Everyone hates a mime

I Kina är det slut på falska fasader. Eller åtminstone är det så vad gäller uppträdande musikartister. Så i framtiden kan artister dömas på riktigt - den kinesiska befolkningen kan känna sig trygga i att de som står på scen faktiskt kan sjunga. Musiken är inte tillrättalagd i en studio, utan live på riktigt. Den som står där framme är den som faktiskt sjunger. Annars får inte läpparna röra på sig.

Den kinesiska regeringen har tagit det gamla uttrycket som säger att alla hatar en mimare på lite lagom stort allvar sådär...

Ge(m)ensamma nämnare

Jag är ingen finansexpert på något sätt. Jag tycker till och med att finanspolitik är ett ämne som är alltför gäspframkallande för att sätta mig in i. Men på DNs hemsida hittar jag en artikel som berör oss alla: arbetslösheten är på väg uppåt- kraftigt uppåt. Anders Borg konstaterar att den nedåtgång på den svenska finansmarknaden och det höga antal varsel som vi ser idag, det har vi inte sett sedan 90-talskrisen.

90-talskrisen var väl egentligen inte så himla länge sedan, men det är ändå skrämmande eftersom 90-talet innebar kraftiga försämringar i välfärdssystemet just på grund av nämnda kris. Och då jag tänker på det undrar jag om Anders Borg inte skäms. För om jag inte missminner mig, så tog nämnda kris ordentligt med fart senast hans parti hade makten i Sverige. Då som nu, blev det som de själva kallar "utanförskap" så väldigt mycket större under deras styre. Det suger. Jag vill inte ha en borgerlig regering.

Förvirring i kulturpolitiken slagit fel

I Sydsvenskan läste jag igår att en undersökning gjord av SCB visar att vi idag konsumerar mer kultur, samtidigt som vi skapar mindre själva (hittar inte notisen på nätet). Kulturrådet, som ansvarar för siffrorna, menar att detta till stor del beror på att fel frågor ställs och att mycket kulturutövande idag sker på till exempel Internet.

Givetvis ligger det mycket i det som Kulturrådet hänvisar till, men jag ser fortfarande ett problem - ett problem som den förda kulturpolitiken bara har spätt på. Då vi tittar närmre på resultatet från SCBs undersökning kan vi se att kulturutövande som minskat - för alla åldersgrupper, efter vad jag kan förstå - är till exempel deltagande i studiecirklar och att spela musikinstrument. Detta kan en förmoda är ett direkt resultat av mindre pengar till såväl studieförbund som musik-/kulturskolor. Studieförbunden tvingas ta ut högre avgifter för sina cirklar och musikskolornas avgifter höjs ständigt av oss politiker för att dämpa ekonomiska oroligheter i kommunerna - kulturen har tyvärr blivit någonting som tydligen är väldigt lätt att skära i.

Detta hänger förmodligen ihop med någon allmän förvirring, där politiker inte riktigt vet vad som ska göras med kulturen - eller för den delen vad vi ska ha den till. I Socialdemokraternas rådslagsmaterial kan vi visserligen läsa om vikten av både studieförbund och musikskolor, men samtidigt blandas begreppet deltagande ihop med tillgänglighet och deltagandet handlar helt plötsligt om att vi ska ha rätt att "konsumera" var vi än är. Skapandet glöms liksom bort. Kultursfären har dömts ut till ännu en marknad där vi är "konsumenter" och "producenter" - begrepp som har sitt ursprung i en kapitalistisk världsordning där kultur för något annat än ekonomiska syften inte har någon roll.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Då jag slagit upp denna bok, hittat bland Brombergs höstutgivning, blir jag ganska snart skeptisk. Jag upptäcker nämligen att det rör sig om en brevroman, vilket varken känns särskilt fräscht eller kul. Men så ger jag den iallafall en chans, och upptäcker att formatet för en gångs skull gör sig väldigt bra. Formatet i sig ter sig ofta ohållbart och osammanhängande, men här har författaren löst det genom att låta huvudkaraktären brevväxla med en mängd olika personer, viket fyller upp de luckor som kan uppstå då det bara är brev mellan två.

Romanen utspelar sig 1946 både i London och på kanalön Guernsey. Författaren Juliet Ashton får brev från en man som hittat hennes namn och adress i en bok han köpt begagnad: han har blivit helt tagen av författaren och han ber Juliet leta upp fler böcker av samme man åt honom. I samma brev berättar han om Guernseys litteratur- och potatispajssällskap, som han själv tillhör. Sällskapet väcker Juliets intresse, och hon börjar brevväxla med flera av dess medlemmar och åker efter ett par månader till ön för att hälsa på sina nya vänner. Romanen fortsätter berättas i brevform rakt igenom, då hon även skriver till sin förläggare och hans syster, som är Juliets bästa vän.

Berättelsen genomsyras av kärlek till böcker och den verkliga författarinnans enorma historieintresse. Upplyftande ord om litteratur och kärlek blandas med skildringar från det ockuperade Guernsey under kriget, fragment från kontinentens koncentrationsläger och från den fattiga tid som rådde då kriget var över. Trots detta ska ni inte tro att boken är nedslående på något sätt, då Shaffer beskriver människors förmåga att hålla sig flytande trots elände och misär. Hon beskriver kulturen som ett undflyende vapen och hur människor faktiskt förmår upprätta goda relationer över fienders gränser.

Något konstigt med friheten

Kajsa Ekis Ekman skriver om frihet/valfrihet i DN. Hon har många vettiga poänger, även om hon inte kommer med någonting som inte sagts förut. Hennes text får mig att tänka på Knutna Nävars gamla hit "Det är något konstigt med friheten":

Tacka Gud du är lycklig du
som fötts i en demokrati
Här får du arbeta, här får du lön,
här får du vara fri
Det är den bästa av alla världar
och här trycks ingen ned
Men det stämmer inte med verkligheten
och inte med det du ser

Refr.
Det är något konstigt med friheten
något konstigt med friheten
När du och kamratena kräver den
så finns den inte för er

Det sägs att du har frihet
att ta vilket jobb du vill
Men för den som flyttats till en barack
räcker inte friheten till
Det sägs att frihet, att arbeta
det är en självklarhet
Men när du står bland de arbetslösa
var finns då din valfrihet?

Det är något...

Det sägs att du får tillräckligt
betalt för ditt idoga knog
Men när du sålt din arbetskraft
så har du ändå inte pengar nog
Och när du kräver mer
blir friheten en illusion
"Det finns inga pengar att ta av
till dig en så ringa person"

Det sägs att du ändå har frihet
att utveckla din personlighet
Att skapa din egen lycka
och bruka din driftighet
Du närs med en dunkel dröm
om rikedom och makt
Men du får fly till en värld som du aldrig kan nå
av kärlek, lyx och prakt

Det är något...

Nej den lilla frihet du har
har din klass fått kämpa sig till
Men i detta system kan du inte föra
den längre än borgarna vill
För borgarnas diktatur
är den verkliga friheten här
Där arbetarklassen förnedras
Och förtrycks av profitbegär

Yes! Super baby

Företaget "Yes! Superbaby" (ja - det heter faktiskt så) tillverkar acessoarer som du som förälder kan ha på dig för att ge barnet extra stimulans. Om vi bortser från det faktum att barn förmodligen får alldeles tillräckligt med stimulans från världen i sig, så tycker jag att det är förolämpande att man förväntas tappa all känsla för stil bara för att man får barn.

"Fashionable acessories" kallar företaget det de säljer. Mmm, just det...

Disrespekt

Polisen stormade alldeles nyss Smultronstället, det ockuperade huset i Lund. Tidigare har kommunen lovat att ungdomarna som ockuperat huset ska få vara kvar på obestämd tid. I möten med ungdomarna ska de ha lovat ungdomarna att säga till i tid om de tänker köra iväg dem, så att de hinner ta med sig sina personliga tillhörigheter därifrån. Så kommer polisen nu och "bryter upp dörren" - trots total brist på motstånd.

Sättet att hantera situationen visar, tyvärr, att kommunen saknar respekt för sina medborgare. Inte heller är det första gången som människor körs bort från sina nödfixade bostäder: i januari kördes hemlösa bort från de kolonilotter de använt som bostäder, också de utan förvarning. Den gången fanns åtminstone socialen med och erbjöd hjälp för dem som inte hade någonstans att ta vägen. Idag körs husockupanterna ut utan den hjälpen, verkar det som - trots att det sägs att åtminstone hälften av dem som bosatt sig i Smultronstället faktiskt saknar hem.

Det verkar vara det här vårt "fria, demokratiska" samhälle reducerats till. Eller kanske har det aldrig varit något mer. Vi lever i ett samhälle där vi som skulle vara medborgare behandlas som sopor - på detta såg vi ett exempel i januari och ytterligare ett idag.

Är det så det ska vara i ett "fritt" samhälle? Att om du gör någonting med ett uttalat politiskt syfte, då förlorar du alla dina rättigheter. Du behandlas som skit och det du har blivit lovad, det gäller inte längre. Vad fan!

Man up!

Okej. Jag inser det sexistiska i inläggets titel. Men så här va: i torsdags satt jag på kommunfullmäktigemötet och lyssnade till debatten angående den ekonomiska delårsrapporten för kommunen. Som vanligt blev det som en återupprepad budgetdebatt, vilket är något uttröttande att vi ska ha flera gånger om året...

Men vad som irriterade mig ännu mer är att det ord jag förmodligen hörde oftast var (precis som i riksdagsdebatten jag lyssnade till härom veckan) "Socialdemokraterna". Vi sitter inte vid makten. Inte i Sveriges riksdag och inte heller i Lunds kommun. Det är inte främst vi som bör redovisa vårt ansvarstagande för saker och ting. Det är inte vi som måste försvara det ekonomiska läget - inte någonstans. För vi har inte makten att rädda ekonomin på något plan.

Så, följande ord till den borgerliga koalitionen:

Ni bad om ansvar. Väljarna gav er det förtroendet. Ni har nu suttit vid makten i drygt två år, så snälla - snälla - se till att ta det där ansvaret ni bad om nu då!

Fler röster om Lunds kommunfullmäktige: Hanna (v) och Yngve (mp).