Arbetsmarknad

Hört på jourläkarcentralen, samtal mellan skadad man och vän:

- X ringde. Han sa att jag får polackerna på tisdag.

- Men kan du jobba nu då?

- Ja, jag kan ju vara arbetsledare utan att göra något.

Katastroffysisk litteratur

För någon som tar examen i litteraturvetenskap och som har haft drömmar om att jobba i bokbranschen har mitt läsintresse de senaste åren varit nästan skamligt nära ickebefintligt. Ambitionen om att läsa har alltid funnits, men det har ofta kommit någonting i vägen. Alldeles för mycket att göra (politik, arbete). Depression och allmän orkeslöshet (som ung kvinna vill en ju inte gå alltför långt ifrån att vara en klyscha...). Då Ulrika lånade mig Marisha Pessls Special topics in calamity physics (också utgiven på svenska av Natur och Kultur, då med titeln Fördjupade studier i katastroffysik) insåg jag att det dessutom kan ha haft en del att göra med det faktum att det var åratal sedan jag senast stötte på en bok jag haft svårt att lägga ifrån mig.

Den här romanen fångade till en början främst mitt intresse inte på grund av sin handling, utan på grund av sin berättarstil. Huvudpersonen, Blue, berättar historien om sitt liv med referenser åt både höger och vänster. I beskrivningar av personer eller saker referrerar hon som ytterligare beskrivning till diverse olika källor med hjälp av det inom akademien använda Harvardsystemet; det kan röra sig om en insekt ur ett uppslagsverk, om en karaktär i en bok eller film eller ur ett fenomen som beskrivs i en tidskriftsartikel. Eftersom varje kapitel har fått sin titel från varsin bok ur den västerländska kanon luras jag att tro att även de andra titlarna som hänvisas till är verkliga - något jag upptäcker inte alltid stämmer då jag inte längre kan hålla mig från att kolla när hon hänvisar till en marxistisk hemsida med adressen www.thehairyman.com (adressen ska anspela på Marx skäggiga utseende). Den finns tyvärr inte i verkligheten. Detsamma verkar vara fallet med alla de hemsidor och en hel del av de böcker och artiklar hon hänvisar till - trots att det finns en hel del böcker och filmer som de facto existerar också...

Förutom referenserna till olika källor kan jag inte låta bli att hänföras av hur hon hela tiden hänvisar till författare, vetenskapliga begrepp eller andra saker som jag med mina kvasiintellektuella ambitioner önskar att jag hade bättre koll på (men givetvis inte orkar skaffa mig). Ett bra exempel är då Blue är med sina vänner i skogen och de skriker saker (eller namn på personer) som helt enkelt känns rätt. Blue är tyst och här är hennes anledning:

I didn't know why I hadn't shouted anything. I felt like a peson who couldn't unstick her stutter. I believe I was trying to think of someone with a decent last name, someone who deserved this privilege of being sent into the wind. Chekhov, I'd been about to say him, but he seemed too stilted, even if I added the first name. Dostoevsky was too long. Plato seemed irritating, as if I were trying to one-up everyone by choosing the Very Root of Western Civilization and Thought. Nabokov, Dad would have approved, but no one, Dad included, seemed certain of the pronunciation. ("NA-bo-kov" was incorrect, the pronunciation of amateurs who bought Lolita under the impression it was a bodice ripper; yet "Na-BO-kov" fired like a defunct pistol.) It was even worse with Goethe. Molière was an interesting choice (no one had yet mentioned a Frenchman) but there was a problem shouting the guttural R. Racine was too obscure, Hemingway too macho, Fitzgerald fine, but in the end it was unforgivable what he did to Zelda. Homer was a good choice, though Dad said The Simpsons had bastardized his reputation.

Det finns mycket att säga om den här romanen, skulle kunna skrivas hela uppsatser hur lätt som helst. Handlingen är givetvis inte på något sätt ointressant - tyvärr räcker en sjysst berättarstil inte hur långt som helst - och de sista 200-300 sidorna går boken knappt att lägga ifrån sig. I denna bokens sista del används tidigare nämnda detaljer ur boken som pusselbitar för att lösa det mysterium som tornat upp sig framför Blue - varför Hannah Schneider dog.

För mer info om handlingen eller författarens tankar om boken, se till exempel här, här eller här.

Inkonsekvent politik

I dagens Sydsvenskan kan vi läsa att Miljöpartiet i Lund vill utveckla medborgarkontoren i kommunen på tämligen omfattande sätt. De tänker sig en lösning där medborgare kan få hjälp med "i stort sett allt" på medborgarkontor, som ska befolkas av arbetsförmedlare och poliser och gud vet vad (även om det hela kan låta ekonomiskt orimligt, så finns det tydligen en liknande, fungerande verksamhet i Botkyrka kommun).

Varken miljöpartiet eller Sydsvenskans journalister verkar komma ihåg det faktum att Miljöpartiet för inte alltför länge sedan var med och klubbade igenom en biblioteksplan som säger att medborgarkontoren ska integreras i biblioteken (se punkt 8.2). Diskussionerna bakom den delen av planen har varit många, omfattande och beslutet var mycket välgrundat. En bibliotekaries utbildning ger en kompetens som lämpar sig alldeles utmärkt för att bedriva den verksamhet som medborgarkontoren sysslar med idag. Utbildningen lär att ge hjälp till självhjälp. Att hjälpa till att söka information.

Att integrera medborgarkontoren i biblioteken är en bra idé av många anledningar. Det ekonomiska perspektivet är givetvis ett, men framförallt tycker jag att det är viktigt att vi för diskussionen om bibliotekens roll i framtiden. Att låna ut böcker är visserligen en sak som biblioteken ska fortsätta med, men deras uppgift måste vara mycket större än så. Att finnas till som plattform för spridning av samhällsnyttig information, som hjälp till medborgarna med olika saker torde vara mycket bra uppgifter för dessa institutioner.

Då vi talar om bibliotek idag, talar vi om dess roll som "arena för det offentliga samtalet". Vi talar om begrepp som "livslångt lärande". Bägge dessa begrepp blir dessvärre totalt intetsägande om vi inte tittar närmre på dem och ger dem definitioner i sina respektive sammanhang. Att stå som arena för ett offentligt samtal skulle kunna innebära just att biblioteken finns till för informationsspridning och -insamling, för åsiktsutbyten och för att vara behjälpliga då saker ska styras upp för att skapa en gemenskap i samhället (som June Ljungqvist, samordnare för medborgarkontoren i Lund, i ovan nämnda artikel pekar på att dessa varit i tex Genarp och Veberöd). Att syssla med livslångt lärande borde till stor del handla om att hjälpa människor att inhämta den information som behövs när den behövs, för att uttrycka det enkelt. När det kommer till att ge människor hjälp, besitter biblioteken en oerhörd potential.

Ja, för en mer heltäckande service på hjälp-/infofronten vore det bra att samla fler aktörer på ett och samma ställe, men det bör i sådana fall lösas på andra sätt än genom att utveckla medborgarkontoren. En närliggande lösning är givetvis att vidareutveckla idén om bibliotekens framtid och i likhet med till exempel Lunds Vägledningscentrum skulle biblioteken kunna härbärgera fler utomstående parter (alltihop utrymmeskrävande, men det skulle det ju vara även i ett medborgarkontors regi). Ett annat alternativ är en vision om ett stort kommunhus, där så många av kommunens tjänster som möjligt får plats på en och samma plats.

Jag menar inte att (mp)s förslag är helt pannkaka - trist bara att de väljer att titta på en föråldrad struktur som är på väg bort, istället för att vända blickarna mot de bibliotek som faktiskt har framtiden för sig.

Den sjävkritiska ledaren?

Candace Bushnell, författaren bakom TV-succén Sex and the city, ska göra ungdomsböcker av Carrie Bradshaws tonår.

Min spontana tanke: Carrie och Sex and the city är visserligen kul och så, men är vi inte trötta på att vuxenvärldens normer och populärkulturella fenomen dras långt ner i åldrarna? Jag tänker att det lär vara väldigt unga människor (flickor) som kommer att bli målgruppen för dehär böckerna, då de som är tonåringar själva förmodligen tittat på serien med den vuxna Carrie.

Så läser jag DNs notis, och jag slås av ännu en tanke. Candace Bushnell lär ha sagt till The Guardian att "Carrie följde inte den stora massan i High School, hon ledde den. Det var där som hon började observera och kommentera den sociala arenan." Är det bara jag som tycker att det hela låter lite... dubbelt? Antingen får hon väl leda samhället eller "observera och kommentera" detsamma. Är det inte lite svårt att göra både och?

Eller iochförsig - det är nog en och annan diktator som lyckats ta sig an båda rollerna...

Spel för gallerierna

På tal om kulturnatten i Lund uppmärksammar Sydsvenskan olika aspekter om kommunens vilja att bli europeisk kulturhuvudstad 2014. En av dem som kommenterar är tidningens medarbetare Tor Billgren, som anmärker på det bristfälliga galleriutbudet i Lund.

Han menar att gallerier är någonting som måste jobbas upp underifrån, och att vi kulturpolitiker måste skapa möjligheter för att detta ska bli möjligt. Vad är det han vill av oss? Jo - lägre lokalhyror. Och givetvis har han rätt. Lägre lokalhyror krävs. För gallerier. För det mesta. Och visst, en skulle kunna argumentera att politikerna i kultur- och fritidsnämnden skulle kunna gå in och subventionera galleristers hyror, men det är ett orimligt krav. Om en tänker till.

Gallerister lever på olika meriter, det menar Billgren själv i sin text. Det finns gallerier som drivs av kommersiella krafter och det finns de som drivs av ideella - men i slutänden är ett galleri i sig ändå av kommersiell natur. Det är inte verksamhet som kulturpolitiker vid fördelande av skattemedel bör prioritera.

Nu kan en vara petig och säga att Billgren faktiskt inte talade om subventioner, utan om lokaler som har låga hyreskostnader redan från början. Men där är det ju ännu märkligare att åberopa en kulturpolitikers beslut. För som sagt, mången skulle tjäna på lägre hyreskostnader - det är dock ingenting en kulturpolitiker rår på. Kulturpolitiker bestämmer inte över fastigheter. Och för lägre hyror krävs en total omdaning av dagens samhällssystem. En revolution.

Är Billgren redo för en sådan, månne?

Böcker

I nästan ett år har jag gått och sett fram emot årets bok- och biblioteksmässa, och nu är jag inte ens säker på om jag kommer att kunna närvara. (Det hela hänger på om mitt operationssår vill läka ihop sig eller ej.) För även om jag kan tänka mig att det blir lite trångt att knö sig fram med barnvagnen mellan montrarna, hade det känts helt underbart att få irra runt en dag eller två bland alla böcker och ständiga möjligheter till nya intellektuella upptäckter. Kanske skulle jag få tid att sluka mina fynd inom en snar framtid, kanske inte. Men det vore ändå en skön känsla att veta att jag är någonting mer än bara mamma; att min värld består av någonting mer än bara blöjor och ersättningspulver (ja, jag har nu gett upp amningen).

Vare sig jag lyckas ta mig till mässan eller inte, känns det som om jag idag lyckats få en liten glimt av min lite större bokvärld iallafall. Mille har startat en blogg och på Kulturnyheterna pratar de om ett ämne som intresserar mig massor - bokmarknadens "nya" struktur. Vi får veta att en fjärdedel av bokmarknaden finns på nätet, men också att mer än två tredjedelar av det som en av de stora näthandlarna säljer inte går att finna i den vanliga handeln. Det är verkligen lustigt, tycker jag. Och skönt att höra (även om det rent teoretiskt inte är någonting nytt, vilket vi kan läsa i den bok som också Kulturnyheterna hänvisar till - The Long Tail). De vanliga handlarna har länge gnällt på att näthandlarna konkurrerar ut dem, och försöker sedan lösa detta genom att likrikta sig alltmer, med allt färre och mer allmänna titlar i hyllorna - detta medan konsumenterna ger sig ut och letar efter det som är mer anpassat efter dessa som individer.

Nåväl, en bisats. Ämnet intresserar mig som sagt. Imorgon fortsätter Kulturnyheterna på samma tema, men uppmärksammar istället hur de nya strukturerna påverkar utgivningen. Varar 10 minuter efter klockan 19 på SVT1. Gör hela min dag.

Batman leker FRA

I nu bioaktuella  The Dark Knight löser multimiljardären Bruce Wayne (med alias Batman) egenväldigt brottsproblematiken genom att installera övervakningsmojänger i varenda Gothaminvånares mobiltelefon. Hans chefsuppfinnare motsätter sig projektet, men mr. Wayne ihärdar. Lite läskigt att se hur populärkulturen nu börjar propagera för sådan här teknologis användning, till skillnad från tidigare fall.

Det som är fascinerande i filmen är hur det faktiskt trycks på att Batman, rent officiellt sett, faktiskt är en skurk. Han gör saker som inte är tillåtet och löser problemen med högst otillåtna medel (som givits exempel på här ovan). Han löser brott på sätt som myndigheterna egentligen inte officiellt kan acceptera, men som de accepterar iallafall. Batman är en outlaw som försöker tala om för oss att det är rätt att bete sig hur fan som helst, bara vi försvarar kapitalisternas banker.

Rent scenografiskt är filmen intressant att titta på, precis som fallet är med de flesta Batmanrullar. Heath Ledgers tolkning av Jokern gör att vi återigen påminns om hur tragisk hans alltför tidiga bortgång var. Hade han fått leva ett fullångt liv hade vi förmodligen haft en karaktärskådis att räkna med i många framtida Hollywoodproduktioner...

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Om man, likt jag, har en förkärlek för filmer som bygger på serietidningar är den väl värd att se. Annars kan det nog kvitta.

Abscess

Det har varit tyst på min blogg ett tag nu, kanske är det någon som undrar varför. Kanske inte. Oavsett vilket, tänkte jag berätta om det lilla privata helvete jag haft de senaste två veckorna. Det stavas mjölkstockning. Fast lite värre ändå.

Jag hade fått en stor klump i bröstet och börjat känna mig hängig. Min barnmorska hade sagt åt mig att om stockningen inte gick över, då skulle jag höra av mig till distriktssköterskan. Det gjorde jag. Hon sa att så länge klumpen inte såg blålila ut och jag inte hade hög feber, så var det ingen fara. Min klump var bara röd, och jag hade bara feber ibland så det räknades inte. Det var onsdag morgon. Onsdag kväll fick jag höra att jag skulle ta paracetamol mot febern och att jag kunde få en tid på torsdagen om jag ville.

Så torsdag morgon då. De säger att eftersom febern är borta ska jag avboka min tid. På amningsmottagningens telefon säger de så. Fredag har det fortfarande inte blivit bättre, jag hör av mig till vårdcentralen och kryddar på sanningen lite - säger att jag haft feber sedan i söndags. Jag får träffa en läkare. Väl där ser de ju att jag inte har feber, men kan konstatera att jag har en "svår infektion". Läkaren ser bekymrad ut, skriver ut antibiotika och ber mig komma tillbaka på måndagen igen.

Måndag. Läkaren konstaterar att infektionen gått ner lite, även om den fortfarande är hög. Klumpen är stor och hård, så hon skickar mig till akuten för ett ultraljud. Kirurgiakuten. Säger att de kanske behöver tömma klumpen lite på vätska. Det ska de i sådana fall göra med en nål, säger hon. Men på akuten säger de att det ju inte alls verkar vara en böld (tydligen gjorde jag ett misstag då jag sa att jag hade en böld trots att ingen läkare använt det ordet - min mangostora ömma klump var tydligen något annat) och att jag ska avvakta och se om inte antibiotikan verkar. Gör den inte det tycker de att jag ska få annan medicin.

Onsdag har ingenting blivit bättre alls och jag blir lite otålig. Vårdcentralen säger att nu har de inte fler resurser och ber mig ringa Kvinnoklinikens akut istället. Det gör jag. De ber mig komma dit. Läkaren tittar på mig fem minuter. Hon gör ett ultraljud och konstaterar att klumpen är 8x6 cm stor. Det är en böld. I princip omöjlig att behandla med antibiotika. De måste skriva in mig. Operera. Öppna upp bröstet.

De skar upp bröstet på mig och nu sitter jag med en vardroppande dräneringsslang utstickande ur tutten och väntar på att det ska bli måndag. För då ska de förhoppningsvis plocka ut den. Jag tycker ändå att det är märkligt, att jag var tvungen att gå till kvinnokliniken för att någon skulle fatta. Varför känner inte den allmänna vården till någonting om "kvinnosjukdomar"?