Garnvindan

"Du borde ha en garnvinda," sa vännerna. "Gå till Erikshjälpen och se om du hittar en."


Sagt och gjort.

posted from Bloggeroid

Tryggheten

posted from Bloggeroid

Kalasteman

På söndag ska vi anordna vårt första barnkalas. Och ju närmre vi kommer, desto mer inser jag att folk tydligen brukar ha teman på sina barnkalas. Så hur ser vår planering ut?

Jo - vi försöker möta fyraåringens önskelista något sånär. Hittills består den i:

• Blixten McQueen-inbjudningskort (check)
• Spidermantårta, med spidermanljus
• Prinsesskrone-partyhattar
• Massor av ballonger

Tycker att "barns splittrade smak" kan vara ett alldeles utmärkt tema på ett barnkalas. Så det så.

Suck

Så sjukt filmsugen och en unge som vägrar somna på det. Inte mycket till fritid när ungarna somnar före en själv. Inga böcker, inga filmer. Nåväl, läsa och virka går ju förvisso att kombinera med nattning iallafall.

Just nu har jag tagit en paus i läsandet av alla vampyrromaner från tonårshyllan och ägnar mig istället åt Hustvedt.

Bättra mig

I många av de bloggar jag läser skrivs det just nu - eller kanske från och till, snarare - om träning. Ellen skriver om feminister som inte vill erkänna att de tränar för att gå ner i vikt (snarare än för att bli starka). Alex skriver om att träna och bli sund, få kläderna att passa och att samtidigt ha en sund inställning att föra över till sina barn. Och de får mig båda två att reflektera över mig själv och hur jag själv lever.

Om jag tittar på vågen och BMI väger jag 25-30 kilo för mycket. Själv tänker jag kanske 20. Hursom jävligt mycket för mycket. Detta påverkar givetvis mitt självförtroende. Jag vill givetvis vara slank och tjusig, kunna gå in i vilken butik som helst och hitta kläder som sitter som ett smäck. Denna önskan lyckas dock inte motivera mig tillräckligt till att faktiskt ta tag i saken, äta sunt och träna x antal gånger i veckan. Egentligen är det väl ingenting som lyckats få mig att ta tag i saken, då skulle jag ju inte vara där jag är. 

Förutom lite smådåligt självförtroende (som jag ändå slätar över ganska bra genom att klä mig i sådant som passar just min kropp) har övervikten givetvis påverkat mig på en rad olika sätt. Jag är tröttare än jag borde vara, och tar mig inte för att göra allt jag faktiskt skulle vilja göra. Eftersom orken inte är vad den borde, stressar jag mycket lättare upp mig när det är för mycket. Det är svårare att hantera sömnbristen som uppstår med två småbarn hemma. Från och till känner jag hur höfterna eller allra mest mina knän börjar knäppa sig mot mig - helt plötsligt har ett knä vikt sig under mig på väg ner för en trappa.

Detta med höfter och knän är nog det som oroar mig allra mest. Min bror är inte ens 40, ägnade sig mycket åt att idrotta en gång i tiden men fick lägga av med just de saker han föredrog just för att knäna pajade och han behövde opereras. Flera gånger. Min faster, som har en kropp som i allt väsentligt påminner om min, fick innan pensionsålder operera både höfter och knän. Och det är någonting som skrämmer mig - tar jag inte tag i saker är det där jag kommer att vara. Kanske är det där jag hamnar iallafall, men då hade det ju så klart varit skönt att veta att jag åtminstone gjort vad jag kunnat för att förebygga.

Jag måste börja träna. För att bli snygg. Och för att bli stark. Jag tycker inte att dessa båda är något som motsäger varandra - tvärtom. Jag måste ta bort allt onödigt raffinerat socker som jag slänger i mig vecka ut och vecka in. Jag vill inte riktigt det, för det finns ju så mycket gott som jag i sådana fall måste avstå ifrån. Eller bara inte ta så mycket av. Men det är en förändring som jag måste genomföra - för att jag ska orka mer. Jag måste tag i mig själv, för att mina barn en dag inte ska hamna där jag är nu. Jag vill att de ska få lära sig att hantera sina kroppar med respekt. Att de instinktivt ska välja det som är rätt - äta sådant de mår bra av och röra sig varje dag. Jag vet att om jag agerar förebild på dessa plan, kommer det att vara så mycket lättare för dem att göra rätta val i sin tur.

Jag måste bättra mig, helt enkelt. Med början idag - midsommarafton eller ej.

Hur ett barn skänker glädje

Bumbi: "Mamma, du är tjock och jag är smal och Ubbe är smal och pappa är smal. Du är utan oss."

Saker de tänker på istället för att somna

Så, jag är åter till stadiet där Bumbi inte vill somna själv. Därför sitter jag nu bredvid hans säng och väntar på att han ska verka trött. Från och till håller han sig lite extra vaken genom att börja prata med mig. Hittills har jag bland annat fått veta att han, på riktigt, sett ett halsband som lever och att han vill ha sin super Mario-tröja imorgon. Tycker det är fint att jag har en fyraåring som redan planerar sin outfit en dag i förväg, känns ju väldigt organiserat och bra.

TV-toppen

posted from Bloggeroid

Livet i rosa - nu händer det

Min unge har under en period, om han själv fått bestämma, varit klädd i grönt från topp till tå. Från och till har detta ackompanjerats av rosa i form av rosa glittriga vantar, rosa hjälm och rosa cykel. Under perioden har vi råkat ut för en lång rad incidenter, där först och främst en tjej på dagis deklarerat att dessa rosa detaljer inte är okej. Hon har sagt att det rosa innebär att han är tjej, och på något sätt också låtit honom veta att det inte riktigt är okej att vara tjej (åh detta självförakt!).

Så nu är allt annorlunda. Det pratas spiderman, bakugan och beyblade. Han har egentligen inte den blekaste om vem någon av dessa figurer är, men framförallt spiderman är enligt honom starkast i världen och superhäftig. Gott nog antar jag - det är väl bra att ha lite fantasi. Men så kommer vi till färgerna. Jag har generellt försökt uppmuntra en bra blandning av färger och element i klädsel, men nu kommer det:

"Nej, jag gillar inte rosa, jag gillar bara mörkblått! Nej, jag gillar inte ljusblått, jag gillar bara mörkblått!" osv. Mörkblått, mörkblått, mörkblått. Och gärna lite svarta inslag på det. Hade han själv fått shoppa en ny garderob just nu hade han förmodligen sett ut som en liten begravningsnisse. Det får han inte, för han har jättemycket fina kläder i alla möjliga färger som sitter alldeles utmärkt på kroppen ett bra tag framöver. Jag hoppas verkligen att den här dystra färgfasen har gått över tills nästa gång han går upp en storlek... men det vore kanske att hoppas för mycket?

Postat från ett barnrum, i väntan på sömn

Det är inte min sömn jag väntar på. Jag inser ju att det där med nattning borde vara alldeles mysigt och den stund på dagen då en får en mysig stund med barnen. Men jag fattar verkligen inte hur en gör. Idag fick jag helt enkelt lösa det genom att spänna fast den yngre modellen i vagnen. Efter det har de legat helt avslappnade på varsitt håll.

Så just nu är väl allt gott nog, även om det där med att spänna fast känns så där fräscht i teorin. Därför måste jag ju fråga: är det någon som förstår hur en gör för att få två små barn att nöjt lägga sig i varsin säng i samma rum och sedan somna? Utan att busa tokvilt, utan att trigga igång varandra till tusen och utan att någon skadar sig pga för vild lek på för litet utrymme (läs: i en och samma växa- säng).

Om det är någon som har en trollformel som fungerar, var snäll och dela med er! För just nu ogillar jag verkligen den här delen av dagen, som borde vara så mysig.

Kolebäcksugnen

Sedan vi flyttade tillbaka "hem" har vi pratat om att vi vill lära känna vårt närsamhälle, och inte minst de naturupplevelser och turist"attraktioner" som finns i trakterna. Vi har fått gjort ett gäng utflykter, även om de inte blir så ofta som vi skulle vilja.

Idag tog vi oss dock iväg till Kolebäcksugnen mitt i skogen i utkanten av Fritsla. Superbra skogshäng med lite att titta på, lite stigar och en fin grillplats. Idag var nog första gången jag var där sedan en skolutflykt på låg- eller mellanstadiet. Ska lätt göras om.

För lite mer insikt om vad för sorts ställe det rör sig om, bjuder jag här på ett psykadeliskt filmklipp någon bemödat sig lägga upp på Youtube:

Kärleksgåvor

Varje dag bygger mitt barn flera kärleksgåvor till mig. Sedan lägger han dem högt upp på hyllan i mitt sovrum, så att Ubbe inte ska få tag i dem. Det är nämligen väldigt viktigt att mina bilar och helikoptrar och allt vad det är håller sig intakta.

posted from Bloggeroid

Usel jävla dag

Nu är jag trött på all sketans övertid. Ännu mer trött är jag på att vara stressad.

posted from Bloggeroid

Robbie Williams på spanska

Med tanke på gårdagens inlägg tänkte jag att jag lika gärna kunde fortsätta dela med mig av artister som tydligen är stora i Latinamerika. Här kommer Robbie Williams:

Roxette på spanska

Så... Roxette har tydligen världens revival, och åker runt på superuppskattad turné. Eller nåt. I dagens DN kan vi läsa om hur de möts av fanatiska fans i Latinamerika, där de verkar vara hur stora som helst. Eftersom jag tidigare hört smakprov på deras publikfrierier (måste väl inte vara något negativt? - inte nödvändigtvis menat som en diss...) gentemot den spanskspråkiga publiken kunde jag nästan ana att de var stora i de trakterna.

Så här får ni också ett smakprov:



Uppenbarligen var det inte lika viktigt att göra en egen video till den spanskspråkiga publiken - men å andra sidan kanske en kan misstänka att publiken i fråga är relativt van vid dubbat?

"Nu är det slut på veckan..."

"...nu är det dags för fredagsmyys" sjunger 4-åringen medan han proppar i sig ostbågar framför Lilla spöket Laban. Kanske ska tillägga att vi aldrig tittar på reklam-TV i det här huset. Säger bara en sak: DAGIS!