torsdag 31 juli 2008

Ledig?

Igår kväll vid niotiden hade jag spenderat i princip ett dygn i sträck med att amma. Bumbi åt en halvtimma-timma, sedan "vilade" han tjugo minuter. Under vilopauserna gjorde det mer ont i brösten än det gjorde under själva amningen. Och vila kunde jag inte heller göra, eftersom blöjor var tvungna att bytas. Ingen tid för mat, ingen tid för vätskepåfyllning.

Den vätska som inte lämnade kroppen genom bröstvårtorna, gjorde det genom tårkanalerna. Behöver jag säga att det vid den tiden känds som ett hån att "ledig" är en del av ordet föräldraledighet?

söndag 27 juli 2008

Välgörenhetens problem

För tjugo minuter sedan eller så såg jag en reklamfilm på TV. Vi uppmuntrades att bli faddrar åt fattiga barn - en verksamhet som de facto räddar mängder av barns liv. Reklamen får mig att tänka på det här med välgörenhet, och det hela får mig att känna mig splittrad. Det är måhända en bra tillfällig lösning, för i den verklighet vi lever i idag hjälper det som jag precis nämnde massvis. Tyvärr är välgörenheten bara ett botemedel för symptomen, och aldrig för roten till problemet.

Ett lysande exempel hittar vi i TV-programmet Extreme Makeover - Home Edition. I serien åker ett gäng inredningsarkitekter runt i USA och hjälper fattiga människor att bygga upp sina hem. Familjerna som tar emot hjälpen har alltid tragiska historier, och har alltid ägnat massot av tid och resurser åt att i sin tur hjälpa andra människor eller djur genom välgörenhet. I slutet av varje program hänvisar någon av inredarna till en hemsida, där vi blir uppmuntrade att arbeta volontärt med just välgörenhet.

Välgörenhetens tanke är i grunden välmenande, men till och med i det nämnda programmet ser vi exempel på att den inte stökar undan problemet. Programmets käcka inredare kan inte hjälpa mer än ett begränsat antal, och därmed måste de göra ett urval. Detta är ett faktum som tragiskt gjorde sig påmint i senaste avsnittet som visades på TV3. Serien är dramatiskt uppbyggt och kallar lätt till tårar, och avsnitten avslutas alltid med en grand finale där familjerna får komma hem efter en välbehövd semester och får se sina nya hem, detta under applåder från enorma publikhav.

I senaste avsnittets avslut kunde vi i publikhavet se en kvinnas vädjan till programledaren nedskrivet på en skylt: "Ty, my kids need help. Please come see us!". Inredarna har gjort ett nedslag i ett amerikanskt samhälle och hjälpt en familj, men kvar står tusentals andra som också har problem. Kvinnan med skylten sätter uppenbarligen sina barn främst, men detta gör att kvinnan aldrig kommer att besökas av Ty och hans vänner. För deras hjälp är givetvis villkorad, så som välgörenhet ofta är. Och kvinnan med skylten lever inte upp till programmets villkor just på grund av det faktum att barnen sätts främst. För det räcker inte att vara fattig och gå på knäna för att kunna betala sina räkningar. Även om du har två jobb, så förväntas du ägna din tid åt välgörenhet vid sidan av dessa - även om detta innebär att du måste försumma din tid med famljen.

Som jag skrev i början av detta inlägg kan välgörenheten aldrig bli lösningen på ett problem. Istället fungerar det som något sorts symptomdämpande alibi som får oss att titta åt andra hållet när det gäller de strukturer som finns i samhället. Välgörenheten fungerar idag som någon lam ursäkt för att inte ta grundläggande rättigheter på allvar. Välgörenhet är ingen lösning. Vi behöver alternativ.

torsdag 24 juli 2008

Manual i kvinnotämjande

En av de sista dagarna jag väntade Bumbi såg jag en film på TV: Deliver us from Eva. Ganska så snabbt kände jag igen storyn, och insåg att det var ytterligare en moderniserad variant av Shakespeares Så tuktas en argbigga. Själv har jag spenderat åtskilliga timmar av mitt liv skrattandes eller gråtandes över någon av den store författarens dramer, men det här verket är helt enkelt för mycket! Berättelsen kretsar kring två systrar, Kate och Bianca, som är helt olika varandra. Bianca är snäll och söt - varenda mans dröm. Kate är självständig, intelligent och värsta bitchen. Ingen man vill gå i närheten av henne, vilket leder till problem då hon är den äldste av de två systrarna. Problemet ligger hos fadern som vill gifta bort sina båda döttrar, men traditionen bjuder att den yngre inte kan lämna hemmet innan den äldre systern gjort det - en problematik vi kan hitta även i Bibeln då Laban lurar Jakob att först gifta sig med Lea, trots att det är Rakel som han älskar.

Kates självständiga sinne är till stort agg för Biancas många beundrare, och några av dem bestämmer sig för att försöka hitta en karl som kan ta sig an Kate. De betalar ett av de största ärkesvinen de kan hitta för att smickra sig in hos både fadern och Kate, vilket givetvis går alldeles utmärkt. Petruchio, som ärkesvinet heter, lyckas genom att vara riktigt svinig faktiskt nå fram till Kate, smälta ner hela hennes självständighet och pjäsen slutar med att hon håller ett litet anförande där hon talar om vikten av att som kvinna lyda sin make. På allvar.

Pjäsen filmatiserades på 60-talet på Liz Taylor i rollen som Kate, på 50-talet lanserades den i musikalform under titeln Kiss me Kate och förutom Deliver us from Eva har vi under det senaste decenniet sett en modernisering av pjäsen i form av den lite mer berömda high school-filmen 10 things I hate about you. I moderniseringarna av pjäsen har visserligen Kates lilla tal på slutet tagits bort, men så mycket större modernisering av budskapet har inte gjorts. Storyn förtäljer fortfarande om en självständig kvinna, som beskrivs i mycket negativa termer på grund av just denna självständighet. Det är fortfarande så att den självständiga kvinnan mot slutet av filmerna ger upp sig själv för att älska det där svinet, som hon fått reda på har kurtiserat henne enbart för att han fått betalt för det.

Så vari ligger egentligen moderniseringen? Shakespeare skrev sin pjäs i slutet av 1500-talet, men trots försök att faktiskt modernisera det hela stannar moderniseringen tyvärr på ytan. Ärligare tycker jag då att den "modernisering" som sker i Baz Luhrmanns Romeo+Juliet från 1996 är. Vi får i denna följa Leonardo DiCaprio och Claire Danes i en modern och urbaniserad miljö (DiCaprio har till och med Hawaii-skjorta på sig, om jag inte missminner mig), men texten är bevarad som den var på Shakespeares tid. Ärligt, vackert, fint.

tisdag 22 juli 2008

Utmanad

Catti har utmanat mig, och här kommer responsen:

Regler:

  • Posta reglerna först.

  • Svara på alla frågor.

  • Skicka vidare utmaningen till sex andra bloggare.

  • När du postat dina svar, berätta för den som utmanade dig.


Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag.

  1. Hänga med Ulrika.

  2. Lära mig den elektriska bröstpumpen.

  3. Bada Gabriel.

  4. Försöka få lite sömn.

  5. Skriva en recension till Tiden.


Vad gjorde du för tio år sedan?

Var på valläger på Öland. Åkte i samma bil som Tomas DiLeva. Gick på konsert med Chuck Berry, Little Richard och Jerry Lee Lewis.

Ställen du bott på?

  • Fritsla.

  • Bergsjön, Göteborg.

  • Biskopsgården, Göteborg.

  • Malaga.

  • Kinna.

  • Landskrona.

  • Norra Fäladen, Lund.

  • Väster, Lund.


Fem saker du skulle göra om du var biljonär?

  1. Köpa ett hus.

  2. Starta en litterär fond till förmån för författare med bra idéer.

  3. Sponsra diverse kulturprojekt, gärna jobba med en del sådana själv också.

  4. Resa.

  5. Jobba för sexuella rättigheter världen över; jag hakar på Cattis idé om preventivmedel, men vill tillägga kamp för rätt till abort.


Jag utmanar vidare: Carina, Danielssons lakejer, Elisabet, Hanna, Joanna och Johan.

fredag 18 juli 2008

Shit, vilken diss!

Sydsvenskan skriver idag om en politiker i Laholm som fått sin altan söndersprängd. I artikeln står också att forskare varnar för att hot som detta riskerar göra så att politiska uppdrag kommer att besättas av alltmer olämpliga politiker, eftersom de som är bäst lämpade kanske inte kommer att vilja ta tyngre uppdrag på grund av riskerna. Kvar finns bara hårdbarkade typer utan medkänsla, eller nåt i den stilen.

I samband med denna forskarrapport får vi alltså höra om Laholmsmoderaten Per Asklund, som säger att sprängattentatet inte avskräcker honom från politiken, utan snarare tvärtom. Han menar att han istället känner sig än mer sporrad till sina politiska gärningar.

Nu vet jag ju ingenting om Per Asklund, men jag måste ju säga att Sydsvenskan målar upp en intressant bild i artikeln... Först säger de alltså att de som är bäst lämpade för politiska uppdrag inte tar dem pga hot. Sedan säger de att Per Asklund är är mer motiverad efter dådet. Vill artikelförfattaren med detta säga att Asklund är mindre lämpad?

onsdag 16 juli 2008

Staden och hundarna på riktigt

1962 gjorde den peruanske författaren Mario Vargas Llosa debut med sin roman Staden och hundarna. Boken skildrar livet för ett gäng pojkar på en militärskola, där milijön påminner en del om den som Jan Guillou skildrar i sin roman Ondskan (om inte annat, så säkert bekant för många genom filmen).

En av pojkarna i Vargas Llosas roman, så underdånig att han av de andra getts öknamnet "slaven", vantrivs på skolan något så fatalt, och han lever för de tillfällen då han får permission och kan ge sig av från skolan en stund. Då några av skolans elever har fuskat på ett prov dras alla permissioner in, tills det har kommit fram vilka de skyldiga är. Då "slaven" inte står ut att vara på skolan mer än nödvändigt anger han de skyldiga, vilket leder till att pojken mördas av sina klasskamrater. Mordet sopas sedan under mattan av skolans lärare, och livet fortsätter som om ingenting hänt för alla andra inblandade i boken.

P1-morgon igår kunde vi höra att sumobrottningens ställning i Japan är hotad efter att en 17-årig pojke blivit ihjälslagen av sina träningskamrater - inför ögonen på tränaren (som tydligen bidragit till dådet genom att dänga en ölflaska i huvudet på pojken). Det hela skulle ha ägt rum som "straff" efter att pojken försökt fly från sumoskolan på grund av sin enorma vantrivsel på denna.

Jag har i en intervju hört Vargas Llosa säga att intentionen med hans roman till en början faktiskt var att skildra livet på en militärskola - att han först senare såg att verket kom att ha en lite mer symbolisk betydelse. För då boken kommit ut sågs den nämligen som en symbol för någonting mycket större än den lilla skolans värld. Kritiker menade att Vargas Llosa med hjälp av en liten verklighet lyckats skildra en stor - att hans roman var en bild av latinamerikanska diktaturer och ett alltför våldsamt samhälle. Om romanen lyckats skildra just detta, fått symbolisera någonting så mycket större, så frågar jag mig vad som gäller då romanens handling utspelar sig i den faktiska verkligheten. Kan det som hände den 17-åriga pojken i Japan ses som en symbol för någonting större? Vad säger egentligen sumobrottningens, med alla sina auktoritära traditioner, varande som nationalsport om det japanska samhället i stort?

I P1-morgon menar de att händelsen öppnat ögonen på folk angående sumobrottningen, och att dennas ställning nu är hotad. Men kommer det verkligen att vara så? Kommer händelsen att innebära någon faktisk skillnad, eller kommer den japanska nationens liv att fortsätta i samma spår som vanligt - precis som det fortsatte som vanligt för romankaraktärerna i Staden och hundarna?

söndag 13 juli 2008

Bloggvakum och carnivàle

Jag skulle vilja tipsa er alla om en TV-serie som hade premiär på SVT2 förra lördagen (den 5 juli alltså) kl. 20.00 - Carnivàle. Mycket mystiskt drama som utspelar sig under depressionens 30-tal i USA. Serien kretsar kring Ben, som plockas upp av en resande cirkus då hans mor nyss dött. Cirkusens värld är fylld av magiska krafter - krafter som även Ben (mot sin vilja och trots försök att kämpa emot) innehar. Stämningen i serien är helt fantastiskt och storyn likaså. Då serien fortsätter får vi se hur Ben genom sina drömmar dras in i en kamp mellan gott och ont.

Enligt SVTs beskrivning av serien är Bens motpol fader Justin uppenbart ond, men jag menar att det är häri seriens absoluta skönhet ligger - så uppenbart är det faktiskt inte. Handlingen leker med de båda begreppen "gott" och "ont", och det är inte alltid särskilt tydligt vad som är vad. Vi får i seriens inledning vet att kampen mellan gott och ont pågår, och att det i varje generation föds en ny representant för vardera sida. Vem som ska representera vilken sida är faktiskt inte helt och hållet tydligt till en början, då Ben är efterlyst för mord och fader Justin hjälper en grupp utstötta, fattiga människor tillrätta. Fader Justin använder sina magiska krafter till att få syndare (däribland en pedofil) att gottgöra sina dåd på olika sätt. Ben läker en bruten arm genom att istället ta död på en hel sjös fiskbefolkning.

Allteftersom storyn fortlöper utvecklas de båda karaktärernas förhållanden till sina krafter, och vem som ska representera vad blir efterhand alltmer tydligt.

De första två avsnitten har redan gått, men jag uppmanar ett alla att delta tittarskaran: skåda och njut!

--------------------------------------------

Under strecket vil jag säga att det finns en anledning till att bloggen stått i stiljte en vecka - jag har fött ett barn. Efter att värkarna börjat komma igång så smått redan förra lördagens morgon, ploppade en liten Bumbi ut ur mig i tisdags kl. 14.56. Hela alltet gick i allmänhet bra, även om det var lite omtöcknande med lustgas i mängder och kroppsvätskor och avföring som sprutade ut åt alla håll och kanter...

lördag 5 juli 2008

Heliga familjen

I sommar kan vi på P1 följa en serie som behandlar familjebegreppet ur olika aspekter. Vad är en familj? Hur har begreppet uppkommit? Hur ser familjens historia ut? Parallellt med att vi får en inblick i allt det där, talas det om hur det ser ut på jämställdhetsfronten i dagens familjer. Vi får följa Anna och Gustav som väntar sitt första barn och tanken är att vi ska få se hur förhållandet förändras då det finns ett nytt litet liv som de båda ska ta ansvar för tillsammans.

Programledare för det hela är Maria Sveland (författare till Bitterfittan), som gör ett helt strålande jobb. I seriens andra avsnitt (fredagen 4 juli) utför hon en alldeles lysande slakt av en motståndare till samkönade äktenskap.

Serien får helt klart mina allra varmaste rekommendationer.

fredag 4 juli 2008

De skamlösa

Så. Ett drygt år efter det att den faktiskt var aktuell, har jag nu tagit mig i kast med att läsa Sisela Lindbloms De skamlösa. Boken fick mycket uppmärksamhet i samband med den så kallade väskdebatten, i vilken boken sägs vara ett inlägg. Debatten verkar visserligen ha kommit igång till stor del på grund av saker som sades av Lindblom i en förintervju inför boksläppet - men att boken i sig skulle ha någonting att tillföra debatten, det håller jag inte alls med om. Författaren säger att hon vill kritisera en allmän sinnesstämning som finns i samhället, en konsumtionshets. Detta ska hon ha gjort genom att skildra några ytliga människors leverne, både innehållet i deras tankar och sättet de uttrycker sig på - tydligen ska Lindblom ha lagt en del energi på att utforska hur denna ytliga grupp människors språkbruk ser ut, för att sedan kunna imitera detta i sitt eget litterära verk.

Kanske har hon lyckats med det där sista, kanske inte. Trots att SvD menar att de satiriska dragen i boken är tydliga, är det enda i boken jag faktiskt kan se skulle kunna vara en satir på en allmän sinnestämning nämligen just det dåliga språkbruket i boken. Om vi bortser från att språket är torftigt vad gäller ordval och nyanser så förekommer det dessutom en hel del grammatiska fel och allmänt konstiga meningsbyggnader. Utöver detta hade en kunnat önska sig en långt bättre korrekturläsning ifrån förlagets sida (tråkigt nog inte första gången jag gör ett sådant konstaterande angående en bok utgiven av Norstedts, även om jag i det här fallet läst Månpockets version)...

Boken har visserligen underhållande drag, det kan jag glatt erkänna. Exempel på sådana är den kvinnliga damtidningsreportern som blir beroende av porrsurfande och vill "rädda" en polsk näthora genom att ta henne till Sverige och göra henne till stjärna i en porrfilm; eller varför inte den snobbiga karln med jur.kand. i bakfickan, som trots sina utåt sett konventionella ideal och fina familj inte lyckas få ett jobb och som spenderar sin fritid med att runka till sado-masochistiska sexfantasier... Dessa exempel är väl de drag som lättast kan tolkas som satir på någonting, men då knappast på konsumtionshets (eller ens någon allmän sinnesstämning i samhället).

Om vi bortser från d här bitarna ser jag ingen större skillnad på den här romanen och en vanlig chick lit-bok - utom möjligen då att den här är sämre rent språkligt.

onsdag 2 juli 2008

Herr Pokers illusion

Nu såhär efter midsommar har jag fått ett nytt sätt att fördriva mina eftermiddagar. Jag sitter lite lagom melankoliskt och lyssnar på P1s sommarvärdar via webben, samtidigt som jag lägger patienten Spindelharpan på datorn. Mycket meditativt, kan jag avslöja.

Dagens värd är Peter "Poker" Wallenberg, som bland annat pratar om hur det är att driva ett lyxhotell. Och det är verkligen provocerande. Hela hans grej verkar vara att visa att han "minsann arbetat sig upp", eftersom han har jobbat även med skitsysslorna på hotellet. Och att han säkert vid tillfällen till och med fått jobba hårdare på grund av sitt efternamn. Detta från en människa som då tydligen blev VD vid 31 års ålder - för ett hotell ägt av hans egen släkt. Han måste verkligen ha slitit riktigt hårt. Det måste ha varit jobbigt för honom under den period av hans liv då han fruktade sin framtid, då han på allvar trodde att han skulle behöva försörja sig som diskplockare och slita ut ryggen innan han kommit till medelåldern. Starkt av honom att jobba sig upp från det.

Då han kommer till den del av sin berättelse där han fick jobbet som VD för Grand Hotell i Stockholm (ett av de mest prestigefyllda hotellen i Sverige) - säger han lite gnällande att han återigen fick höra att han "säkert fått jobbet på grund av sitt efternamn". Själv verkar han mena att det berodde på någonting annat, exakt vad detta alternativa skäl skulle vara framgår inte... Tidigare i programmet har han berättat om att han jobbat på alla hotellets avdelningar, och han har tagit upp sin amerikanska utbildning, där han blev civilekonom med inriktning på hotell- och restaurangbranschen. Kanske är det denna som han själv anser är anledningen till sitt tidiga avancemang i karriären...

Tyvärr känner jag till få andra som får feta jobb vid 31 års ålder bara för att de skaffat sig en utbildning. Riktigt så lätt är inte världen, lille man.

Ekotrender hit och ekotrender dit...

Överallt läser jag om hur trendigt det är att "leva ekologiskt" eller om hur jag blir en eko-förälder eller gör mitt barn till ett eko-barn. Och visst, detta är trender jag mer än gärna hoppar på. Men en sak måste vi ha i åtanke då vi snackar konsumentmakt: även om miljöproblemen rör oss alla, så är de ingen fattigs fel. Ekotrenderna lär oss hur viktigt det är att vi alla tar ansvar och gör vad vi kan. Och visst är det så. Men oftast saknas det tyvärr en analys om vem det är som står för huvuddelen av den miljöskadliga konsumtionen. För inte är det den fattiga som överkonsumerar kemikaliebehandlade produkter. Inte är det den fattiga som flyger fram och tillbaka mellan Sverige och andra kontinenter, inte är det den fattiga som kör sin runt i sin dyra stadsjeep och släpper ut avgaser. Den fattiga har inte råd att ta flyget någonstans. Inte heller har den fattiga råd att ha bil.

För något år sedan hade Lunds Socialdemokratiska Studentklubb en föreläsning om hållbar utveckling med ekonomen Kenneth Hermele. Han talade om den hållbara utvecklingens tre perspektiv: det ekologiska, det ekonomiska och det sociala. Och för att den hållbara utvecklingen faktiskt ska vara hållbar, så krävs det att alla dessa tre aspekter fungerar. Bland oss som satt i åhörarskaran uppstod dock en debatt, då där fanns de som menade att den ekologiska hållbarheten måste gå före allt annat. Och att det skulle vara upp till oss alla, som enskilda individer, att ta ansvar för detta. Det handlar helt enkelt om konsumentmakt.

Konsumentmakten är inte en hållbar lösning. Konsumentmakten bygger nämligen på att vi lever i ett samhälle där alla har samma förutsättningar att påverka - det är själva argumentet som används då ekotrenderna lyfts fram. "Vi kan alla göra bättre ifrån oss." Men i dagens samhäle är detta en förutsättning som inte är verklig. Vi har inte samma förutsättningar. Som underbetalt vårdbiträde har du faktiskt inte särskilt stor möjlighet att påverka mot en mer ekologisk utveckling på annat sätt än genom att rösta på rätt lagstiftare. För även om vårdbiträdet lyckas skrapa ihop de extra kronor som behövs för att köpa ekologiskt kaffe, så kan hon inte göra någonting åt alla utsläpp från bilar och flygmaskiner som förstör vårt klimat - själv har hon förmodligen inte råd att vare sig åka på flygresor till Thailand eller att köra runt i en bil.

Vi måste bli bättre på att tala om vem det är som faktiskt står för den miljöförstöring som pågår. Det är överklassen som flyger mest, det är överklassen som åker mest bil och det är överklassen som står för den största delen av överkonsumtionen. Och inte ger denna klass signaler ifrån sig om att vara sugna på att ändra på sina överflödiga levnadsvanor.

Och det är de kapitalistiska företagen som släpper ut miljögifter i naturen. Det kan vara svårt för ett förhållandevis "snällt" företag att konkurrera prismässigt med det som är lite mer "elakt". Detta är ett problem vi når bättre med lagstiftning än med konsumentmakt. Så skapar vi ekonomiskt hållbar utveckling.

Den sociala hållbarheten är nödvändig för att ge samhällets alla medborgare möjlighet att vara med och påverka - såsom ekologismens ivrare verkar hävda är giltigt redan idag. Om vårdbiträdet har en trygg grund att stå på, kan vara säker på att hon har råd att ta sina barn till läkaren, till tandläkaren, att hon vet att hon inte behöver gå i trasiga kläder till jobbet och att hon garanterat kommer att kunna ställa mat på bordet - först då kan hon förväntas göra medvetna val som är bra för vår miljö.

Ja. Att hävda att den ekologiskt hållbara utvecklingen måste gå före de andra två aspekterna i begreppet är verkligen naivt. För ingenting är så svart och vitt, utan allt hänger ihop. För att kunna hävda rättvisa för miljön, måste vi också kämpa för rättvisa för människan.

----------------------

Miljöförbundet Jordens Vänner har förstått att klassaspekten är viktig för den ekologiska hållbarheten. 2006 dedikerade de ett helt nummer av sin tidning Miljötidningen (nummer 4 detta år) till temat "Miljö, klass och konsumtion". Kolla in dem om ni får möjlighet!

tisdag 1 juli 2008

Vackert

Jag hörde något så oerhört vackert på radion härom morgonen. En man berättar att han var ute i trädgården och skulle mata fåglarna. Först hade hans halvtama kaja kommit med sina polare och börjat mumsa. Dessa flyttade sig så snart den halvtama skatan dök upp och ville ha sin del - skatan står ju högre upp i hierarkin. (Okej, den här delen av berättelsen kanske inte var helt bedårande...)

När skatan proppat så gott som hela näbben full med brödsmulor dök en liten svalunge upp. Den slängde sig på marken under skatan och viftade lite med sina små vingar och gapade med sin lilla näbb. Skatan hade sett förvirrad ut, men efter ett tag hade den ändå tydligen släppt smulorna den stoppat in i sin mun, plockat upp en liten bit igen för att sedan lägga in den i den lilla svalungens näbb.