lördag 13 juni 2009

Rutten frukt

"Vi har läst dig. Vi gillar det inte." Patrik Svensson berättar i dagens Sydsvenskan om hur han fått ett märkligt brev från Chiquitas pr-byrå efter att ha skrivit om hur Chiquita gett pengar till den colombianska högermilisen AUC, som lär ligga bakom iallafall 2 000 mord. Enligt Svensson ska flera andra bloggare och journalister fått liknande brev.

Bananbolagets budskap lyfts upp i samband med nyheten om att dokumentärfilmen Bananas!* inte får vara med och tävla på Los Angeles filmfestival, efter hot om stämning från bananbolaget Dole. Dole vill nämligen inte att filmen, som skildrar en advokats kamp mot bananbolaget som ska ha besprutat sina plantager med giftiga kemikalier, ska visas.

Svensson lyfter upp pr-firmans brev som ett exempel på att Doles beteende inte är någonting nytt för bananbolagen, och visst är det så. Bananbolagen har betett sig hotfullt förut, det har Svensson rätt i. Men det är inte heller första gången de sprutar gift på sin frukt, behandlar sina arbetare som allmän smuts eller bidrar till x antal människors död. Det är inte första gången idag, och det var inte heller första gången då Svensson fick sitt skumma brev för två år sedan.

En av alla underliggande historier i Gabriel García Marquez roman Hundra år av ensamhet berättar om ett bananbolag som kommer till Macondo. Bananbolaget behandlar byns arbetare och invånare mer än illa, och arbetarna går ut i strejk. För att få dem att arbeta igen tar bolaget landets militär till sin hjälp och ett par hundra arbetare dör, skeppas bort och hela historien "glöms bort". Marquez är förstås en författare i den magiska realismens tradition, och allt vad han skriver förefaller vara påhitt och fantastiska sagor. Detta är dock enbart en del av genrens charm. De historier som berättas förefaller vara absurda, de är på avstånd - men ofta är de inspirerade av kalla fakta.

Bananmassakern i Macondo har ägt rum. 1928 strejkade arbetare på en bananplantage ägd av United Fruit Company (idag Chiquita International) i närheten av Santa Marta, Colombia. Militär gick in, och antalet döda sägs vara någonstans mellan 47 och 2 000 - spannet är visserligen stort, men att där dog folk råder det ingen tvekan om.

Ja, Patrik Svensson har helt klart rätt då han skriver att "[n]ågot är fortfarande väldigt ruttet i fruktlådan".

onsdag 3 juni 2009

Jävla John fick skörda vad han sådde

Jag läste någsonstans, någon som yttrade att Eva Dozzis debutroman Jävla John förmodligen skulle göra väldigt många Beatlesfans upprörda. För i boken framställs John Lennon som ett svin. Det är också vad en del recensioner säger. Inte att fans kommer att bli arga, men att Eva Dozzis John Lennon är "ett monster: en svekfull och brutalt svartsjuk alkoholist och knarkare", att han "framställs som sjukligt svartsjuk, aggressiv, ansvarslös, ständigt påverkad av alkohol och droger" (min kursivering). Ett språk som indikerar att berättelsen troligen ligger långt från sanningen.

Visst kan fans bli arga om de vill - men de lär inte bli mycket mindre arga om de läser en biografi om John Lennon. För det märks att Eva Dozzi har gjort sin läxa innan hon påbörjade sitt författande. Den Lennon som porträtteras i hennes roman ligger inte alls långt från den bild jag fått genom att i mina tonår läsa otåliga biografier om samme man. Den ständiga berusningen såväl som hans förkärlek för ordvitsar (vilken Dozzi visar oss den första stunden Lennon dyker upp i boken - Katja Gehrman blir genast omdöpt till Gotcha German) stämmer på pricken.

Snubben som skriver på bloggen Fula Fula Ord menar att romanen lämpar sig även för den som inte är intresserad av The Beatles, och förvisso är detta sant. Boken är bra - men hade det inte varit för Lennons små egenskaper och The Beatles låttexter, då hade boken nog inte varit mycket att hänga i julgranen. I Svenska Dagbladet får författaren frågan "Men varför en bok just om John Lennon?" Dozzis svar på frågan är klockrent:
–Jag kunde förstås ha skrivit om en annan man som behandlade kvinnor illa, men vem skulle ha läst den?

För det är de små finesserna hos Lennon, hans eviga ordvitsande, som gör honom värd att läsa vidare om. Det är illustrationen av det som händer i boken med hjälp av de låttexter som en gång faktiskt skrevs som gör boken genial.

Den extra kryddan kommer nog i form av uppenbarelsen av Mark David Chapman, mannen som sköt Lennon i december 1980. Chapman står för det starka hatet mot Lennons förflutna leverne, i en tid då Lennon själv levde som fredssymbol. Chapman sköt, och Dozzi, hon säger "vad man sår får man också skörda".