Har ni hört det senaste? Nån sosse från Estland har lagt ett förslag om att bloggare måste uppge vem de är och varför de bloggar. Att det är en sosse känns egentligen inte särskilt relevant, eftersom Europaparlamentets utskott för kultur och utbildning antog förslaget med röstsiffrorna 33 mot 1. Det var alltså en enda person i utskottet som röstade emot.
Marianne Mekko, initiativtagaren till förslaget, motiverar det hela med att det redan finns så mycket skit i cyberrymden ("spam, felinformation och ont uppsåt") och menar att detta vore ett sätt att städa upp. Hon menar vidare att folk i allmänhet ser bloggar som ärliga och har svårt att skilja fakta från åsikter - som om "folk" är dumma i huvudet och inte har någon koll på det där med källkritik (om så är fallet är det kanske utbildningssystemet vi ska bearbeta lite grand...).
Om vi bortser från allt som är uppenbart fel med det här förslaget (åsiktsregistrering till exempel, jag läste en artikel för ett tag sedan där det stod att allt fler arbetsgivare googlar de arbetssökande innan de tar beslut om anställning) så tycker jag att det är så oerhört pinsamt att politiker fortsätter tro att internet är någonting som går att styra hur som helst. Att de på allvar tror att det bara är att kräva att bloggare ska registrera sig och så blir det så - att detta är någonting de ödslar sin energi på istället för att ägna sig åt faktiskt genomförbara idéer. Det finns de som lägger upp barnporr på nätet. Ska vi inte börja kräva att dessa människor registrerar sig i samband med att de lägger upp detta material, så att vi vet vem vi åtala?
fredag 27 juni 2008
Den kapitaliserade bostadsmarknaden utarmar lundakulturen
För ett par år sedan blev stamkrogen här i Lund tvungen att stänga. Oves var den äldsta pizzerian i Lund och 2005 blev restaurangen tvungen att stänga för gott, eftersom ett kapitalistiskt bostadsbolag bestämt sig för att restaurangen inte skulle få vara kvar längre. LSSKs (Lunds Socialdemokratiska Studentklubbs) medlemmar hade gått dit efter sina möten i flera år, flera medlemsgenerationer, och det var med tårar i ögonen som vi den sista kvällen tackade Ivan för den tid som varit och önskade honom lycka till i framtiden.
Den här gången är det inte bara Lunds, utan Sveriges, äldsta antikvariat som tvingas ut ur stan av ett girigt bostadsbolag (nåväl, bostadsrättsförening i det här fallet). Den borgerliga politik som förs i dagens Sverige bygger på påståenden om att bostadsmarknadens avreglering, eviga omvandlande av hyresrätter till bostadsrätter och marknadsanpassade hyror är någonting som alla ska tjäna på. Om vi bortser från det faktum att det redan från början och enligt all gällande logik varit ganska uppenbart att så inte är fallet, vill jag mena att både exemplet Oves och exemplet Akarps antikvariat är tydliga tecken på att den borgerliga argumentationen är felaktig. Att stan blir av med sina gamla kulturella riktmärken, vare sig de tagit form i pizzerior eller antikvariat, det är ju någonting som inte ens rikingarna tjänar på... (Fast det är klart, rikingar kanske inte bryr sig så mycket om vare sig gemenskap på kvarterskrogen eller begagnade böcker. Suck.)
Den här gången är det inte bara Lunds, utan Sveriges, äldsta antikvariat som tvingas ut ur stan av ett girigt bostadsbolag (nåväl, bostadsrättsförening i det här fallet). Den borgerliga politik som förs i dagens Sverige bygger på påståenden om att bostadsmarknadens avreglering, eviga omvandlande av hyresrätter till bostadsrätter och marknadsanpassade hyror är någonting som alla ska tjäna på. Om vi bortser från det faktum att det redan från början och enligt all gällande logik varit ganska uppenbart att så inte är fallet, vill jag mena att både exemplet Oves och exemplet Akarps antikvariat är tydliga tecken på att den borgerliga argumentationen är felaktig. Att stan blir av med sina gamla kulturella riktmärken, vare sig de tagit form i pizzerior eller antikvariat, det är ju någonting som inte ens rikingarna tjänar på... (Fast det är klart, rikingar kanske inte bryr sig så mycket om vare sig gemenskap på kvarterskrogen eller begagnade böcker. Suck.)
torsdag 26 juni 2008
Kulturpolitiskt dilemma
Kulturbidragssystemet fungerar inte som det bör, enligt en granskning gjord av Riksrevisionen. En del av kritiken består i att pengar går till samma institutioner år efter år, vilket genast väcker tankar hos mig. Vid andra tillfällen har jag sett kritik riktat mot kulturbidragssystem för att verksamheter inte kan räkna med att få bidrag regelbundet, och därmed inte hålla verksamhet igång kontinuerligt.
Det jag ser här är väl främst en krock mellan arbetsmiljöfrågor för kulturarbetare och mål om faktisk mångfald i kulturen. På ett kulturellt plan vill jag instämma i den kritik Riksrevisionen riktar mot kulturbidragssystemet - det är ett problem att samma institutioner kammar hem bidragen år efter år, eftersom det lämnar nya (kanske mer innovativa) institutioner och verksamheter utan resurser. Problemet här är att jag samtidigt vill se att kulturarbetare ska få samma rättigheter som jag önskar alla andra på arbetsmarknaden - en trygg och stabil anställning, ett och samma ställe att gå till om dagarna: helt enkelt en vetskap om att ens arbete inte bara kommer att försvinna nästa dag.
Om vi ser till att omdirigera bidragen för att skapa en större mångfald i kulturvärlden (vilket torde vara nödvändigt för att uppnå de mål som faktiskt finns med offentligt finansierad kultur), är risken stor att detta samtidigt resulterar i sämre villkor på arbetsmarknaden för kulturarbetare. Hur ska vi egentligen gå tillväga för att ta tag i sådana här problem? I vilken ände ska vi börja? I vilken ände vill vi att det ska sluta?
Det jag ser här är väl främst en krock mellan arbetsmiljöfrågor för kulturarbetare och mål om faktisk mångfald i kulturen. På ett kulturellt plan vill jag instämma i den kritik Riksrevisionen riktar mot kulturbidragssystemet - det är ett problem att samma institutioner kammar hem bidragen år efter år, eftersom det lämnar nya (kanske mer innovativa) institutioner och verksamheter utan resurser. Problemet här är att jag samtidigt vill se att kulturarbetare ska få samma rättigheter som jag önskar alla andra på arbetsmarknaden - en trygg och stabil anställning, ett och samma ställe att gå till om dagarna: helt enkelt en vetskap om att ens arbete inte bara kommer att försvinna nästa dag.
Om vi ser till att omdirigera bidragen för att skapa en större mångfald i kulturvärlden (vilket torde vara nödvändigt för att uppnå de mål som faktiskt finns med offentligt finansierad kultur), är risken stor att detta samtidigt resulterar i sämre villkor på arbetsmarknaden för kulturarbetare. Hur ska vi egentligen gå tillväga för att ta tag i sådana här problem? I vilken ände ska vi börja? I vilken ände vill vi att det ska sluta?
onsdag 25 juni 2008
Och ikväll - Eli Stone
Kanal 5 har mycket kul på gång nu. Och de surrealistiska drag vi känner igen från Ally McBeal verkar ha fått en rejäl come-back. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om Side order of life, som kommer på TV3 nu på söndag. Ikväll hittar vi första ansvittet av Eli Stone på Kanal 5 (kl. 21.00).
Redan i trailern blir vi uppmärksammade på att serien kommer att innehålla en hel del hallucinationer från huvudkaraktärens sida, men vad vi inte får se är att hallucinationerna i Eli Stone spelar en långt viktigare roll än i både Side orde of life och Ally McBeal.
Eli Stone har ärvt en hjärnskada av sin alkoholiserade far, och de hallucinationer som kommer med denna visar sig vara mycket viktiga för det som händer i Eli Stones omgivning. Han hallucinerar om saker, och personer, som sedan får en stark återkoppling i verkligheten. En akupunktör som Eli får kontakt med menar att Eli är en modern Moses, en profet, och att hallucinationerna snarare ska ses som visioner som ska vägleda honom till att hjälpa människor i behov av hans hjälp. Visionerna får Eli att gå ifrån att vara en up-and-rising kapitalistadvokat, till att bli en person med moraliska värderingar som hellre väljer att stå på den lilla människans sida. Här kan vi med andra ord se, förutom underhållningen i sig, en moralisk och antikapitalistisk poäng i seriens innehåll.
På tal om de surrealistiska dragen, så är de inte det enda som gör come-back i och med serien. Stående tema i Elis hallucinationer verkar vara George Michael, vars låtar figurerar i flertalet av de visioner som får styra Eli: då har givetvis låtarnas text betydelse även de...
Det är med stor värme jag kan rekommendera den här serien, som alltså har premiär på Kanal 5 kl. 21.00 ikväll.
Redan i trailern blir vi uppmärksammade på att serien kommer att innehålla en hel del hallucinationer från huvudkaraktärens sida, men vad vi inte får se är att hallucinationerna i Eli Stone spelar en långt viktigare roll än i både Side orde of life och Ally McBeal.
Eli Stone har ärvt en hjärnskada av sin alkoholiserade far, och de hallucinationer som kommer med denna visar sig vara mycket viktiga för det som händer i Eli Stones omgivning. Han hallucinerar om saker, och personer, som sedan får en stark återkoppling i verkligheten. En akupunktör som Eli får kontakt med menar att Eli är en modern Moses, en profet, och att hallucinationerna snarare ska ses som visioner som ska vägleda honom till att hjälpa människor i behov av hans hjälp. Visionerna får Eli att gå ifrån att vara en up-and-rising kapitalistadvokat, till att bli en person med moraliska värderingar som hellre väljer att stå på den lilla människans sida. Här kan vi med andra ord se, förutom underhållningen i sig, en moralisk och antikapitalistisk poäng i seriens innehåll.
På tal om de surrealistiska dragen, så är de inte det enda som gör come-back i och med serien. Stående tema i Elis hallucinationer verkar vara George Michael, vars låtar figurerar i flertalet av de visioner som får styra Eli: då har givetvis låtarnas text betydelse även de...
Det är med stor värme jag kan rekommendera den här serien, som alltså har premiär på Kanal 5 kl. 21.00 ikväll.
tisdag 24 juni 2008
Big shots - premiär ikväll
TV-bloggen säger (tråkigt nog helt i enlighet med diverse säljtexter jag stött på) att det handlar om ett gång alfahannar som vill ta för sig av livets goda. Tobbe skriver på bloggen TVtid att det rör sig om en manlig variant av Desperate Housewives.
Själv skulle jag nog välja att jämföra med Sex and the City, snarare än Desperate Housewives. Och alfahannar skulle jag inte kalla de fyra karaktärer som står i centrum i TV-serien Big Shots, som har premiär på Kanal 5 kl 21 ikväll. Kanske har det helt och hållet att göra med hur en uppfattar begreppet alfahanne, men vad det rör sig om här är fyra framgångsrika män som har problem med såväl sex och relationer som med arbete.
En av dem är totalpiskad (till och med GPS-övervakad) av sin fru, som han trots att hon verkar vara sjukligt elak mot honom älskar jättehögt och inte har några som helst problem att vara monogam med.
En annan är lyckligt gift, åtminstone fram tills den dagen han inser att hans fru har en affär med hans chef och av den vetskapen blir förkrossad.
En tredje av männen är en musig liten varelse som efter en tids trubbel i äktenskapet mer eller mindre "råkat" få en galen älskarinna på halsen, och han inser ganska snart att han trots allt älskar sin hustru och att det är henne han vill leva med.
Den fjärde är väl den som kan komma närmast den bild av sexberoende alfahanne som seriens säljtexter ger - han har varit notoriskt otrogen mot alla kvinnor han någonsin dejtat, och har i bagaget bland annat en prostituerad transa. Då serien tar vid i männens liv har han dock börjat inse att känslorna för hans första exfru går djupare än han velat erkänna, och han är faktiskt beredd att satsa på ett monogamt förhållande även han.
Snabbt tempo och bra kvalitet vad gäller både film och skådespeleri gör helt klart serien värd att slänga ett öga på. Ikväll, alltså.
Själv skulle jag nog välja att jämföra med Sex and the City, snarare än Desperate Housewives. Och alfahannar skulle jag inte kalla de fyra karaktärer som står i centrum i TV-serien Big Shots, som har premiär på Kanal 5 kl 21 ikväll. Kanske har det helt och hållet att göra med hur en uppfattar begreppet alfahanne, men vad det rör sig om här är fyra framgångsrika män som har problem med såväl sex och relationer som med arbete.
En av dem är totalpiskad (till och med GPS-övervakad) av sin fru, som han trots att hon verkar vara sjukligt elak mot honom älskar jättehögt och inte har några som helst problem att vara monogam med.
En annan är lyckligt gift, åtminstone fram tills den dagen han inser att hans fru har en affär med hans chef och av den vetskapen blir förkrossad.
En tredje av männen är en musig liten varelse som efter en tids trubbel i äktenskapet mer eller mindre "råkat" få en galen älskarinna på halsen, och han inser ganska snart att han trots allt älskar sin hustru och att det är henne han vill leva med.
Den fjärde är väl den som kan komma närmast den bild av sexberoende alfahanne som seriens säljtexter ger - han har varit notoriskt otrogen mot alla kvinnor han någonsin dejtat, och har i bagaget bland annat en prostituerad transa. Då serien tar vid i männens liv har han dock börjat inse att känslorna för hans första exfru går djupare än han velat erkänna, och han är faktiskt beredd att satsa på ett monogamt förhållande även han.
Snabbt tempo och bra kvalitet vad gäller både film och skådespeleri gör helt klart serien värd att slänga ett öga på. Ikväll, alltså.
måndag 23 juni 2008
Idrottare utan grundläggande rättigheter?
Igår morse fick jag som vanligt trilla ur sängen efter lite för lite sömn på grund av min och bäbisens konstanta hunger. Satte mig vid köksbordet, slog upp tidningen och trodde nästan jag skulle sätta maten i halsen. Svenska Olympiska Kommittén, SOK, menar tydligen att det inte ingår i yttrandefriheten att tala för mänskliga rättigheter.
Medan Norges motsvarighet till SOK gladeligen godkänt (varför de nu ens ska behöva göra det) att deras idrottare deltar i en Amnestykampanj för mänskliga rättigheter, menar SOKs generalsekreterare Stefan Lindeberg att liknande aktioner i Sverige skulle vara totalt oacceptabla. Och tydligen följer han sina företrädare i fotspåren - på 30-talet menade Sigfrid Edström (dåvarande vice ordförande i Internationella Olympiska Kommittén) att det inte fanns någon anledning att uttala sig negativt om Tyskland inför OS 1936. Som ett tillägg till detta drar Sydsvenskan fram ett citat, där han till råga på allt försvarade Nazi-Tyskland:
Förra året anordnade SOK ett litet läger för sina idrottare, där idrottarna bland annat skulle bonda med varandra och få lära sig lite mer om Kina. Inbokat på dagordningen fanns ett föredrag om mänskliga rättigheter som Amnesty ansvarade för, men detta byttes i sista minuten ut. Istället fick idrottarna lyssna på ett föredrag av lite mer "allsidig" karaktär. Så de bjöd in en föreläsare som är föreståndare för ett institut till hälften betalat av Kinas kommunistparti. Detta då de (SOK, alltså) ville att idrottarna skulle få en bild av både ekonomi och politik - som om detta inte skulle ha någonting med varandra att göra. Här kunde de väl lika gärna ha bjudit in Göran Persson eller Lars Leijonborg, som båda två har pratat glatt om den fantastiska tillväxten i Kina - Leijonborg har till och med kryddat sina uttalanden med ord om de fantastiskt "flitiga arbetarna".
1968 blev två löpare hemskickade då de från segerpallen visat solidaritet med den fattiga afroamerikanska befolkningen och de Svarta Pantrarna. Denna "incident" ledde till att OS-rörelsen införde förbud mot politiska manifestationer på OS-arenorna. När Stefan Lindeberg får frågan om det var fel av löparna att sträcka upp sina knutna nävar svarar han att
"Ja. Det strider mot reglerna. Det är det torra korrekta svaret."
Och det här är nästan det mest puckade av allt. Han kan väl inte på allvar mena att någonting som hände 1968 var fel enbart för att det strider mot lagar och förordningar som råder idag. Analysförmågan, herr Lindeberg? Kritiskt tänkande? Krävs det ingenting i form av intelligens för att bli generalsekreterare i ett av landets största idrottsliga organ?
Medan Norges motsvarighet till SOK gladeligen godkänt (varför de nu ens ska behöva göra det) att deras idrottare deltar i en Amnestykampanj för mänskliga rättigheter, menar SOKs generalsekreterare Stefan Lindeberg att liknande aktioner i Sverige skulle vara totalt oacceptabla. Och tydligen följer han sina företrädare i fotspåren - på 30-talet menade Sigfrid Edström (dåvarande vice ordförande i Internationella Olympiska Kommittén) att det inte fanns någon anledning att uttala sig negativt om Tyskland inför OS 1936. Som ett tillägg till detta drar Sydsvenskan fram ett citat, där han till råga på allt försvarade Nazi-Tyskland:
Nazisternas opposition mot judarnas inflytande kan endast förstås om du lever i Tyskland. Judarna hade kontrollen över flera viktiga branscher och höll andra utanför. Många av dessa judar var av ryskt och polskt ursprung med ett annat tänkesätt än det västliga. En förändring av detta tillstånd var absolut nödvändigt om Tyskland skulle fortsätta att vara en ’vit’ nation. Själv är jag ingen antisemit. Flera av mina vänner är judar ...
Förra året anordnade SOK ett litet läger för sina idrottare, där idrottarna bland annat skulle bonda med varandra och få lära sig lite mer om Kina. Inbokat på dagordningen fanns ett föredrag om mänskliga rättigheter som Amnesty ansvarade för, men detta byttes i sista minuten ut. Istället fick idrottarna lyssna på ett föredrag av lite mer "allsidig" karaktär. Så de bjöd in en föreläsare som är föreståndare för ett institut till hälften betalat av Kinas kommunistparti. Detta då de (SOK, alltså) ville att idrottarna skulle få en bild av både ekonomi och politik - som om detta inte skulle ha någonting med varandra att göra. Här kunde de väl lika gärna ha bjudit in Göran Persson eller Lars Leijonborg, som båda två har pratat glatt om den fantastiska tillväxten i Kina - Leijonborg har till och med kryddat sina uttalanden med ord om de fantastiskt "flitiga arbetarna".
1968 blev två löpare hemskickade då de från segerpallen visat solidaritet med den fattiga afroamerikanska befolkningen och de Svarta Pantrarna. Denna "incident" ledde till att OS-rörelsen införde förbud mot politiska manifestationer på OS-arenorna. När Stefan Lindeberg får frågan om det var fel av löparna att sträcka upp sina knutna nävar svarar han att
"Ja. Det strider mot reglerna. Det är det torra korrekta svaret."
Och det här är nästan det mest puckade av allt. Han kan väl inte på allvar mena att någonting som hände 1968 var fel enbart för att det strider mot lagar och förordningar som råder idag. Analysförmågan, herr Lindeberg? Kritiskt tänkande? Krävs det ingenting i form av intelligens för att bli generalsekreterare i ett av landets största idrottsliga organ?
söndag 22 juni 2008
Svart panter
En av de absolut bästa filmer jag någonsin sett är Melvin van Peebles Panther från 1995. Det måset ha varit i början av gymnasiet eller slutet av högstadiet som denna fantastiska rulle blev den allra första att få mina tårkanaler att svämma över. Det hela är en spelfilm vars ambition är att på ett verklighetstroget sätt som möjligt skildra de Svarta Pantrarnas historia (sedan är det givetvis så att denna historia kryddas genom att vi "lär känna" de enskilda karaktärerna och på så sätt blir ännu mer rörande).
Filmen väckte helt klart ett intresse för det som hände i 60-talets USA, och någon gång under åren som följde efter det att jag sett filmen sprang jag på Gene Marines bok The black panthers på en loppis - en bok som ändock blev liggande fram tills alldeles nyligen. Marine var journalist och arbetade på samma tidning som Eldridge Cleaver, en av de högst uppsatta inom Black Panther Party, som var på flykt undan lagen då boken skrevs. Marine kan alltså sägas ha en viss personlig koppling till en av de inblandade, men han inleder boken med att förklara att han själv är vit och därför aldrig kan förstå de svarta pantrarna helt och fullt. Han skriver att han som vit är något rädd för pantrarna, men att han - som alltid då han gör en journalistisk iakttagelse - ska försöka komma så nära förståelse för sitt objekt som möjligt.
Han utgår ifrån att alla vita i sig tillhör en rasistisk tolkningsgemenskap (då en sådan är så djupt rotad i vårt samhälle), och det är med detta han förklarar sin egen rädsla. Med denna utgångspunkt söker han så lägga fram vad som hänt i de svarta pantrarnas historia. Han visar hur vit media har samspelat med det vita rättsväsendet och en i stort sett vit polisstyrka. Han visar hur polisen ständigt gjort "rutin"-kollar i svarta områden på ett sätt som inte gjorts i vita områden, och menar att detta varit ett sätt att få den svarta befolkningen att känna sig kriminell, och känna sig underlägsen. (Här är det ganska lätt att dra paralleller till polisbilarnas märkliga sätt att närvara i Rosengård, som inte förekommer i Limhamn. Även i dagens Sverige saktar polisen ner då de kör förbi ett invandrargäng på ett sätt de inte gör då de passerar ett gäng med "etniskt svensk" bakgrund.)
Historien om de svarta pantrarna är djupt inspirerande, och den ställer mycket frågor. Detta är en historia som i sig får oss att fundera över olika sorters kamp. Då Black Panther Party grundades var det vita rättssystemets lag någonting som utgjorde en stor grundpelare i deras verksamhet. Trots att partiet motsatte sig just detta vita rättssystem, var det med lagen skapad av just detta system som pantrarna valde att föra sin kamp. De såg till att lära sina medlemmar vilka rättigheter de hade, och att utnyttja dessa rättigheter till fullo. Genom att kunna lagen väl, var det möjligt att utnyttja den utan att någonsin gå över gränsen.
Den lag som blev mest uppmärksammad av de svarta pantrarnas utnyttjande var den dåvarande vapenlagen. Pantrarna valde att bära vapen i syfte att kunna försvara sig mot polisen eller andra vita som riktade vapen mot dem utan "giltig" anledning, och de lärde sig vapenlagen utan och innan - vilken sorts vapen du fick ha om du suttit i fängelse, hur dina vapen fick vara laddade i olika situationer osv. Trots att pantrarna aldrig bröt mot lagen kände sig "samhället" hotat av det faktum att många svarta börjat bära vapen i den utsträckning de gjorde - lagen ändrades och blev långt mer restriktiv. Efter att lagen ändrats började en spricka växa inom Black Panther Party, mellan de som ville fortsätta följa lagen trots ändrade förutsättningar och de som ville fortsätta bära vapen, och helst också göra revolution.
Oavsett vad jag tycker om frikostiga amerikanska vapenlagar, så måste vi här ha i åtanke är att de flesta av partiets medlemmar och sympatisörer kom från fattiga områden och misshandlades och behandlades allmänt jäkligt illa av statsmakten på daglig basis. De hade börjat se en ljusglimt då de insåg att de hade rätt att bära vapen och hade rätt att använda dessa i syfte att försvara sig själva och när denna ljusglimt togs ifrån dem var det många som inte ville släppa den. Konflikten handlade främst om hur en ville att kampen skulle föras: en fråga som inte nödvändigtvis är lätt att svara på...
Boken är en journalistisk skildring och gör inte några som helst anspråk på att vara vetenskaplig (även om den till och från skildrar vetenskapliga teorier som Black Panther Party förhöll sig till; även om Marine vid flertalet tillfällen hänvisar till vetenskaplig forskning för att visa att hans egna utgångspunkter har en faktisk giltighet). Boken känns dock oerhört relevant för sin samtid: den skrevs medan Eldridge Cleaver var på flykt och då Huey Newton satt och väntade på sin rättegång. Marines skildring utgör en mer sympatisk motbild till de skildringar som förekom i vanlig media. Författaren sticker inte under stol med att Cleaver var en flerfaldigt dömd - och skyldig - våldtäktsman. Han påstår heller inte att Huey Newton inte gjort sig skyldig till polismord: han visar och dock att detta, med hänsyn till den bevisföring som fanns att tillgå, inte var särskilt troligt.
Den bild som målats upp i "vanlig" media (ni vet, den som vi här i Sverige brukar kalla för "den tredje statsmakten") var långt mindre tillmötesgående mot dessa aktivister, som ständigt trampades ner på grund av sin hudfärg. Den vanliga pressen valde att sätta sin tilltro till de poliser som mycket väl kan ha legat bakom trakasserierna, snarare än till de bevis som fanns. Säg - hur skulle du vilja föra kampen i en sådan situation?
Filmen väckte helt klart ett intresse för det som hände i 60-talets USA, och någon gång under åren som följde efter det att jag sett filmen sprang jag på Gene Marines bok The black panthers på en loppis - en bok som ändock blev liggande fram tills alldeles nyligen. Marine var journalist och arbetade på samma tidning som Eldridge Cleaver, en av de högst uppsatta inom Black Panther Party, som var på flykt undan lagen då boken skrevs. Marine kan alltså sägas ha en viss personlig koppling till en av de inblandade, men han inleder boken med att förklara att han själv är vit och därför aldrig kan förstå de svarta pantrarna helt och fullt. Han skriver att han som vit är något rädd för pantrarna, men att han - som alltid då han gör en journalistisk iakttagelse - ska försöka komma så nära förståelse för sitt objekt som möjligt.
Han utgår ifrån att alla vita i sig tillhör en rasistisk tolkningsgemenskap (då en sådan är så djupt rotad i vårt samhälle), och det är med detta han förklarar sin egen rädsla. Med denna utgångspunkt söker han så lägga fram vad som hänt i de svarta pantrarnas historia. Han visar hur vit media har samspelat med det vita rättsväsendet och en i stort sett vit polisstyrka. Han visar hur polisen ständigt gjort "rutin"-kollar i svarta områden på ett sätt som inte gjorts i vita områden, och menar att detta varit ett sätt att få den svarta befolkningen att känna sig kriminell, och känna sig underlägsen. (Här är det ganska lätt att dra paralleller till polisbilarnas märkliga sätt att närvara i Rosengård, som inte förekommer i Limhamn. Även i dagens Sverige saktar polisen ner då de kör förbi ett invandrargäng på ett sätt de inte gör då de passerar ett gäng med "etniskt svensk" bakgrund.)
Historien om de svarta pantrarna är djupt inspirerande, och den ställer mycket frågor. Detta är en historia som i sig får oss att fundera över olika sorters kamp. Då Black Panther Party grundades var det vita rättssystemets lag någonting som utgjorde en stor grundpelare i deras verksamhet. Trots att partiet motsatte sig just detta vita rättssystem, var det med lagen skapad av just detta system som pantrarna valde att föra sin kamp. De såg till att lära sina medlemmar vilka rättigheter de hade, och att utnyttja dessa rättigheter till fullo. Genom att kunna lagen väl, var det möjligt att utnyttja den utan att någonsin gå över gränsen.
Den lag som blev mest uppmärksammad av de svarta pantrarnas utnyttjande var den dåvarande vapenlagen. Pantrarna valde att bära vapen i syfte att kunna försvara sig mot polisen eller andra vita som riktade vapen mot dem utan "giltig" anledning, och de lärde sig vapenlagen utan och innan - vilken sorts vapen du fick ha om du suttit i fängelse, hur dina vapen fick vara laddade i olika situationer osv. Trots att pantrarna aldrig bröt mot lagen kände sig "samhället" hotat av det faktum att många svarta börjat bära vapen i den utsträckning de gjorde - lagen ändrades och blev långt mer restriktiv. Efter att lagen ändrats började en spricka växa inom Black Panther Party, mellan de som ville fortsätta följa lagen trots ändrade förutsättningar och de som ville fortsätta bära vapen, och helst också göra revolution.
Oavsett vad jag tycker om frikostiga amerikanska vapenlagar, så måste vi här ha i åtanke är att de flesta av partiets medlemmar och sympatisörer kom från fattiga områden och misshandlades och behandlades allmänt jäkligt illa av statsmakten på daglig basis. De hade börjat se en ljusglimt då de insåg att de hade rätt att bära vapen och hade rätt att använda dessa i syfte att försvara sig själva och när denna ljusglimt togs ifrån dem var det många som inte ville släppa den. Konflikten handlade främst om hur en ville att kampen skulle föras: en fråga som inte nödvändigtvis är lätt att svara på...
Boken är en journalistisk skildring och gör inte några som helst anspråk på att vara vetenskaplig (även om den till och från skildrar vetenskapliga teorier som Black Panther Party förhöll sig till; även om Marine vid flertalet tillfällen hänvisar till vetenskaplig forskning för att visa att hans egna utgångspunkter har en faktisk giltighet). Boken känns dock oerhört relevant för sin samtid: den skrevs medan Eldridge Cleaver var på flykt och då Huey Newton satt och väntade på sin rättegång. Marines skildring utgör en mer sympatisk motbild till de skildringar som förekom i vanlig media. Författaren sticker inte under stol med att Cleaver var en flerfaldigt dömd - och skyldig - våldtäktsman. Han påstår heller inte att Huey Newton inte gjort sig skyldig till polismord: han visar och dock att detta, med hänsyn till den bevisföring som fanns att tillgå, inte var särskilt troligt.
Den bild som målats upp i "vanlig" media (ni vet, den som vi här i Sverige brukar kalla för "den tredje statsmakten") var långt mindre tillmötesgående mot dessa aktivister, som ständigt trampades ner på grund av sin hudfärg. Den vanliga pressen valde att sätta sin tilltro till de poliser som mycket väl kan ha legat bakom trakasserierna, snarare än till de bevis som fanns. Säg - hur skulle du vilja föra kampen i en sådan situation?
torsdag 19 juni 2008
Har vi inte hört det här förut?
Jaha, så klubbades den lagliga möjligheten till ett Storebror ser dig-samhälle då igenom till sist... FRA-chefen Ingvar Åkesson "lugnar" oss genom att tala om att lagen inte är tänkt att använda för att spionera på vanliga människor, utan att avlyssningen bara ska riktas mot "utländska företeelser" (som om alla internetservrar låg i Sverige...).
Och tänk - jag tycker verkligen att jag känner igen det här sättet att resonera. Lite komiskt är det ju, med tanke på att Bodström för flera år sedan var den som tog initiativet till den här jävla skitlagen (han måste för övrigt varit nåt av det värsta som hänt svensk politik i modern tid, om man bortser från den allmänna borgerliga makt som råder för tillfället), att Åkesson resonerar precis såhär. För visst var det Bodström som för ett par år sedan stod och påstod att den nya upphovsrättslagen inte var "till för att jaga enskilda fildelare"?
Först och främst var det ju ganska tydligt redan då att det var jävla skitsnack, men om vi bortser från det är lagens intention kanske inte så viktig i sig. Det viktiga måste ju ändå vara hur lagen ser ut och hur den kan användas. Bara för att vi inte är intresserade av att använda en lag på et visst sätt idag, innebär det inte att det inte är så den används om tio år. Står det i lagen att en får, då får en.
Men vad ska vi göra nu? Säga hej till storebror och leva vidare, antar jag.
Och tänk - jag tycker verkligen att jag känner igen det här sättet att resonera. Lite komiskt är det ju, med tanke på att Bodström för flera år sedan var den som tog initiativet till den här jävla skitlagen (han måste för övrigt varit nåt av det värsta som hänt svensk politik i modern tid, om man bortser från den allmänna borgerliga makt som råder för tillfället), att Åkesson resonerar precis såhär. För visst var det Bodström som för ett par år sedan stod och påstod att den nya upphovsrättslagen inte var "till för att jaga enskilda fildelare"?
Först och främst var det ju ganska tydligt redan då att det var jävla skitsnack, men om vi bortser från det är lagens intention kanske inte så viktig i sig. Det viktiga måste ju ändå vara hur lagen ser ut och hur den kan användas. Bara för att vi inte är intresserade av att använda en lag på et visst sätt idag, innebär det inte att det inte är så den används om tio år. Står det i lagen att en får, då får en.
Men vad ska vi göra nu? Säga hej till storebror och leva vidare, antar jag.
"Kommunisterna vann"?
Idag har jag - hör och häpna - sett på fotboll. Maken och jag, utan utomstående influenser, följde faktiskt en hel match tillsammans. Som om detta inte var nog, tyckte vi båda dessutom att det var riktigt roligt. Fotboll är verkligen mycket bättre att se när det händer mycket saker hela tiden - Ryssland kom ju visserligen igång med att spela bra mycket bättre ganska tidigt, så det var ju inte helt spännande vem som skulle vinna, men det hände ju iallafall grejs...
Det jag mest känner för att kommentera med matchen är väl egentligen två saker:
1. Jag tyckte att det var kul att ryssarna hade en spelare som påminde om en ung David Hasselhoff. Mycket underhållande.
2. När matchen tog slut sa en av TV4s kommentatorer att "det här var första gången som vi förlorade mot... eeh... Ryssland, som det ju numera heter". Jag undrar vad han ville ha sagt med det? Någon sorts märklig påminnelse om att för fram tills 17 år sedan var det här landet det som utgjorde huvuddelen av Sovjetunionen, och att de egentligen är hemska kommunister. Eller?
Det jag mest känner för att kommentera med matchen är väl egentligen två saker:
1. Jag tyckte att det var kul att ryssarna hade en spelare som påminde om en ung David Hasselhoff. Mycket underhållande.
2. När matchen tog slut sa en av TV4s kommentatorer att "det här var första gången som vi förlorade mot... eeh... Ryssland, som det ju numera heter". Jag undrar vad han ville ha sagt med det? Någon sorts märklig påminnelse om att för fram tills 17 år sedan var det här landet det som utgjorde huvuddelen av Sovjetunionen, och att de egentligen är hemska kommunister. Eller?
onsdag 18 juni 2008
Märkligt tjänstemannastyre
På senare tid har jag följt en blogg skriven av en människa som aspirerar på att få vara man - i lagens ögon, menar jag då. I sina egna och sin omgivnings ögon är han redan en man. Vid ansökan om namnbyte får han höra av Skatteverket att Immanuel får han inte heta, för det är ett mansnamn. Och eftersom han har fitta och inte kuk, innebär detta enligt Skatteverket att han inte får heta så.
Det som är riktigt märkligt här, det är att Skatteverkets tjänstemän inte ens lutar sig mot någon föråldrad lag då de avslår ansökan om att heta Immanuel - de lutar sig inte mot någon lag överhuvudtaget. Beslutet är helt enkelt grundat på att 278 människor med kuk heter Immanuel, medan ingen utan kuk heter så. Sedan kan ju tyckas att det inte är så konstigt - hur skulle en person utan kuk nu kunna heta så enligt statistiken, om det är så att Skatteverket förbjuder det?
Nåväl, ni kan ju läsa vad trollhare (han som vill heta Immanuel) själv skriver här.
Det som är riktigt märkligt här, det är att Skatteverkets tjänstemän inte ens lutar sig mot någon föråldrad lag då de avslår ansökan om att heta Immanuel - de lutar sig inte mot någon lag överhuvudtaget. Beslutet är helt enkelt grundat på att 278 människor med kuk heter Immanuel, medan ingen utan kuk heter så. Sedan kan ju tyckas att det inte är så konstigt - hur skulle en person utan kuk nu kunna heta så enligt statistiken, om det är så att Skatteverket förbjuder det?
Nåväl, ni kan ju läsa vad trollhare (han som vill heta Immanuel) själv skriver här.
Neurotiskt bröllop
Grannfrun tipsade häromdagen om en film, "Margot at the wedding". Hon skrev att anledningen till att hon själv varit intresserad av den var för att den var skriven och regisserad av samma man som låg bakom "The squid and the whale", Noah Baumbach.
Filmtipset har fått mig att inse att när jag väl hittar filmer som jag gillar på grund av deras neurotiska eller psykadeliska teman, så är det en bra idé att sluka allt som står att finna av personen som ligger bakom. Och eftersom jag älskade "The squid..." tog jag och tittade på "Margot at the wedding" häromdagen. Precis som den tidigare filmen byggs en neurotisk känsla upp kring handlingen och karaktärerna, som även här består av en grupp intellektuella med kvasimisslyckade liv och förhållanden. Karaktärerna här försörjer sig, precis som i "The squid...", som författare eller universitetslärare. Nicole Kidman spelar en elak och egocentrerad mor och syster. Hon går med en konstant kyla genom hela filmen, och det är så att man ryggar tillbaka då hon säger till sonen (som är i de yngre tonåren) att han brukade vara så vacker och graciös, men att han nu blivit stel och kantig, eller då hennes konstanta trackande av systerns blivande make aldrig slutar. Det blir knappast bättre av att hon går omkring och ställer psyko-diagnoser på alla omkring henne.
Stämningen är genom hela filmen dämpad och tyst - när Donovans "Teen Angel" drar igång på slutet slår det mig helt plötsligt hur fruktansvärt tyst filmen varit i bakgrunden, men denna tanke till trots dyker det bland eftertexterna upp en lista på låtar som finns med på soundtracket...
Trots filmens många gemensamma drag med Baumbachs tidigare kändes den inte ända framme, och jag måste erkänna att jag blev besviken. SJälv hade jag lite svårt att sätta fingret på vad som var fel, så jag hänvisar till de recensioner jag hittat i Sydsvenskan och DN. Sydsvenskans Jan Aghed skriver att åtskilligt verkar "gällt och forcerat" i filmen, medan Helena Lindblad i DN menar att "den nya filmen inte [är] riktigt lika kondenserat välformulerad som föregångaren". Jag vill långt ifrån avråda från att se filmen, men det de båda recensenterna skrivit sammanfattar tyvärr filmens kvalitet i jämförelse med föregångaren ganska så bra.
Filmtipset har fått mig att inse att när jag väl hittar filmer som jag gillar på grund av deras neurotiska eller psykadeliska teman, så är det en bra idé att sluka allt som står att finna av personen som ligger bakom. Och eftersom jag älskade "The squid..." tog jag och tittade på "Margot at the wedding" häromdagen. Precis som den tidigare filmen byggs en neurotisk känsla upp kring handlingen och karaktärerna, som även här består av en grupp intellektuella med kvasimisslyckade liv och förhållanden. Karaktärerna här försörjer sig, precis som i "The squid...", som författare eller universitetslärare. Nicole Kidman spelar en elak och egocentrerad mor och syster. Hon går med en konstant kyla genom hela filmen, och det är så att man ryggar tillbaka då hon säger till sonen (som är i de yngre tonåren) att han brukade vara så vacker och graciös, men att han nu blivit stel och kantig, eller då hennes konstanta trackande av systerns blivande make aldrig slutar. Det blir knappast bättre av att hon går omkring och ställer psyko-diagnoser på alla omkring henne.
Stämningen är genom hela filmen dämpad och tyst - när Donovans "Teen Angel" drar igång på slutet slår det mig helt plötsligt hur fruktansvärt tyst filmen varit i bakgrunden, men denna tanke till trots dyker det bland eftertexterna upp en lista på låtar som finns med på soundtracket...
Trots filmens många gemensamma drag med Baumbachs tidigare kändes den inte ända framme, och jag måste erkänna att jag blev besviken. SJälv hade jag lite svårt att sätta fingret på vad som var fel, så jag hänvisar till de recensioner jag hittat i Sydsvenskan och DN. Sydsvenskans Jan Aghed skriver att åtskilligt verkar "gällt och forcerat" i filmen, medan Helena Lindblad i DN menar att "den nya filmen inte [är] riktigt lika kondenserat välformulerad som föregångaren". Jag vill långt ifrån avråda från att se filmen, men det de båda recensenterna skrivit sammanfattar tyvärr filmens kvalitet i jämförelse med föregångaren ganska så bra.
måndag 16 juni 2008
En resa i rampljuset - Carla Bruni
För ett bra tag sedan fick jag via last fm tips om en sångerska vid namn Carla Bruni. Vi den aktuella tidpunkten hade jag aldrig förr hört talas om henne, trots att hon tydligen förutom musiken hade en tämligen lyckad karriär som modell bakom sig. Sedan jag hittat henne har jag åtskilliga gånger lyssnat till hennes första skiva, "Quelqu'un m'a dit", och hon hamnade ganska så snabbt högt upp på listan över mina mest spelade artister. Hennes musik talar för sig själv, den är helt fantastisk - läs mer om hennes inspirationskällor här.
Nu antar jag att de flesta av er som läser det här redan känner till Bruni - om inte hennes musik, så åtminstone till namnet. För ett halvår sedan haussades hon nämligen upp en hel massa i media, då hon börjat dejta den franske presidenten Nicolas Sarkozy. Nummer 2/08 av Språktidningen uppmärksammade mig på att hon borde varit aktuell i media en hel del tidigare, i en kort notis om att ordet "flamma" i samband med henne börjat användas även om män. Ett exempel står att finna i Aftonbladet, i en artikel där en rad av Brunis tidigare kärleksintressen räknas upp.
Nu är Bruni ånyo på tapeten, då hon i sommar släpper en ny platta (intressant att notera är att försäljningen av hennes gamla skivor inte verkar ha påverkats av att hon numera är Frankrikes "första dam"). Långt innan skivan släpps har den redan fått en hel del uppmärksamhet- tydligen ska hennes musik nu anses vara viktig att granska av rent diplomatiska skäl, vilket ger henne en helt ny dimension utöver de rent konstnärliga att tampas med. Nu då hon gift sig med Frankrikes president är det med andra ord uppenbart att hon inte längre har rätt att verka som sin egen, utefter sina egna preferenser. (Någonstans kan jag tycka att det är djupt tragiskt att politikers familjemedlemmar blir så hårt granskade med syfte att få hållhake på politikerna i sig - som om de inte vore egna individer allihop. Detta är för övrigt fenomen som om och om igen skildras i populärkulturen, som inslag i olika TV-serier eller i filmer som First Daughter från 2004).
Den franska högertidningen Le Figaro har fått tjuvlyssna på det kommande albumet och bedömt att det inte finns någonting på plattan som kan komma att utgöra några diplomatiska bekymmer. DN rapporterar dock att den franska tidningen redan fått fel, då den colombianska regeringen redan reagerat på en textrad säger någonting i stil med "du är mitt tjack, mitt afghanska heroin, mitt colombianska kokain". Den colombianske utrikesministern Fernando Araujo medger visserligen att de i Colombia har problem med knark, men menar att de vill ha hjälp från andra nationer att motverka de problem som finns. Tydligen anser han att Brunis metafor för beroende är ett rättfärdigande av de knarkproblem som finns just i Colombia.
Skivan blir än mer intressant då jag får reda på att en av de två låtar på skivan som inte är skrivna av Bruni själv, är en tonsatt dikt skriven av den franske författaren Michel Houellebecq. Houellebecq är nämligen en författare som gjort sig känd genom att skriva provocerande romaner med intertextuella och teoretiska kopplingar åt alla håll och kanter. Jag har bara läst en av hans böcker, men det är en bok jag varmt kan rekommendera. Plattform utmanar hela vår västerländska världsbild och förespråkar sexturism som ett medel för att lösa de ekonomiska skillnader som finns mellan "öst" och "väst".
Mer spännande kombination än Bruni, Houellebecq och den politiska hetluften är nog svår att finna, så håll utkik efter Brunis nya platta nu till sommaren. "Comme si de rien n'était" ska släppas den 21 juli.
Nu antar jag att de flesta av er som läser det här redan känner till Bruni - om inte hennes musik, så åtminstone till namnet. För ett halvår sedan haussades hon nämligen upp en hel massa i media, då hon börjat dejta den franske presidenten Nicolas Sarkozy. Nummer 2/08 av Språktidningen uppmärksammade mig på att hon borde varit aktuell i media en hel del tidigare, i en kort notis om att ordet "flamma" i samband med henne börjat användas även om män. Ett exempel står att finna i Aftonbladet, i en artikel där en rad av Brunis tidigare kärleksintressen räknas upp.
Nu är Bruni ånyo på tapeten, då hon i sommar släpper en ny platta (intressant att notera är att försäljningen av hennes gamla skivor inte verkar ha påverkats av att hon numera är Frankrikes "första dam"). Långt innan skivan släpps har den redan fått en hel del uppmärksamhet- tydligen ska hennes musik nu anses vara viktig att granska av rent diplomatiska skäl, vilket ger henne en helt ny dimension utöver de rent konstnärliga att tampas med. Nu då hon gift sig med Frankrikes president är det med andra ord uppenbart att hon inte längre har rätt att verka som sin egen, utefter sina egna preferenser. (Någonstans kan jag tycka att det är djupt tragiskt att politikers familjemedlemmar blir så hårt granskade med syfte att få hållhake på politikerna i sig - som om de inte vore egna individer allihop. Detta är för övrigt fenomen som om och om igen skildras i populärkulturen, som inslag i olika TV-serier eller i filmer som First Daughter från 2004).
Den franska högertidningen Le Figaro har fått tjuvlyssna på det kommande albumet och bedömt att det inte finns någonting på plattan som kan komma att utgöra några diplomatiska bekymmer. DN rapporterar dock att den franska tidningen redan fått fel, då den colombianska regeringen redan reagerat på en textrad säger någonting i stil med "du är mitt tjack, mitt afghanska heroin, mitt colombianska kokain". Den colombianske utrikesministern Fernando Araujo medger visserligen att de i Colombia har problem med knark, men menar att de vill ha hjälp från andra nationer att motverka de problem som finns. Tydligen anser han att Brunis metafor för beroende är ett rättfärdigande av de knarkproblem som finns just i Colombia.
Skivan blir än mer intressant då jag får reda på att en av de två låtar på skivan som inte är skrivna av Bruni själv, är en tonsatt dikt skriven av den franske författaren Michel Houellebecq. Houellebecq är nämligen en författare som gjort sig känd genom att skriva provocerande romaner med intertextuella och teoretiska kopplingar åt alla håll och kanter. Jag har bara läst en av hans böcker, men det är en bok jag varmt kan rekommendera. Plattform utmanar hela vår västerländska världsbild och förespråkar sexturism som ett medel för att lösa de ekonomiska skillnader som finns mellan "öst" och "väst".
Mer spännande kombination än Bruni, Houellebecq och den politiska hetluften är nog svår att finna, så håll utkik efter Brunis nya platta nu till sommaren. "Comme si de rien n'était" ska släppas den 21 juli.
söndag 15 juni 2008
Kulturstrejk - igen
I vintras höll amerikanska manusförfattare under många månaders tid igång en strejk, där de bland annat krävde ersättning för då deras verk distribuerades via internet eller dvd. Då uppmärksammade jag strejken på Danielssons lakejer, och idag hittade jag på DNs hemsida en ny strejk att rikta blickarna mot.
Den här gången är det amerikanska skådisar som vill ge sig ut i strejk, och deras krav bygger till mångt och mycket på samma principer som manusförfattarnas gjorde: de vill helt enkelt att upphovsrätten ska användas till att värna konstnärerna, utövarna, snarare än produktionsbolagen. I sin artikel angående debattskrift Kulturen 3.0, omnämnd vid två tillfällen på den här bloggen tidigare, lyfter ett antal moderater fram att det faktiskt finns delar av kulturen som går med vinst - personligen måste jag säga att det är uppfriskande att se att dessa vinster nu inte bara får gå direkt till de där bolagen, utan att utövarna själva istället kräver sin del av kakan.
Länge leve strejkrätten! (Och för övrigt är det med glädje jag mottar beskedet om att S-studenter på sin kongress i helgen ställt krav på att strejkrätten värnas inom EU.)
Den här gången är det amerikanska skådisar som vill ge sig ut i strejk, och deras krav bygger till mångt och mycket på samma principer som manusförfattarnas gjorde: de vill helt enkelt att upphovsrätten ska användas till att värna konstnärerna, utövarna, snarare än produktionsbolagen. I sin artikel angående debattskrift Kulturen 3.0, omnämnd vid två tillfällen på den här bloggen tidigare, lyfter ett antal moderater fram att det faktiskt finns delar av kulturen som går med vinst - personligen måste jag säga att det är uppfriskande att se att dessa vinster nu inte bara får gå direkt till de där bolagen, utan att utövarna själva istället kräver sin del av kakan.
Länge leve strejkrätten! (Och för övrigt är det med glädje jag mottar beskedet om att S-studenter på sin kongress i helgen ställt krav på att strejkrätten värnas inom EU.)
fredag 13 juni 2008
Tjuvtitt
Såg en trailer för en ny TV-serie som börjar på TV3 i slutet av månaden, "Side order of life". Då jag för tillfället sitter hemma och väntar på att mitt nya liv ska börja, kunde jag inte låta bli att ta en liten tjuvtitt på det som komma skall...
Serien verkar vara ytterligare ett av dessa draman som kretsar kring framgångsrika och ack så välbeställda unga människor, där till och med de allra största problemen framställs som någonting väldans lättvindigt. Och återigen känner jag hur jag köper hela konceptet och bara älskar serien: att få drömma mig in och låtsas att allting (till och med hjärncancer) är just så lättvindigt som det framstår.
Stilistiskt skulle man nog kunna säga att "Side order of life" är lite som en upphottad, och mer modern, version av Ally McBeal (som jag också älskade på den tid det begav sig) - äntligen har det kommit en ny serie som innehåller dagdrömsinslag i form av stora elefanter mitt i rummet eller pratande spädbarn. Hela storyn är en salig blanding av vad som förefaller vara lyckade liv, blandat med stora problem och konstanta livsinsikter.
För den som känner för att ge TV:n lite fokus i sommar, skulle jag helt klart säga att det här är en hit! Premiär TV3, 29 juni kl. 18.00.
Serien verkar vara ytterligare ett av dessa draman som kretsar kring framgångsrika och ack så välbeställda unga människor, där till och med de allra största problemen framställs som någonting väldans lättvindigt. Och återigen känner jag hur jag köper hela konceptet och bara älskar serien: att få drömma mig in och låtsas att allting (till och med hjärncancer) är just så lättvindigt som det framstår.
Stilistiskt skulle man nog kunna säga att "Side order of life" är lite som en upphottad, och mer modern, version av Ally McBeal (som jag också älskade på den tid det begav sig) - äntligen har det kommit en ny serie som innehåller dagdrömsinslag i form av stora elefanter mitt i rummet eller pratande spädbarn. Hela storyn är en salig blanding av vad som förefaller vara lyckade liv, blandat med stora problem och konstanta livsinsikter.
För den som känner för att ge TV:n lite fokus i sommar, skulle jag helt klart säga att det här är en hit! Premiär TV3, 29 juni kl. 18.00.
onsdag 11 juni 2008
Lite perspektiv?
I bakgrunden står TV:n på. Det är visst nån match, EM i fotboll säger de att det är. Och det kan säkert vara trevligt att titta på nån gång, det kan till och med jag tycka. Idag är inte riktigt en sån dag, inte för mig. Grannen ovanför gör mig dock idogt uppmärksam på om saker håller på att hända under matchens lopp.
Nyss var det någon som gjorde mål; Zlatan såg det ut som då jag vände mig om. Sverige alltså. Grannarna slutade inte skrika på jättelång tid. Det är ju kul att de är glada, antar jag. Nu gjorde nån mål igen. Skriker och sjunger, gör de. Precis som studenterna på stan idag. Intressant vad som får folk att bli lyckliga, tycker jag.
Här kan du för övrigt läsa mer om vad som fick folk att skrika.
Nyss var det någon som gjorde mål; Zlatan såg det ut som då jag vände mig om. Sverige alltså. Grannarna slutade inte skrika på jättelång tid. Det är ju kul att de är glada, antar jag. Nu gjorde nån mål igen. Skriker och sjunger, gör de. Precis som studenterna på stan idag. Intressant vad som får folk att bli lyckliga, tycker jag.
Här kan du för övrigt läsa mer om vad som fick folk att skrika.
söndag 8 juni 2008
Kulturen 3.0 vs. Kapitalismen 3.0
För en dryg månad sedan gick debatten i kultursverige het, då moderaterna släppte sin debattskrift "Kulturen 3.0". Några av de bakomliggande moderaterna gjorde ett tillslag på DN debatt och själv gjorde jag en reflektion av det jag hunnit ta till mig av skriften som ni kan hitta här.
En månad senare, alltså alldeles häromdagen, kunde vi (återigen i DN) läsa en essä om två böcker som de senaste åren getts ut i USA. Det rör sig om böckerna Supercapitalism. The Transformation of Business, Democracy, and Everyday Life av Robert B Reich (fd arbetsmarknadsminister i USA) och Capitalism 3.0. A Guide to Reclaming the Commons av Peter Barnes. Båda författarna beskriver hur det kapitalistiska systemet alltmer skor sig på både samhällets och naturens bekostnad. Reich menar att vi måste sluta prata om företagarnas ansvar att se till att saker och ting blir bra, och istället stifta lagar som gör att företagarna inte kan svina lika mycket som de faktiskt gör idag. Barnes är inne lite på samma spår och skriver om att kapitalismen måste tas in i en ny fas, som han kallar Kapitalismen 3.0.
I Kapitalismen 3.0 måste en se till att de allmänningar som finns faktiskt görs allmänna på riktigt: med "allmänningar" syftar han till natur, lagar och kultur i lika utsträckning. Hans utgångspunkt bygger på att dessa allmänningar idag tillåts utnyttjas av företag med kommersiella intressen (och av lobbyister) på bekostnad av vanliga medborgare.
Det slår mig som mycket intressant att dessa böcker uppmärksammas här i Sverige just nu - att vi samtidigt som det kommer en debattskrift ifrån landets största regeringsparti med titeln "Kulturen 3.0", så får vi läsa om en debattbok med titeln "Capitalism 3.0" från andra sidan Atlanten. Och var finns den intressanta kopplingen häri? Jo - medan den ena, den från USA (världens största kapitalistland), menar att vi måste få till en utveckling mot mindre företagsinflytande i bland annat kulturen, så vill den andra, den från moderaterna, att vi i Sverige istället ska röra oss mot en värld där det är just dessa företag vars inflytande Barnes och Reich vill minska, som ska styra kulturen.
En månad senare, alltså alldeles häromdagen, kunde vi (återigen i DN) läsa en essä om två böcker som de senaste åren getts ut i USA. Det rör sig om böckerna Supercapitalism. The Transformation of Business, Democracy, and Everyday Life av Robert B Reich (fd arbetsmarknadsminister i USA) och Capitalism 3.0. A Guide to Reclaming the Commons av Peter Barnes. Båda författarna beskriver hur det kapitalistiska systemet alltmer skor sig på både samhällets och naturens bekostnad. Reich menar att vi måste sluta prata om företagarnas ansvar att se till att saker och ting blir bra, och istället stifta lagar som gör att företagarna inte kan svina lika mycket som de faktiskt gör idag. Barnes är inne lite på samma spår och skriver om att kapitalismen måste tas in i en ny fas, som han kallar Kapitalismen 3.0.
I Kapitalismen 3.0 måste en se till att de allmänningar som finns faktiskt görs allmänna på riktigt: med "allmänningar" syftar han till natur, lagar och kultur i lika utsträckning. Hans utgångspunkt bygger på att dessa allmänningar idag tillåts utnyttjas av företag med kommersiella intressen (och av lobbyister) på bekostnad av vanliga medborgare.
Det slår mig som mycket intressant att dessa böcker uppmärksammas här i Sverige just nu - att vi samtidigt som det kommer en debattskrift ifrån landets största regeringsparti med titeln "Kulturen 3.0", så får vi läsa om en debattbok med titeln "Capitalism 3.0" från andra sidan Atlanten. Och var finns den intressanta kopplingen häri? Jo - medan den ena, den från USA (världens största kapitalistland), menar att vi måste få till en utveckling mot mindre företagsinflytande i bland annat kulturen, så vill den andra, den från moderaterna, att vi i Sverige istället ska röra oss mot en värld där det är just dessa företag vars inflytande Barnes och Reich vill minska, som ska styra kulturen.
fredag 6 juni 2008
Skickligt genomfört kvinnoperspektiv
Denna bloggs torka den här veckan har en anledning. Anledningen heter magisteruppsats. Efter ett par års släpande lämnade jag häromdagen in min C/D-uppsats i litteraturvetenskap med titeln Könets betydelse - En receptionsanalytisk studie av Isabel Allende och hennes manliga föregångare. I uppsatsen har jag jämfört recensioner av Isabel Allendes tre första romaner med recensioner av romaner skrivna utav fyra av henens manliga föregångare, som alla kan sägas skrivit i samma tradition.
Jag utgick från teorier av Hirdman och de Beauvoir och misstänkte väl att jag skulle hitta en del skillnader i hur författarna beskrevs: föga anade jag hur stora dessa skillnader skulle visa sig vara. Min absoluta "favorit" kommer från Lennart Bromanders recension av Andarnas hus i Aftonbladet. Han skriver något om att "[g]enom sin inträngande kännedom om Chiles dramatiska nutidshistoria och genom sitt skickligt genomförda kvinnoperspektiv" - som om det som vore mest naturligt för alla författare är att beskriva verkligheten ur en mans synvinkel och att allt annat är överkurs.
Helt bisarrt.
Jag utgick från teorier av Hirdman och de Beauvoir och misstänkte väl att jag skulle hitta en del skillnader i hur författarna beskrevs: föga anade jag hur stora dessa skillnader skulle visa sig vara. Min absoluta "favorit" kommer från Lennart Bromanders recension av Andarnas hus i Aftonbladet. Han skriver något om att "[g]enom sin inträngande kännedom om Chiles dramatiska nutidshistoria och genom sitt skickligt genomförda kvinnoperspektiv" - som om det som vore mest naturligt för alla författare är att beskriva verkligheten ur en mans synvinkel och att allt annat är överkurs.
Helt bisarrt.
söndag 1 juni 2008
Bloggbesvikelse
Då jag började läsa bloggar för ett par år sedan var jag ofta inne och tittade på Sveriges, enligt bloggtoppen.se, populäraste kulturblogg. Inläggen handlade om ditten och datten. Där fanns samhällsanalys uppblandat med lättare kuriosa. För drygt ett år sedan gav bloggaren ut en bok om hur man bloggar, och i en del inlägg kunde vi få tips om hur man gjorde en blogg mer lättillgänglig - tanken var att bloggandet skulle demokratiseras så mycket som möjligt och att det verkligen skulle bli en värld där alla kunde delta (som antingen skribenter eller läsare, vilket som).
Då jag går in på kulturbloggen idag blir jag alltid så besviken. Full respekt för att vilja dra in lite stålar på sitt skrivande och sådär, så annonserna är väl inte hela världen. Problemet är att det idag är så mycket som händer på den sida som brukade vara en enkel sida vars innehåll är lätt att ta till sig. Målet med bloggen är, enligt dess egna utsago, tydligen att ge oss småsaker att prata om i kafferummet och tyvärr tycker jag att det verkar ha försämrat även innehållet. Kanske är det på grund av att mitt tålamod med den plottriga sidan har fått mig att missa en del, men jag tycker mig nu se en avsaknad av samhällsanalys. Istället har bloggen gått över till att bara spotta ur sig en del kuriosa och nonsensinlägg, och det gör mig lite ledsen. Det får mig också att undra: hur kommer det sig egentligen att bloggen nu verkar vara mer populär är någonsin förr?
Andra har tydligen inte upplevt problemet på samma sätt som jag. Men jag, jag är besviken iallafall.
Då jag går in på kulturbloggen idag blir jag alltid så besviken. Full respekt för att vilja dra in lite stålar på sitt skrivande och sådär, så annonserna är väl inte hela världen. Problemet är att det idag är så mycket som händer på den sida som brukade vara en enkel sida vars innehåll är lätt att ta till sig. Målet med bloggen är, enligt dess egna utsago, tydligen att ge oss småsaker att prata om i kafferummet och tyvärr tycker jag att det verkar ha försämrat även innehållet. Kanske är det på grund av att mitt tålamod med den plottriga sidan har fått mig att missa en del, men jag tycker mig nu se en avsaknad av samhällsanalys. Istället har bloggen gått över till att bara spotta ur sig en del kuriosa och nonsensinlägg, och det gör mig lite ledsen. Det får mig också att undra: hur kommer det sig egentligen att bloggen nu verkar vara mer populär är någonsin förr?
Andra har tydligen inte upplevt problemet på samma sätt som jag. Men jag, jag är besviken iallafall.
Musiktips
Här kommer ett specialanpassat musiktips till just dig, vem du nu är. Det kommer att krävas en del egen input, men du kommer i sanning att få lite tips som passar dig.
Jag sitter för tillfället och skriver slutdiskussionen på min uppsats som borde ha lämnats in för två och ett halvt år sedan, men som nu ska in på tisdag. För att dämpa ångesten och få igång kreativiteten insåg jag att det enda som hjälper, det är mannen som ligger högst upp på min last fm-lista: Django Reinhardt. Jag har sammanlagt 23 låtar med denna fantastiska man, men ändå har jag de senaste tre åren lyssnat långt mer på honom än någon annan artist. Hur vet jag det? Jo, jag är uppkopplad mot last fm, som för statistik över allt jag lyssnar på.
Skaffa en användare där du med; efter ett tag länkar sidan dig till andra som har ungefär samma musiksmak som du har, och genom att gå in på deras sida kan du hitta ny musik som för dig är världens grej. Inte hemma med din egen musik? Be att få lyssna på dina rekommenderade artister i ett pop up-fönster, eller varför inte helt enkelt skriva in namnet på en artist du gillar, så spelar radion musik som påminner.
Last fm måste lätt vara en av internets bästa uppfinningar någonsin!
Jag sitter för tillfället och skriver slutdiskussionen på min uppsats som borde ha lämnats in för två och ett halvt år sedan, men som nu ska in på tisdag. För att dämpa ångesten och få igång kreativiteten insåg jag att det enda som hjälper, det är mannen som ligger högst upp på min last fm-lista: Django Reinhardt. Jag har sammanlagt 23 låtar med denna fantastiska man, men ändå har jag de senaste tre åren lyssnat långt mer på honom än någon annan artist. Hur vet jag det? Jo, jag är uppkopplad mot last fm, som för statistik över allt jag lyssnar på.
Skaffa en användare där du med; efter ett tag länkar sidan dig till andra som har ungefär samma musiksmak som du har, och genom att gå in på deras sida kan du hitta ny musik som för dig är världens grej. Inte hemma med din egen musik? Be att få lyssna på dina rekommenderade artister i ett pop up-fönster, eller varför inte helt enkelt skriva in namnet på en artist du gillar, så spelar radion musik som påminner.
Last fm måste lätt vara en av internets bästa uppfinningar någonsin!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)