fredag 25 november 2011

Blind krockade med blind

Igår såg jag en blind som krockade med en annan blind. Jag menar, vad är egentligen oddsen?
Och så här i efterhand inser jag ju att jag borde ha stoppat dem. Men i stunden stod jag, precis som alla andra seende runt omkring mig, helt handlingsförlamad och såg på. Det var så... oväntat.

Tåghyfs

-Kan jag sitta här?
-Nej, sade hon med beklagande röst, jag håller den här platsen åt en kompis, som kommer snart.
Tio minuter senare var platsen fortfarande tom. Som typ den enda platsen i vagnen. Och här sitter jag bredvid nån jävla tonåring som tror att rakvatten är duschtvål.

Onödig stress

Stressade till tåget idag, jättemycket. Vill ju inte cykla såhär på vintern, och det tar ju mycket längre tid att gå. Halvvägs till stationen insåg jag att även om det snart är december, så är det fortfarande massa plusgrader ute. Inte alls halt.
Dessutom, står jag nu och väntar på tåget som inte är sent.

onsdag 23 november 2011

Hem

Äntligen sitter jag så på tåget hem. Efter att ha armbågat mig fram på Stockholm central med resväska mitt i rusningstid är jag extra glad för det. Vidrigt - fattar verkligen inte varför folk vill bo sådär?
Kan väl tillägga att jag inte bara är negg - dagens konferens om digidel2013 var faktiskt superspännande, det får jag ju ge den.

tisdag 22 november 2011

Ganska fint, faktiskt

Har inte träffat ungarna på över en vecka nu, vilket är snatt outhärdligt.
Det lindrar dock lite av att Bumbi är så bra på att prata nuförtiden, och att han när jag ringer säger:
"Hej mamma, du är min favoritmamma. Jag älskar dig."
Lindrar ännu mer när han faktiskt berättar för mig om sin dag. Jag älskar att han är så kommunikativ - fullkomligt älskar det.

Värre än en sporttidning

Här är redaktionen för TechWorld. Kvinnor hatar tydligen teknik. Det här är ju fan värre än en sporttidning.

måndag 21 november 2011

Storstan

Är på konferens i Stockholm, och imorse när jag gick genom stan fick jag syn på Norstedts hua och tänkte att ja, det hade ju kanske varit najs.
Sedan så jag mig omkring, och min nästa tanke blev "fan vad glad jag är att jag inte bor här!".
Jag blir stressad av att hänga i storstan. Jag längtar hem till landet och ä glad att mitt dagliga arbete inte tar mig till en större stad än Borås.
Jag har, helt enkelt, valt så jävla rätt.

torsdag 17 november 2011

Flitigt bloggande

Jag har varit en flitig bloggare den här veckan. Tyvärr har ingen annan än jag själv märkt det, eftersom Bloggerappen på min telefon verkar ha haft lite svårt att koppla upp sig...

Men ni har å andra sidan inte missat särskilt mycket. Lite gladskryt på väg till jobbet, om hur jag numera kommer i ett par före-grav-jeans som legat och hånglott på mig i garderoben alltför länge. En bild på Ubbe, som tappade byxorna medan han lekte bibliotekarie (det är så Bubmi kallar Ubbes nya favvolek - ni vet den, där alla böcker plockas ut från bokhyllan och hamnar på golvet, med lite tur i en hyfsad stapel).

Och så missade ni så klart min tudelade inställning till det faktum att make och barn for på semester till släkten i Norrland, medan jag själv är kvar hemma och jobbar. Jobbat supermycket, sovit ganska lite. Gick på en föreläsning om Ship to Gaza (som för övrigt fick mig att växla mellan känslor av upprördhet och uppgivenhet). Mötte en vän och såg en verkligt usel film (som i bästa fall och med välvillig tolkning åtminstone hade något sorts trevligt budskap om att hitta balans i livet).


lördag 12 november 2011

Alla själars natt

Jag lovade att återkomma angående mina fynd, så nu gör jag det.

På senare tid har jag skummat lite av varje, brottsstycken här och brottsstycken där. Främst har det varit tidskrifter som har pockat min uppmärksamhet. Och så Alla själars natt av Deborah Harkness (Forum förlag).

För grejen är den, att jag fullkomligt älskar lättsmält litteratur med ockult innehåll. Häxor, vampyrer - det mesta går förmodligen hem. Jag kan absolut inte säga mig vara någon konossör i ämnet - främst har detta intresse till en början tagit sig uttryck i ett svullande av TV-serier som blandar det ockulta med en fantastisk dramatik (och när jag säger fantastisk dramatik - betänk då att jag tycker Days of our lives är oerhört fascinerande).

Nåväl, boken då... Boken innehåller verkligen fantastisk dramatik. Det bästa ordet för att beskriva storyn är kanske svulstig, eller något i den stilen. Författaren är en tvättäkta historiker, så jag tänker mig att de flesta historiska detaljer är förhållandevis äkta, vilket ju bidrar till någon sorts kvalitativ känsla. Språket, berättelsens uppbyggnad och andra faktorer av den karaktären, däremot - not so much. Ta vilken Marian Keyes-roman som helst, och du har väl den ungefärliga tonen.

Ovanpå den tonen kan vi lägga en helt vedervärdig syn på könsroller. Den kvinnliga huvudkaraktären är en stark och självständig kvinna som forskar i historia. Under berättelsens gång inser vi att hon är en häxa med helt osannolikt starka krafter. Men hon är kär i en vampyr med några hundra år på nacken - han kommer från konservativa ideal och hela boken igenom hänvisas till "vampyrernas natur", som gör att han som hane är extremt beskyddande. I vampyrernas kultur måste man (inte minst som kvinna) lyda denna starka hane och det är ingenting som går att göra något åt, eftersom det är så det är. Av naturen. Och den starka, självständiga häxan går så klart med på detta. När ärenden som i allra högsta grad rör henne ska diskuteras, lämnar hon männen för sig själva (den enda kvinna som vägrar gå är häxans manhaftiga, whiskeydrickande, lesbiska moster) för att istället stå i köket och laga mat och passa upp.

Helt jävla vidrigt.

Men vad tyckte jag då om boken i sin helhet? Underbar. Kan knappt bärga mig tills nästa del i serien kommer på svenska. Jag menar, när det kommer till nöjesläsning slår svulstigt PK vilken dag som helst...

tisdag 8 november 2011

Bollformat?

Det kanske är jag som är kinkig, men jag tycker faktiskt inte att den där diamantbollen ser särskilt mycket ut som en boll...

söndag 6 november 2011

Egen kontroll

Bumbi ville själv hälla upp ketchup på sin tallrik. Och det brukar ju inte vara några problem, så vi glömde titta när han gjorde det.



Självömkan

Det började med feber. Jag har i regel inte feber. Så en hel vecka med konstant feber var rätt tufft. Efter en knapp vecka med feber (ibland upp emot 40 trots febernedsättande) och sedan ett par dagar även kraftig hosta gick jag till jourcentralen. Läkaren lyssnade lite på mina lungor och sa att att vara sjuk är en del av livet. Gilla läget, helt enkelt. Och sluta ta febernedsättande om jag inte har upp emot 40 grader.

Så jag gick hem. Slutade ta febernedsättande. Och blev helt utslagen. Orkade inte äta, inte läsa, ingenting. I två dagar låg jag så, sedan gick jag till vanliga vårdcentralen. Där gjorde de diverse tester och konstaterade lunginflammation. Fick penicillin, hostmedicin och instruktioner att ta febernedsättande om det gjorde så att jag kunde leva bättre (typ orka äta och så). Fick veta att penicillinet förmodligen skulle verka inom 2-3 dagar. Det gjrode det inte. Det tog längre tid för mig att känna att jag andades någorlunda obehindrat. Och jag fick stanna hemma längre än penicillinkuren varade.

Efter två och en halv vecka i sjuksängen gick jag tillbaka till jobbet. Det kändes lite tveksamt, och jag var inte säker på om det var en bra idé egentligen. Måndagen gick okej, även om jag var helt slut. Tisdag förmiddag gick okej. Tisdag eftermiddag höll jag på att trilla ihop i en skakande liten hög, så jag åkte hem. Och sedan dess har jag varit i princip tyst, för att låta halsen vila lite tillsammans med resten av kroppen. Nu i helgen var rösten trots all vila nästan helt borta. Idag är det dock bättre, men jag känner mig långt ifrån bra.

Jag började på mitt nya jobb för tre månader sedan. Starten var helt klart tumultartad, och så mycket till introduktion har det inte hunnit bli. Om en dryg vecka har jag en tung jävla deadline, som jag ansvarar för helt och hållet. Imorgon är det äntligen dags för en hyfsad introduktion inför det arbete som ska göras inför nämnda deadline. Denna dag har redan skjutits upp på grund av min sjukfrånvaro, och imorgon måste jag verkligen gå. Och den kommande veckan måste jag verkligen jobba järnet.

Jag är anställd på ett år, för att behovet av min tjänst ska utvärderas. Att då inte få möjlighet att göra ett så bra jobb som bara möjligt - det är sjukt frustrerande. Jag har galet mycket idéer och väldans massa saker jag skulle vilja göra för att utveckla verksamheten. Och så ligger jag här och hostar och knorrar, alternativt är hög på cocillana.

Fan också.