Äntligen x2: Partiet gör mig stolt.

Dagens nyhetsintag har vid två tillfällen fått mig att tänka att "det var fan på tiden".

Första gången var då jag läste att (s) i Malmös kulturnämnd sagt nej till att skicka en officiell inbjudan till Nordens monarker inför ett jubileum - anledningen är att dessa inte är demokratiskt valda. En journalist på Sydsvenskan ställer frågan till en av ledamöterna om de inte kunde skickat frågan på återremiss för att få saken utredd: som om en utredning hade kunnat komma fram till att den demokratiska situationen såg ut på något annat sätt... Nej, way to go Malmö Kulturnämnd!

Andra gången var då jag såg att partiet äntligen sluter upp bakom delad föräldraförsäkring. I SvD kan vi läsa om någon som opponerar sig med en uppmaning att istället motverka löneskillnader på arbetsplatserna - något som faller platt utan förslag på hur det ska gå till. Det faktum att det idag är kvinnorna som står för 79% av föräldraskapet är ju en stor anledning till att löneskillnaderna är så stora. Äntligen kommer det ett riktigt initiativ för att faktiskt minska ojämställdheten (till skillnad från de uppmaningar vi hört i hur många decennier som helst).

Hur känner du för din feta rumpa?

TV3 och Kanal 5 har under sommaren visat var sin brittisk serie som inriktar sig på utseende och fysik. TV3 har sänt Supersize vs. Superskinny, vars stora grej är att de får en fet och en supertanig person att byta diet under en vecka för att få dessa att inse att deras respektive kostvanor inte är normala. Kanal 5 har visat Trinny and Susannah, som är två kvinnor som tar sig an kvinnor (oftast i medelåldern) och hjälper dem att klä sig så att de ser bra ut.

Ett stående inslag i TV3-programmet har varit när Gillian McKeith (programledaren i den brittiska varianten av Du är vad du äter) åkt runt i olika städer med målet att minska brittiska kvinnors rumpomfång. Kvinnorna hon tagit sig an har fått testa olika tränings- eller bantningsmetoder för att få ner omkretsen kring sina gumpar. Kvinnorna som deltagit har varit i alla möjliga former och storlekar - de flesta har väl sett ganska normala ut, efter vad jag kunnat se. För ett par veckor sedan satt jag och zappade och såg slutet av ett avsnitt av Trinny and Susannah och insåg då hur mycket mer sympatisk inställning deras program har till saker och ting. Avsnittet jag hade zappat in i var någon sorts rumpspecial där programledarna lärde kvinnor hur de skulle klä sig för att framhäva sina rumpor på ett bra sätt - då anpassat efter att alla rumpor ser olika ut.

Visst, Trinny och Susannah uppmanar alla kvinnor att gå i högklackat och pratar hela tiden om hur viktigt det är att "se kvinnlig ut" - men de försöker åtminstone aldrig tala om för folk att de borde må dåligt över sina kroppar. Istället lyfter de fram vilka drag som är extra vackra hos varje kvinna.

Här ser vi en tydlig skillnad på vilka programinköp de båda svenska TV-kanalerna gjort. TV3 sänder det mesta innehållande Gillian McKeith (Du är vad du äter, Supersize vs Superskinny och Tre stora brudar - en liten klänning) - program som alla talar om för dig att du inte duger som du är. Kanal 5 visar istället program som går ut på att människor ska bli upplyfta och mer nöjda med de kroppar de faktiskt lever i - program som Trinny and Susannah och How to look good naked.

Visserligen lär Gillian McKeith sina "elever" hur de ska leva ett bättre, mer hälsosamtliv - rent fysiskt. Och hon gör dessutom ett mycket bättre jobb än den svenska motsvarigheten Anna Skipper, som tycker att en ska slänga i sig saker en tycker är äckliga istället för att leta upp nyttiga alternativ som en faktiskt tycker om (för det torde nog alltid stå att finna). Men för att en människa ska kunna vara sant hälsosam måste hon älska sig själv även om hon har några extra kilon. Även om hon åt en chokladkaka till efterrätt igår. Den psykiska hälsan må påverkas mycket av den fysiska, men självuppfattning ligger i någonting annat.

Ibland är det inte verkligheten som behöver förändras, utan din uppfattning av den. Det tycker jag att programmen på Kanal 5 gör ett bra mycket bättre jobb för att spegla.

Det definierande språket

Att språket skulle definiera vår verklighet är väl en inte helt oanvänd filosofi. "Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga", lär Wittgenstein ha sagt en gång i tiden. Filosofin sätts helt underbart och illustrativt på prov i en av de mindre kända delarna av Gullivers resor, "Resan til Houyhnhnmernas land". I denna resa ska Gulliver berätta för de förfinade hästarna om människornas värld, och då han ska tala om saker som krig och imperialism måste han hela tiden tala om "sådant som inte finns" - ord för olika mänskliga fenomen finns inte i Houyhnhnmernas språk och går därför inte att tala om, helt i enlighet med Wittgensteins teori.

Detta är någonting jag funderar över då jag på P1s Vetenskapsradion hör om ett experiment brittiska och australiska forskare gjort med aboriginska barn. Experimentet visar att barnen hos det aboriginska folket kan räkna, trots att det inte finns några räkneord i det aboriginska språket. Detta resultat visar ju, precis som artikeln på SRs hemsida påpekar, att människan faktiskt har förmågan att tänka utan ord.

Men egentligen borde det väl vara självklart att vi kan både tänka och kommunicera utan ord - en tanke går att gestalta i bild, en uppmaning med en gest. Då jag själv sätter Wittgensteins teorier i direkt koplling till de som senare utvecklats av Gramsci är det nästan lite märkligt att jag började filosofera över det här då jag hörde om de aboriginska barnen. Jag tänker mig en diskussion där språket är det som definierar vårt samhälle; hela vår kultur...

Har det britt-australiska forskarteamets upptäckt förändrat detta på något sätt? Förmodligen inte, men det var ändå en tanke som slog mig.

Den nya plattan - Carla Bruni

Jag skrev att den första skivan var helt fantastisk, och nu har den tredje alltså kommit. Vad jag tyckte var så fantastiskt med den första var dess absoluta enkelhet. Det var en vacker röst ackompanjerad av enkelt gitarrspel.

Carla Brunis nya skiva gör mig med detta i åtanke mycket besviken - förväntningarna faller platt ner till marken redan vid de första tonerna, som utgörs av ett hackigt och skrällt piano. Jag har ett vagt minne av att jag efter att ha lyssnat på den andra skivan, No promises, ansåg att Bruni gjorde sig bättre på franska och italienska än på engelska. På Comme si de rien n'était (den nya) tycker jag nog att covern av den gamla klassikern "You belong to me" är en av de bättre låtarna - detta är väl egentligen den enda som lever upp till den enkelhet som stod att finna på Quelqu’un m’a dit.

Om det är någon som nu står och väger mellan att köpa och inte köpa den nya skivan, så vill jag att ni först ska veta att den förutom hackigt skrällpiano också är uppfylld av sliskig saxofon och märkliga plingplongljud. Den vackra enkelheten är borta, och kvar finns endast ett smaklöst dussinalbum. Tyvärr.

Fin folklighet och folkhälsa

I DN läser jag att halten av hormonet oxytocin ökar då vi sjunger. Oxytocin är alltså ett hormon som får oss att må bättre; "både lugna och mer sociala". Med detta i åtanke är det helt fantastiskt att körsången verkar vara på uppgång i det folkliga myllret. Idag inleds Östersjöfestivalen i Berwaldhallen, som har massor med körsång på schemat. I våras gjorde TV4-programmet Körslaget succé, trots en del kritik från vad Aftonbladet refererar till som "Körsverige". I Lund har vi vår alldeles egna internationella körfestival, som 2006 hade 10.000 besökare och 1.500 medverkande.

Att människor har hittat en verksamhet som faktiskt ökar vårt välbefinnande och väljer att utöva denna aktivitet tillsammans, det är vackert. Den internationella körfestivalen i Lund är ett fantastiskt, och oerhört folkligt, projekt. Då jag först hörde talas om den var jag inte helt övertygad. Jag hade själv en uppfattning av att körsång var någonting elitistiskt, någonting som inte berörde gemene man (en uppfattning som körledaren i Aftonbladet gärna späder på...) Men jag hade fel. De 1.500 medverkande i festivalen var till stor del "vanliga" människor. Och så även större delen av de 10.000 besökarna. För vanliga människor sjunger i kör och gör det för att må bra tillsammans. Sedan går deras släkt och vänner och gläds av att se de sina rocka loss.

Jag tycker verkligen att det hela är så fint.

Knappast ny filmfinansiering...

Shane Meadows, regissören till "This is England", har gjort en film vars hela syfte är att få folk att köpa fler tågbiljetter mellan London och Paris - någonting som givetvis kritiserats. Frågan vi måste ställa oss här är huruvida detta nödvändigtvis måste inskränka på det konstnärliga i en film.

Ingrid Stigsdotter ifrågasätter filmens budskap i Sydsvenskan och hennes ifrågasättande är säkerligen till mångt och mycket riktigt. Det är förmodligen inte riktigt realistiskt för två fattiga stackare att få upp hoppet bara för att de sitter på tåget till Paris. En helt riktig analys som lyfter fram att konst (vare sig det rör sig om litteratur, film, målning eller vad det nu kan vara) ibland döljer verklighetens verkliga och hemska natur. Men detta är inget ovanligt - konsten är ofta verklighetsflyende, och har så alltid varit.

Inte heller är det nytt med företagssponsrade filmer. Som Stigsdotter själv påpekar förekommer det produktplacering även i de gamla Bondfilmerna från sextiotalet. Med tiden har filmbolagens vinstkrav blivit alltmer absurda och det är inga små klirr i kassan som krävs för att Hollywood ska vilja satsa på en film. Biljettpriserna på bio höjs alltmer och publiken sviker (visserligen med en uppgång den här sommaren). Det pekas på förlorade inkomster på grund av fildelning, men jag tvivlar starkt på att filmindustrin tackat nej till den extra inkomsten om så inte vore fallet.

Att vi får företags budskap inpräntat i de konstverk vi betraktar är nog helt enkelt någonting vi får leva med så länge vi lever i ett kommersialiserat samhälle. Men å andra sidan - kan inte detta fenomen i sig ses som en konstnärlig reflektion över just detta samhälle?

Vad män verkligen vill ha

Under sommaren har jag av någon anledning fått tre gratisnummer av tidningen Glamour hemskickade till mig. Hur de hittat min adress är jag inte riktigt säker på men det verkar ha att göra med kvinnor i min ålder i trakten, då en jämnårig bekant också fått den.

I det senaste numret läser jag i innehållsförteckningen samma rubrik som jag satt på det här inlägget - "Vad män verkligen vill ha". Att tidningar får för sig att publicera den här typen av reportage förvånar mig verkligen, och jag kan inte låta bli att slå upp den angivna sidan. Jag måste som en bisats, innan jag fortsätter alltså, säga att det här är ett ypperligt exempel på att Sisela Lindbloms "De skamlösa" fungerar dåligt som en satir på någonting - de dåliga reportage som damtidningsreportrarna tänker ut i hennes bok kommer inte ens i närheten av verklighetens dumhet...

Nåväl. Jag har som sagt slagit upp sidan och "reportagets" innehåll skrämmer/roar mig nästan ännu mer än dess rubrik. På en liten sida får vi först veta att mäns åsikter och önskningar skiljer sig åt (nähä!), men denna uppgift följs sedan upp med en liten tabell. Tabellernas kategorier heter "Vad kvinnor tror att män vill ha" och "Vad män verkligen vill ha".

Tabellen talar om för oss att män vill ha kvinnor som är 170 cm långa, har blå ögon och långt hår, bär söta kjolar och vars intresse är att titta på sport. Och detta kan de tala om för oss trots att männen ska ha så olika åsikter.

Hur de har kommit fram till dessa uppgifter? Framgår inte.

Var de hittat tillfrågade män? Framgår inte.

Hur många män de frågat? Framgår inte.

Intressant att den här typen av tidning gärna vill pådyvla oss att vi ska vara på ett visst sätt. De erkänner själva att det inte finns någon särskild norm, men detta stämmer inte riktigt överens med deras världsbild - det måste ju finnas en standard att eftersträva.Vad ska de annars skriva om?

Jag är så trött på att behöva höra att vi måste ändra på vem vi är för att hitta kärleken. Kvinnor i alla generationer trycks ned av tidningar som Glamour och får veta att vi inte riktigt duger, för att sedan bli totalblåsta av marknaden som vill sälja oss allehanda knep och varor som ska få oss att bli bättre. För att tryckas ned och må riktigt dåligt över vilka vi egentligen är, ger vi våra besparingar till "konsulter" som Ellen Fein och Sherrie Schneider (författare till boken "The Rules"; väldans underhållande om en ser den som satir på allmän idioti) eller till företag som säljer allehanda märkliga preparat.

De som säger att patriarkatet inte finns kanske bör tänka efter en gång till. För den här typen av samhällspådyvlad självspäkning är inte ens tillnärmelsevis lika stor när det kommer till det "otäcka" könet.

Modernt förhållande

På tisdagskvällar visar TV3 nuförtiden ett mycket fascinerande program: "Drömjobbet" ("The secret life of a soccer mom"). En hemmamamma får möjlighet att ge sig av för att under en veckas tid försöka sig på en karriär inom sitt drömyrke. Medan hon är borta får maken stanna hemma med barnen, helt ovetande om vad hustrun egentligen ägnar sig åt - såvitt han vet handlar det hela om en dokusåpa som vill se hur bra männen kan leva sina hustrurs liv.

Tisdagens avsnitt var det en kvinna som ville bli polis, precis som hennes make. Maken stannade hemma och tog hand om hemmet. Det vi fick se av hans vecka var hur han gnällde över att plocka upp hundbajs och menade att det egentligen var hustruns jobb, och hur han passade på att fråga sina barn hur gamla de egentligen var. Eftersom han uppenbarligen inte var kapabel att själv lista ut vad som skulle göras i hemmet, fick hustrun lämna en sex sidor lång lista för att berätta det för honom.

Hustrun har både upp- och nedgångar då hon ska prova på att vara polis, men i slutänden blir hon ändå erbjuden en plats på polisskolan. Hon har möjlighet att följa sin stora dröm. Då hon kommer hem får maken och barnen veta vad hon gjort under veckan som gått, och familjen måste ta ställning till om hon ska följa sin dröm eller inte. Maken säger bestämt nej. Hustrun ger honom en rad logiska argument till varför det vore en sjysst idé (förutom att det är hennes dröm då, alltså). Maken säger nej. Programledaren ber kvinnan om ett svar. Kvinnan tackar nej. Det blir ingen dröm. Maken har bestämt.

Fy fan vilken jävla värld vi lever i!

Tragiskt och bisarrt Norrlandsdrama

Jag brukar säga att pingis är egentligen den mest demokratiska sporten som finns kvar i nuläget. Alla andra sporter är ju totalförstörda av pengar, politik och droger. Har du nånsin hört talas om en pingisspelare som gått på anabola?

Det är bara att inse. Jag har en förkärlek till bisarra filmer med tragiskt innehåll. Jag har tidigare funnit dem bland Todd Solondz och Pedro Almodóvars verk, och nu senast måste jag berömma Jens Jonssons Pingpongkingen. I mörkaste Norrlands skogar lever Rille. Han är utstött, annorlunda och han älskar pingis. Därför har han enväldigt tagit över makten över pingisrummet på fritidsgården. Fritidsgården som främst är till för barn i mellanstadieåldern, fastän Rille själv redan har kommit upp i tonåren. Att han får hållas beror nog till mångt och mycket - förutom att fritidsledaren tycker synd om honom - på att hans yngre bror är hans raka motsats och väldans populär bland skolkamrater i alla åldrar.

Det är mycket intressant dethär. Alltså, mellan mig och brorsan. Han är liten och jag är stor. Han är impulsiv och jag är mer eftertänksam. Och ibland känns det som att han har fått allt och jag inget.

Filmen skildrar syskonkärlek och syskonrivalitet. Den skildrar det svåra i att leva som barn till missbrukare och i att leva utan vänner. Och med vinterns omvärld blir hela alltet så väldans mycket kallare. Läs mer om filmens handling till exempel här eller här. Och gå gärna och se den.

Bibliotek i förändring

I dagens Sydsvenskan kan vi läsa att det finns funderingar på att ha nattöppet på stadsbiblioteken i Lunds Kommun. För mig är denna nyhet särdeles intressant att ta del av, eftersom jag med mitt uppdrag som ledamot i Kultur- och Fritidsnämnden i Lund också sitter med i en styrgrupp vars uppdrag är att ta fram en handlingsplan för bibliotekens verksamhet.

Artikeln visar ett stort diagram över utlåningsstatistik från de senaste åren för att illustrera att lånen blivit färre. Tyvärr inser jag då jag läser artikeln lite närmre att den redovisade statistiken är missvisande, då den enbart innehåller antalet utlånade pappersböcker. Ljudböcker eller digitala böcker göre sig icke besvär, även om vi säkerligen kan hitta en del av förklaringen till de sjunkande siffrorna här.

Ett annat problem som tas upp i artikeln är sjunkande besökarantal, som till viss del kan förklaras med att folk inte behöver gå till biblioteket för att till exempelvis låna om böcker nuförtiden - detta kan göras online. Inte heller finns det någon statistik över hur mycket vi medborgare utnyttjar alla andra tjänster som finns tillgängliga via internet - ett problem som jag faktiskt diskuterade med en av Stadsbibliotekets bibliotekarier då jag var där på studiebesök i våras. Då passade jag även på att tipsa bibliotekarien ifråga om Google Analytics, som dels visar hur besökare hittar till din hemsida, men också hur deras användande av hemsidan ser ut. Med lite tur styrs den här typen av statistik också upp i framtiden...

När det kommer till förslaget om nattöppet är jag mycket positivt inställd till att det kommer upp på tapeten även om jag är tveksam till om det är någonting som faktiskt bör genomföras. Det vore dock dumt att vifta bort utan att faktiskt ha utvärderats... Personligen menar jag att snacket om svikande besökarantal är något överdrivet - delvis på grund av ovan nämnda anledningar och delvis för att biblioteken i Lunds Kommun faktiskt har fler besökare per år än Eiffeltornet. Dock, så tror jag att det finns en poäng med att ha öppet längre på kvällarna än vad som nu är fallet, då de nuvarande öppettiderna stammar från en tid då arbetsmarknaden såg annorlunda ut och det inte var lika vanligt att arbeta sena dagar. Idag kan det nog vara många som inte hinner in på biblioteket efter det att de tagit sig iväg från sina egna arbetsplatser.

Bland kommentarerna till artikeln på Sydsvenskans hemsida efterfrågas söndagsöppet och temakvällar istället för nattöppet, något som inte nödvändigtvis står i konflikt med vartannat. Som jag förstår artikeln är tanken inte att vi ska ha fullt bemannade bibliotek under nätterna, utan med "öppet" syftas en tillgänglighet där besökarna kan ta sig in med hjälp av passerkort. Söndagsöppet är någonting vi faktiskt har på åtminstone Stadsbiblioteket i vanliga fall, även om tiderna är lite annorlunda nu under sommaren. Någon gång det senaste året (minns inte riktigt när) kortades antalet öppettimmar på söndagar, men detta berodde på att det var några timmar under de tidigare öppettiderna som biblioteket faktiskt inte fick några besökare.

Temakvällar är en jättekul idé, det håller jag med om. Tyvärr är det någonting som är svårt att besluta om ovanifrån, då det sällan blir lika bra om det inte är folk som faktiskt själva tagit initiativet som utför alla de rolig aktiviteterna. Och faktum är att det redan idag händer en hel del på några av kommunens bibliotek - bland de mer aktiva hittar vi (förutom Stadsbiblioteket) biblioteket på Väster och biblioteket i Dalby. För er som efterfrågar aktivitet - gå in på biblioteket och fråga vad som händer (tyvärr kan det ibland vara svårt att få informationen om en inte aktivt söker upp den, vilket jag ser som ett problem..). Finns det en vänförening för ditt bibliotek, gå med i den och för fram idéer om aktiviteter som kan genomföras. För den typ av verksamhet som efterfrågats på Sydsvenskans hemsida är sådant som ofta tjänar på att ha fått sitt initiativ underifrån.

Respekt?

Den uppmärksamma kanske har lagt märke till att jag är oerhört road av att se hur journalister vinklar saker och ting. Helgens fynd gjorde jag i ett nummer av tidningen NU, som lämnades i min lägenhet av en släkting som varit på besök.

I tidningen kan vi läsa att David Beckham tycker att det är jobbigt att hans fru Voctoria, alltså före detta "Posh Spice" alltid är den som står i fokus av de två. För att ta itu med detta problem har han nu tydligen börjat agera ut genom att köra runt fort och allmänt vårdslöst i sin BMW (tror jag att det var). Hursom är det som är riktigt underhållande med artikeln dess själva vinkling - fokus ligger nämligen på hur jobbigt Victoria tycker att hans utagerande är....