Aftonbladet leker fattigdom och DN skäller ut.

Aftonbladets mest sökta internetsida (tyckte jag jag läste) är Jessica Ritzéns fattigblogg. Ritzén har tagit sig an uppdraget att leva på existensminimum i en månad (alltså lite mer än ett studiemedel). Journalisten, som i vanliga fall har en lön på 35 000 i månaden, håller på att krevera efter bara en vecka.

DNs Johan Croneman skäller på initiativet och menar att det vore bättre att beskriva verkligheten istället. Jan Helin från Aftonbladet menar att fattigbloggen är ett utmärkt sätt att föra dialog med tidningens läsare, och själv pendlar jag mellan de bådas åsikter och hamnar slutligen någonstans mitt emellan.

Att Ritzén ger sig på att beskriva hur det är att vara fattig blir på något sätt absurt. Hon är uppenbarligen inte fattig - hon har lite mindre pengar den här månaden, bara. Barbara Ehrenreich  har tidigare gjort någonting snarlikt i USA (se Barskrapad), bara så mycket bättre. Då Ritzén lever med lite mindre pengar, gav sig Ehrenreich för en tid in i en fattig livsstil "på riktigt" - dock hade väl även hon ett välbetalt jobb som skribent att gå tillbaks till.

Men. Hur icke-fattig Ritzén än må vara, så har hennes chefredaktör (Jan Helin) en poäng då han säger att det är ett sätt att kommunicera med läsarna. För verklighet eller inte - läsare reagerar på Ritzéns blogg och även om hennes upplevelser inte har med verkligheten att göra, så har många av läsarnas berättelser det.

Earth hour i kommunen

Så var det kommunfullmäktige igen, som den här månaden inleddes på ett lite ovanligt sätt. Hanna begärde ordet redan på anmälningar. Efter det kom folkpartiets Lars Larsson och hade saker att säga även han - på detta blev det replikskifte. Förmodligen bara kass internhumor, men här i salen var situationen mäkta lustig (en får ta det lilla en får).

Vidare fick vi i mötets inledning veta att Lunds kommun deltar i Earth hour. För den som inte vet, kan jag informera om att Earth hour är ett projekt som går ut på att hela världen släcker ner sina lampor en timme mellan 20.30 och 21.30 nu på lördag. Lunds kommun ska alltså delta. Lund släcks ner, Eiffeltornet släcks ner. Det gör även Jesusstatyn i Rio de Janeiro, Operahuset i Sidney och The Strip i Las Vegas. Halva Jönköpings län, bland annat Tranås, gör det dock inte. För i Jönköpings län är det tydligen upp till medborgarna att agera privat - politikerna tänker inte göra någonting...

Moderata fritidspolitiker sätter Lidl framför ungdomars idrottsplaner.

I flera omgångar har vi kunnat läsa i Sydsvenskan att Lidl är på väg att slå sig ner i Lund. Så vitt jag vet är den enda plats som för tillfället är aktuell för detta den på Åkerlund & Rausings väg på väster. Tomten där Lidl vill slå sig ner ligger i nära anslutning till det idrottsområde som håller på att byggas upp på Klostergården, det område som Färs & Frosta Sparbank Arena och den nya ishallen är en del av. Då beslut togs om arenans byggande fanns en hel plan för hur saker och ting skulle se ut runtomkring i princip färdig. Den talade om var parkering skulle ske, var fotbollsplaner skulle ligga och så vidare. Ett helhetsgrepp var taget och tanken var att området skulle vara en rejäl satsning på idrott och de fotbollsplaner som försvann på grund av arenans bygge skulle det med råge kompenseras för.

Nu - ett par år senare - har saker och ting förändrats. Den plan som fanns visade sig inte riktigt fungera fullt ut iallafall, och nu lever vi fortfarande i någon sorts limbo där vi inte vet vad som ska hända med området. De fotbollsplaner som behövs har ingenstans att placeras. Då Stadsparken planeras bli större kommer Södra Lekplatsen försvinna, och därmed försvinner också dess potential att fungera som extra parkeringsplats vid "stora evenemang". Mer parkering kommer sannolikt att behövas. På den fronten hör jag dessutom att en del av Polhemsskolans elever tar sig till skolan med bil - detta resulterar i att de står parkerade längs en liten gata i närheten av Lidls planerade tillhåll.

Det finns en massa saker som ännu inte är lösta i området där Lidl vill bygga. Problem som hör till kommunens verksamhet och sådant vi behöver serva våra medborgare med. I den detaljplan som föreslås för byggandet av Lidl fastslås dels att trafiken på den stundtals redan överbelastade Ringvägen förmodligen kommer att öka. Samtidigt är den enda lösning som föreslås för ordentliga gång- och cykelbanor att ta bort en del av körbanan på samma väg. Att inte ha ordentliga gång- och cykelbanor till ett område där stans ungdomar ska utöva idrott, det är inte ett alternativ.

Som sagt, det finns en massa saker som inte är lösta. Men då vi i Kultur- och Fritidsnämnden i veckan skulle ta ställning till planen från vårt perspektiv, då valde Moderaterna att säga ja till planen. De säger att Lidl ska byggas på en tomt som mycket väl skulle kunna hysa två stycken sjumannaplaner. Eller extra parkering, för den delen. Att politiker som ansvarar för saker i allmänhet, och inte idrottsfrågor i synnerhet, säger ja till planen - det är väl en sak. Men att sitta och vara den som ska värna om just Kultur- och Fritidsperspektivet och säga ja, det är ju helt bisarrt. Var är deras hjärnor? Eller kanske snarare: var är deras själ och hjärta?

Guldkompassen

När Guldkompassen kom på bio gick jag och såg den. Jag tyckte den var bra, det har jag bestämt för mig. Sedan - nyligen - blev jag övertalad att läsa böckerna (Guldkompassen är första boken i en serie av tre). De var helt fantastiska. Så såg jag filmen igen. Inte längre lika bra.

Jag tillhör egentligen en av dem som är starkt övertygade om att filmatiseringar bör ses som egna verk och därmed även bedömas som sådana. Dock måste vissa jämförelser få ske med förlagan, precis som jämförelser och paralleller måste få göras med och dras till andra verk i exempelvis samma genre eller med liknande budskap.

Filmatiseringen av Guldkompassen har ett annat tempo än böckerna - bra mycket snabbare och på så sätt mer i fas med handlingen, skulle jag nästan säga. Saker och ting har lagts till, tagits bort eller ändrats för att bättre passa filmens medium. Allt saker som hör till och utgör grunden för det faktum att det är ett nytt verk som skapats. Men. För det finns ett men här, det har jag väl redan flaggat för. Filmatiseringen har inte bara bytt tempo, utan också struntat i att bygga upp hela det parallella universum som är en del av poängen med trilogins första bok. Filmatiseringen har struntat i att visa att det allsmäktiga och ondskefulla "Magisteriet" syftar till någonting som finns även i vår, verkliga, värld - nämligen kyrkan.

Det enda som finns kvar i filmatieringen är egentligen en hattig historia om ett barn som knappt är ett barn och som springer omkring och är med och gör en massa heroiska saker - helt utan förklaring. Filmen blir liksom tom, meningslös.

Vad är då poängen med att göra ett nytt verk?

ECO Queen - den ytliga journalistiken slår till igen

2008 dök tidningen ECO Queen upp och vann tidskriftspriset för "Årets nya tidskrift". Här har vi en tidskrift som fyller både ens materiella och moraliska behov - åtminstone på ytan. Det skrivs om kläder, smink och mode - till och med litteratur och resor. Och allt innehåll har på något sätt en koppling till en mer hållbar livsstil.

Ute i handeln har vi hittills kunnat finna fyra nummer av tidningen, alla av varierande kvalitet. Tidningen är helt okej. Jag tycker att det är skönt att bläddra i ytliga utseendetidningar och sugas upp i den kommersiella atmosfären för en stund - att drömma om ett annat liv, kanske bättre, om jag bara hade... Men givetvis fungerar det inte så. Och att hävda att ständig konsumtion är någonting som skulle kunna leda till en hållbar livsstil låter väl inte helt hundra - men ECO Queen lyfter åtminstone ständigt fram återvinning och begagnatmarknaden som de främsta alternativen. Och tvål kommer vi väl inte sluta med i första taget, då kan vi ju lika gärna köpa sådan som är gjord av okej basvaror...

Tyvärr har jag i det senaste numret fått en bekräftelse på att den trendiga "eco"-tidningen (jo, de stavar alltid med c) lever helt i enlighet med företagens villkor, och att journalistiken i reportagen är lika undermålig som den mesta. De lyfter nämligen fram Wayne's Coffee som någonting fantastiskt, eftersom de har bestämt sig för att bara servera kaffe märkt med den lilla grodan från "Rainforest Alliance".

Det är nu jag inser att ECO Queen, för att kunna sköta sitt uppdrag ordentligt, borde ha ett reportage om olika sorters märkning. Så att både "journalisterna" själva och tidningens läsare inte går på en nit. "Rainforest Alliance" är ju till exempel en märkning som varit mycket i hetluften, just för att den kanske inte är riktigt så hållbar som den vill ge sken av. Certifieringen intygar förvisso att den märkta produkten inte besprutats med de allra värsta gifterna, men mycket återstår än. Det lysande exemplet är givetvis Chiquita, som har den lilla grodan på bild på sina bananer, men inte en enda på bananodlingarna - de rödögda trädgrodorna skulle nämligen aldrig överleva bland Chiquitas bananträd, just på grund av all besprutning.

Nej, ECO Queen må vara en underhållande tidskrift. Men innan jag går ut och köper de där "eco-jeansen" med gott samvete, skulle jag nog kolla upp tidskriftens källa en gång till...