Det har varit dött på bloggen på senare tid - jag vet. Den här versionen av bloggen hann knappt ens starta - jag vet. En av mina ursäkter är 10-talsprogrammet, som precis tagits fram av S-studenter.
Tanken är att formulera en socialdemokratisk politik för framtiden, och själv har jag fått bidra med en del tankar på kulturområdet. Det blev formulerat en del, det stöttes och blöttes. Jag fick påstötningar om att skriva än det ena, än det andra. För det mesta ville jag inte rubba mig från min ursprungliga position, och idag finns förhoppningsvis den version jag senast såg tryckt i boken. Kanske återkommer jag till mitt innehåll här någon gång, men i övrigt hänvisar jag till boken bakom den tjusiga gröna kludd här intill.
Jag känner att jag kanske också är ålagd att deklarera att jag från och med härom månaden inte längre sitter kvar på mitt uppdrag som ersättare i Kommunfullmäktige i Lunds kommun. Jag fann att uppdraget stal energi och tid, och att jag hellre lägger min kraft på sådant som faktiskt känns viktigt och relevant. Efter 12 år som politiskt aktiv känner jag att den ständigt framväxande bitterheten över samhället och dess inneboende system, helt börjar ta ut sin rätt. Vi lever i en "representativ demokrati", där all representation bygger på att de som representerar är människor som är redo att lägga allt annat åt sidan. Att ha barn, jobb och kanske till och med träffa en vän ibland, eller för den delen hinna prata med sin partner om någonting annat än vems tur det är att diska - det går inte att kombinera med ett politiskt engagemang på ett vettigt sätt. Du vet att svaret på frågan om disken alltid kommer att peka ut dig, för du har aldrig varit hemma för disken. Och var du hemma, då var du tvungen att läsa på inför nästa möte. Politiken är din enda fritid, och avkoppling existerar inte alls.
En kvinna på mitt jobb uttryckte det så bra härom dagen. Som så ofta uppkom i en diskussion tanken om att hantering av det konstanta informationsflöde vi drabbas av är en generationsfråga, för "mina 18-åringar sitter alltid med 10 msn-fönster uppe och de har vuxit upp med det". Jag menar att även jag till stor del är uppvuxen med det snabbare informationsflödet, och när jag var 18 satt jag också och chattade med tio personer samtidigt. Emellan chattandet tittade jag lite på någon film och surfade runt lite i allmänhet. Men det gick över. Visst, jag är inte helt oäven att göra många saker samtidigt - men samtidigt är jag idag mer benägen att prioritera och göra det som verkligen är viktigt. Kvinnan på jobbet sa "ja - ju närmare döden vi kommer desto viktigare verkar vi tycka att det är att prioritera bland det vi gör".
Så idag, snart 27 år och närmare döden än jag var för nio år sedan, har jag prioriterat. Jag vill inte ägna min tid åt gubbiga byråkratmöten i ett icke fungerande samhällssystem. Och jag tycker att det är ganska trevligt att skriva ett blogginnlägg ibland.
