torsdag 30 oktober 2008

Sida vid sida?

Det finns ingen konflikt mellan vetenskap och religion, utan de båda hänger sedan länge ihop. Det hävdar Antje Jackelén, som är biskop i Lunds stift. Resonemanget verkar gå ut på att de bägge intriktningarna, om man nu kan referera till religion och vetenskap som sådana, ständigt har varit medvetna om att den andra finns. Hon säger också att huvudfåran av religiösa inte är extremister eller vetenskapsmotståndare på något sätt.

I det sista har hon förmodligen rätt. Huvudfåran av religiösa är förmodligen bara lite godtyckligt troende som plockar lite vad som passar dem och deras verklighet bäst. Det var någonting jag insåg lite mer tydligt då jag flyttade till Skåne. Innan dess hade jag visserligen hört sägas att extremismen enbart fanns i små frikyrkor, och inte i Svenska Kyrkan - den största samlingsplatsen för landets kristna - men det hade jag ju också sett att det inte var sant. För extremismen lever och frodas även inom denna institution, åtminstone på sina håll. I Bibelbältet, där jag kommer ifrån, hade jag klasskamrater som menade att alla som gjort abort skulle komma till helvetet. De trodde att homosexualitet var någon sorts sjukdom som kunde botas med förbön. De berättade om hur de sett rullstolsburna människor resa sig ur sina stolar och gå efter handpåläggnignar. Och just det - så trodde de att jorden bara var fyra till sex tusen år gammal. För det hade tydligen någon sorts Bibelmatematiker räknat ut.

Ganska långt från vetenskapen - jag kan inte låta bli att påpeka det. Fastän jag tror att biskop Jackelén har en poäng då hon säger att extremisterna när varandras inflytande då det gäller att locka anhängare till den egna ståndpunkten. Hon menar att Richard Dawkins och intelligent design-förespråkarna ger varandra någonting att peka ut som fult. Lämplig sammanfattning vore väl att vi helt enkelt borde chilla lite mer: ha ett mer avslappnat förhållningssätt till saker och ting...

Men att gå så långt så att man kopplar ihop vetenskap och religion, till och med hävdar att de två har någon form av "familjerelation"? Nej, det är för magstarkt helt enkelt.

Dum

I våras då jag gick och väntade Bumbi sa jag att jag skulle försöka att inte bli en sån där förälder som bara pratar om sitt barn - ni vet, en sån där jobbig en. Jag tyckte, och tycker, att det är viktigt att bevara någon sorts identitet för sig själv. Jag startade en blogg och menade att jag i den skulle upprätthålla min identitet; den skulle liksom få bli mitt fönster till verkligheten.

Och så har jag nu blivit förälder. Och jag tror inte att jag är en sån där som bara pratar om mitt barn hela tiden. Inte hela tiden. Och det hade ju faktiskt varit svårt, eftersom jag inte pratar med särskilt många. Men då jag faktiskt pratar med folk, folk som lever ute i verkligheten, då kommer Bumbi förmodligen på tal pinsamt ofta. Men jag försöker ändå - att prata om annat menar jag. Mitt problem är att det går sådär. Jag pratar visserligen på, men är liksom trög. Jag har glömt hur en för sig i sociala sammanhang. Jag tappar ord och resonemang och känner mig plötsligt väldigt dum.

Jag ska snart ge mig ut i arbetslivet igen. Borde det inte erbjudas någon form av rehabiliteringskurser för sådana som mig? Typ "sociala beteenden och uttryckssätt for dummies".

söndag 26 oktober 2008

Det mycket välkomna kulturrådslaget - en flopp?

Månad ut och månad in har jag nu, som medlem i Socialdemokraterna, fått hem papper med information om de fyra sedan länge pågående "rådslagen" som pågår inom partiet. Mitt liv har varit överhopat och min hälsa undergrävd, varför jag inte riktigt orkat bidra till dessa. Trots detta har jag under en längre period gått och längtat efter det som det så länge ryktats om - ett rådslag med inriktning på kulturen. Det var imorgon en vecka sedan detta femte rådslaget offentliggjordes och nu upplever jag att allt det jag gått och hoppats på är tillintetgjort.

Då jag läser igenom rådslagsmaterialet finner jag många av dess utgångspunkter aningen intetsägande och trista - en del till och med felaktiga i sin åsikt, men det går kanske inte att komma ifrån; sällan stämmer mina åsikter helt överens med min partilednings och säkert inte alltid heller med mitt partiprogram. Jag tröstar mig med att materialet jag har i mina händer, under min blick, är till för att skapa diskussion. För Mona Sahlin, min partiledare, har väl sagt att hon vill lyssna på mig, medlem i hennes parti. Eller? Jag läser det finstilta på partiets hemsida och inser att det står att det eftersöks åsikter från "alla, f[rån] de kulturellt yrkesverksamma, f[rån] den kulturintresserade allmänheten och f[rån] våra medlemmar". Att som medlem bli prioriterad sist i ledet känns, måste jag säga, något nesligt. Att en kulturellt yrkesverksam med moderata sympatier ska stå högre i kurs för mitt partis ideologiska utveckling än jag...(Kanske stämmer detta helt överens med den senare tidens kampanjer där vi inte längre är bidragande medlemmar, utan enbart "supporters"?)

Så inser jag att det inte spelar någon roll. En motion är redan inlämnad till riksdagen. En motion undertecknad "Mona Sahlin m.fl. (s)" som säger vad den socialdemokratiska kulturpolitiken vill, färdigdiskuterat och klart. Den verkar innehålla ungefär samma saker som rådslagsmaterialet - det material vi åtminstone skulle få en och en halv månad på oss att diskutera (visserligen en tidsperiod som är ett skämt om det åtminstone ska gå att låtsas som om det finns något sorts demokratiskt potential, vilket det givetvis inte finns i den här formen av rådslag). Jag vet inte om vi ska kalla det hela någorlunda ärligt, skamligt eller helt enkelt bara pinsamt.

Vad vi än vill kallar det, så tänker jag ignorera arrogansen och återkommer här på bloggen inom kort med reflektioner över det som rådslaget faktiskt ämnar diskutera. (Om inte annat, eftersom det nu saknas den typen av reflektion, trots utlovande, på rådslagets blogg.)

fredag 17 oktober 2008

Kapitalismens undergång

Författare har svårt att leva på sitt arbete i dagens Sverige, vilket ledde till att tre representanter från Sveriges författarförbund igår gick ut i DN och krävde nya villkor för Sveriges författare. De kräver att en statlig utredning undersöker möjligheten till ändrade skatteregler och anpassade sociala trygghetssystem för författare och litterära översättare. De menar att litteratur är viktigt för ett samhälles demokratiska fortlevnad och kritiserar det faktum att boken i dagens samhälle blivit reducerad till enbart en vara. Den liberale bloggaren Fredrik Segerfeldt svarar med att skriva att om de vill ha betalt för sina böcker, så får de väl skriva böcker som folk vill läsa.

Segerfeldts korta uttalande blir mest till en pinsam symbol för exakt det problem som författarförbundets representanter pekar på. Reducering av böcker till enbart en vara. Segerfeldt har varit verksam vid Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenskt Näringsliv och tankesmedjan Timbro - alla ställen med stark koppling till åtminstone det största regeringspartiet, statsministerns Moderater. Och det är väl ungefär den politik Segerfeldt förespråkar som vi kan vänta oss av regeringen i framtiden. En politik där boken, och kulturen i allmänhet, inte får lov att vara någonting annat än just en kommersiell vara. En politik där kulturens viktiga roll som upprätthållare av demokratin trycks ner totalt. Och så har vi bara kapitalismen kvar.

Finanskrisen figurerar fortfarande i pressen. Jag undrar om världsekonomin är på väg att krascha. Tror ni att det skulle betyda det kapitalistiska samhällets undergång?

onsdag 15 oktober 2008

Inget språkligt mästerverk, direkt.

En värld där ingenting får ifrågasättas och där svaret på alla frågor eller tveksamheter sägs kunna hittas i den egna litteraturen, det är en sådan värld som beskrivs i Henrik Petterssons debutroman Jehåvasjäveln. Som titeln antyder är den värld jag syftar till den värld som Jehovas vittnen lever i - en värld som till och med de själva menar inte är densamma som den vi "andra" lever i. För att leva i vår värld, det anses vara fult och syndigt.

Till en början trodde jag inte att jag skulle klara av att läsa färdigt boken, enbart på grund av det torftiga språk som fick inleda hela alltet. Efter fyra sidor funderade jag på att lägga ner, men bestämde mig för att se om författaren kanske skulle inse att ingen orkar läsa en bok som består av enbart meningar så korta att en knappt hinner blinka innan de tagit slut. Och så tänkte jag att det faktiskt borde bli bättre, eftersom andra klarat av att ta sig igenom boken. Och mycket riktigt blev de korta meningarna längre och det torftiga språket fick också mer flyt i sig.

Nina Saric på Dagens bok menar också hon att det inte rör sig om något språkligt mästerverk det här, men spår däremot att Jehåvasjäveln är en framtida pocket-bästsäljare och jag instämmer helt i att detta kan vara någonting värt att läsa då den kommer ut i pocket, eller kanske före det om den finns inne på biblioteket. För trots de språkliga bristerna är handlingen tämligen intressant och i både DN och Aftonbladet påpekas det att författaren själv är uppvuxnen som ett "Vittne" och därmed också vet vad det handlar om att leva i "vittnenas" värld (eller helt enkelt i "Sanningen", som de själva verkar kalla det).

Jag tror att vi är ganska många som är nyfikna på vad som egentligen rör sig i huvudet på de personer som med jämna mellanrum kommer och knackar på våra dörrar för att tala med oss om Bibeln, och Henrik Petterssons bok kan säkerligen hjälpa oss på traven med att skapa åtminstone en fragmentarisk bild.

torsdag 2 oktober 2008

Politisk kommunikation?

De senaste veckorna har vårdcentralen blivit mitt andra hem. Jag måste gå dit och bli omlappad varenda dag, vilket blir ett problem inte bara för mig utan också för vårdcentralen. Det sköna är att det som är bekvämast för mig i situationen, det är också det som är mest bekvämt för dem. För mig vore det skönast att gå till samma sköterska varje dag - för dem är det lättast att ta hand om mig om personen som gör det har sett mitt sår förut, för att se om läget blivit sämre eller bättre på något sätt. Det är inte roligt för mig att gå dit varje dag, men det är ju knappast så att de gör det för att jävlas - egentligen har de knappt tid att ta emot mig. Det vore alltså roligare även för dem om jag inte behövde komma varje dag.

På vårdcentralen verkar de ha brist på både tid och utrymme, och utanför är det nu en byggarbetsplats. Bygget ska tydligen hålla på till december 2010 och jag har själv känt hur det får hela den byggnad som vårdcentralen ligger inrymd i att skaka. Det hela hade väl varit okej om någon hade tänkt på vårdcentralen överhuvudtaget när arbetet planerades. Men det som byggs är bostäder. Och visst, jag tycker att det är en alldeles utmärkt yta att placera sådana på - om det inte vore för att infrastrukturen i området inte planeras i samma takt som bostäder, och de som flyttar in kommer att få mycket svårt att få tid på sin lokala vårdcentral.

Kommunikation olika enheter emellan i det politiska systemet, det är verkligen någonting som saknas det...