet ”erfarenhet” att man ska ha upplevt saker, varit med om en del. Problemet är att begreppet ”livserfarenhet” inte alltid behandlas på det viset.

Ofta får man som ung (inte minst som ung och engagerad) höra att man ska vänta och se, att saker och ting – perspektiv – kommer att förändras efter hand och att man så småningom kommer att inse hur det egentligen är. Och visst ligger det någonting i att ens bilder förändras. Livets erfarenheter ger en givetvis nya perspektiv, men frågan är vilka perspektiv som verkligen räknas? Kan någon som aldrig behövt kämpa för saker verkligen räknas till skaran med erfarna och visa, som ska få representera även de som kämpar varje dag? Kan de som inte behövt kämpa någonsin nå upp till statusen tillräckligt erfaren för att räknas till skaran ”vuxna”? Och om så inte är fallet – borde inte de som fötts med några miljoner på banken och fått allting serverat på silverfat omyndigförklaras, eller nåt?

Fejkad demokratisering av förtryck

För drygt tio år sedan blev jag uppmärksammad på situationen i Burma och vilken riktig hjältinna som Aung San Suu Kyi är. Det som fick upp ögonen på mig var en kass B-film med Patricia Arquette i huvudrollen. I filmen råkar den amerikanska hjältinnan fastna i det hemska Burma (då hon är på semester) och hjälper sedan befolkningen att skörda stora framgångar i sin kamp för demokratisering.

Efter att ha sett filmen, som alltså i sanning var riktigt usel, har jag hela tiden haft den burmesiska situationen i bakhuvudet. Då och då har jag kommit över någon kort artikel om vad som är på g i landet; bara det senaste året har vi kunnat läsa om munkar som vågar ställa sig upp och säga nej, om burmeser som kvävts till döds i en container då de försökt fly landet. I samband med bokmässan förra året ombads vi alla att klä oss i röda tröjor en viss dag för att visa vår solidaritet med Burma (alltså inte så att det hade med mässan att göra någonting, men det var samtidigt). Samma mässa besöktes av den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu, som vädjade till Burmas regim om att stoppa våldet.

Nu har Catti uppmärksammat mig om att det är en ny författning på gång i Burma, som det dessutom ska folkomröstas om. Jag antar att folkomröstningen är något ytligt försök från militärregimens sida att verka mer demokratisk. Dock har det förbjudits i lag att driva en nej-kampanj mot författningsförslaget, munkar och nunnor har blivit av med sin rösträtt och likaså den muslimska minoriteten. Det som förslaget i sig sedan innehåller är väl ungefär lika trevligt och klingar ungefär lika mycket demokrati som dessa faktan. För att uppmärksamma omvärlden på det som för tillfället är på gång under militärregimens styre har en rad svenska politiska ungdomsförbund (det är allt från kristdemokrater till vänsterpartister) nu gått samman i en kampanj för att få Sverige att förkasta den så kallade folkomröstning som ska äga rum i Burma den 10 maj. Burma vote no - gå in och kolla vad de har att säga!