Knytnävar hit och knytnävar dit

En knytnäve kolhydrater, en knytnäve proteiner och två knytnävar grönsaker. Så fick jag häromdagen höra på jobbet att en ska äta för att hålla vikten. Och vid en snabb googling kan jag konstatera att det finns en himla massa kostråd uppbyggda kring storleken på ens händer.

Nu undrar jag så klart: ska jag äta en knytnäve lax, eller ska jag äta en knytnäve torskfisk? Ska jag äta en knytnäve fläskkött eller ska jag äta en knytnäve bönor?

Är det bara jag som ser skillnaden?

Ingen parodi

En skulle kunna tro att det är en parodi, men det är det tydligen inte.

posted from Bloggeroid

Vad mer behöver sägas?

Tidigare kulturministern Bengt Göransson uttalar sig på just området kultur/politik/kulturpolitik i Sundsvalls tidning. Jag tänker inte tillägga någonting, för han säger redan det som behöver sägas.

LÄS!

Att lära sig av historien

Folk klarar inte av att dra paralleller mellan olika historiska händelser, eller mellan en historisk händelse och någonting som sker idag. Detta konstaterar den norska filosofen Lars Gule i dagens Filosofiska rummet, som är ett specialprogram i samband med Breiviks dom i fredags. Folk ser tillbaka på judehatet på 40-talet med förakt, samtidigt som islamofobin breder ut sig enormt världen över. "Folk på 40-talet var ju dumma och fördomsfulla, men det här är ju en annan sak - muslimer är ju såhär på riktigt..."

Humaniorans funktion på universiteten och i samhället i stort är ofta ifrågasatt, eftersom det inte på ett sätt som är klart och tydligt för en femåring går att visa hur humanioran leder till jobb. Inom humanioran, såväl som inom samhällsvetenskapen, lär du dig att analysera skeenden i historien eller samtiden. Du lär dig se på världen med ett bredare perspektiv, att inte bara titta i den lilla lådan och föreslå samma lösningar som föreslagits tidigare. Du lär dig att ifrågasätta och inte bara säga tack och amen till det som presenteras i din omvärld. Framför allt så lär du dig att världen aldrig eller sällan är helt svart eller vit.

Om någon tvivlar på att denna typ av bildning behövs i dagens samhälle, så vill jag hänvisa till följande exempel:

Företrädare för riksdagsparti (som folk alltså röstar på) tycker att det faktum att Breivik hade ihjäl 77 socialdemokratiska ungdomar på pin kiv är överslätningsbart, och att han därför borde få asyl i Sverige.

Företrädare för samma politiska parti tycker att islam bör förbjudas enligt lag. Religionsfriheten ett minne blott.

Återigen företrädare för samma parti tycker att fler borde trakassera somalier. För att de kommer från Somalia. Som alla vet är ju ens födelseort ett väldigt aktivt val, så nu kanske jag skjuter mig själv i foten då jag framför detta som bevis för att världen är sjuk?

Och kom nu inte och säg att detta bara är ett par enstaka människor som accepterar den här typen av tankar - det är alltså i ett riksdagsparti sådant här yttras, alltså ett parti som av svenska folket bjudits in i det politiska finrummet. En har ju fått skämmas för mindre...

Jag är blaskan som kommer från livsmedelsaffären?

Alex tipsade om ett test som analyserar dina statusuppdateringar på Fejjan för att se vilken svensk tidskrift du är. Tydligen är jag ICA-kuriren.

Eftersom jag blev lite nyfiken på vilka ord som flashade förbi och jag inte tittade jättenoga första gången, råkade jag göra testet igen. Nu blev jag nån tidning som heter "Vin och bar". Har jag nämnt att jag är nykterist?

Och eftersom jag inte blev samma de två första gångerna fick jag ju testa igen, och igen. Nån restaurangtidning och "Allt om mat". Och så insåg jag hur slumpartat reklamaktigt det helt enkelt var - för orden som flashade förbi hade inte alls med mat att göra, utan såg mer ut som "hemma", "hund", "buss", "buss", "klädsel". Låter inte som något i vin- och mattidningar något av det?

Här kan du också göra testet. Om du har Facebook, alltså.

Stolt

Simmat. Bastat. Stretchat. Fortfarande jävligt ont i ryggen, men jag är åtminstone stolt över mig själv som försöker.

Husjakten, del 12

Varför kallas det egentligen för skambud, när det är säljaren som begär ohemult mycket?

Nåväl, kanske inser de snart att de aldrig kommer att få ett högre bud. Annars har jag ju börjat förstå att det alltid finns nåt som ser ännu bättre ut runt knuten. Jakten fortsätter.

Kretiva komplimanger

Igår var Bumbi ute på gården och lekte med ett par andra barn, Lo pch F. Bumbi och F gick omkring och slängde förolämpningar efter varandra under någon timme. Då jag tröttnade på detta föreslog jag att vi skulle ha en liten tävling, där vi skulle se vem som kunde säga snällast saker till de andra.

"Ja," sa F. "Jag vill börja."

"Okej," svarade jag. Eftersom jag tänkte att det var bra med en mjukstart föreslog jag att de skulle börja med att säga snälla saker till Lo.

"Okej," fortsatte F. "Lo - jag ska kalla dig Springabringa! Så - nu är jag färdig, nu är det din tur att säga någonting, Bumbi."

"Jaha," sa Bumbi. "Lo... jag vet vem som gjorde det!"

Sedan var komplimangtävlingen slut. Vad som besatte mig att lansera idén från första början var väl lite oklart, men jag fick ju åtminstone slut på de mer groteska tillmälena...

Hyresugnen, forts.

"Normalt sett ger vi ingen ersättning för det."

-Marks bostads AB om det faktum att vi levde utan ugn i två veckor. Jag känner att jag fått en helt ny sorts respekt för alla de människor jag hört säga att de aldrig mer kommer bosätta sig i en Marks bostads-lägenhet.

Middan

Idag åt vi ekologiska oxfilémedaljonger, rostade rotsaker, svampsås och grönsallad till middag. Till detta delade vi en flaska blåbär. Det var smaskens alltihop. Just sayin'.

Hälsan själv

På midsommarafton satt jag här hemma småsjuk och bloggade om att jag skulle bättra mig i mitt leverne. Hittills har väl det gått så där... Första steget till hälsan var långa familjepromenader. I de där efterlängtade barfotaskorna. Med 20 kilos övervikt. Det tog inte många promenader innan jag insåg att jag fått hälsporre. Det gör ont. Och blev dyrt (nya skor med bra stöd, inlägg och cykelkärra för att kunna transportera båda barnen själv utan bil).

Med hälsporren kom en paus i min nyfunna hälsosamhet - tills förra helgen då jag gick med en kompis på gym. Vi drog igenom hela kroppen, jag stretchade ordenligt och har gjort min qigong varje dag den här veckan. Jag har längtat och längtat efter att jag nu till helgen skulle hinna iväg och träna igen. Tills min rygg brakade ihop och jag knappt kan röra mig - typ som nackspärr fast i ryggen. Jävla fan. Simma skulle jag kanske klara - men att köra bil 3,5 mil till närmsta öppna badhus känns väl sådär...

Undrar varför min kropp hatar hälsa?

Husjakten, del 11

Kanske är det någon som undrar hur det gått med den där husjakten egentligen, kanske är det bara jag som bryr mig. Oavsett om ni bryr er eller inte kan jag avslöja att vi gått på varenda jävla husvisning som varit i byn de senaste månaderna. I princip. Vi har dessutom hunnit med en visning i en annan by, men inte heller där hittade vi något för oss.

Kanske ska jag påpeka att det de facto inte är vi som är kräsna - vi har faktiskt hittat bostäder att buda på, vi är bara inte redo att belåna oss lika mycket som många andra. Senaste budgivning förlorade vi med ett par tusenlappar, och de som låg över oss övervägde att dra sig ur då de tänkte att de kanske gått för högt (och detta ser jag som ett tecken på att vi gjorde rätt i att stanna).

Alla hus vi tittat på har givetvis haft sin egen särart, och jag skulle säkerligen kunna skriva både det ena och det andra om deras konstiga detaljer, som jag gjort så många andra gånger. Ibland tänker jag till och med ut roliga saker att skriva, men så kommer jag hem från visningen och blir bara allmänt deprimerad över att vi beskådat ännu ett hus som inte var någonting för oss. Och då orkar jag inte skriva alls. Jag tänker att snart ger jag upp och drar ut i skogen och bygger mig nåt litet jävla kyffe i skogen med hjälp utav vilka pinnar som jag nu springer över. Men så tänker jag en vända till och minns Stefan, i Sagan om Stefan. Om ni inte känner till den kan ni ju lyssna här:



Det verkar ju faktiskt jobbigt att bygga hus i skogen, så jag skiter nog i det.

Mer om husjakten hittar ni här.

Tre bra saker

På tal om att en förmodligen mår bättre av att välja att se de ljusa sidorna av livet, så vill jag tipsa om bloggen "tre bra saker". I all sin enkelhet är det upplyftande att läsa när bloggaren med jämna mellanrum lyfter upp saker som är bra med hennes liv - varken mer eller mindre än just det.

Kära härliga Assberg

De flesta som känner mig har nog hört mig svära både en och två gånger över det område jag är bosatt i. De avslutar inte renoveringsjobb, de fixar inte den trasiga ugnen i tid, i perioder har det varit mycket festande, våldsamma barn springer runt utan övervakning på lekplatsen, sandlådorna luktar kattskit flera meter bort, katter kissar i barnvagnen om vi glömmer den ute, grannen fick den låsta cykeln stulen från uteplatsen, alla grannar kedjeröker så att vi inte kan ha öppna fönster eller njuta av balkongen hur vi vill, kamphundarna slåss med varandra och gör oss oroliga för barnen... ja - listan kan göras lång och ännu längre, om en säger så.

Vad jag sällan talar om är allt det fina med Assberg - för visst finns det sådant också. Och förmodligen hade jag varit en mycket lyckligare människa om jag bara lärde mig se de sakerna istället för allt det dåliga.

Husen i kvarteret är faktiskt riktigt trevliga till utseendet - inte minst efter att de målade om häromåret. Vår gård omges av fyra hus, varav tre har två våningar och det fjärde bara har en. I mitten av alla husen finns en lekplats där barnen faktiskt kan springa och cykla i princip hur mycket som helst utan att vi behöver oroa oss för att de ska bli påkörda. På denna gård har Bumbi hittat sin allra bästa kompis, som han kan träffa en liten stund de flesta dagar. Förskolan finns fem minuter bort på gångavstånd (då lämnar jag ändå en del marginal för att Bumbi ska stanna och titta på diverse saker på vägen dit).

Anledningen till att saker och ting är dåligt skötta ibland är delvis de låga hyrorna - alldeles ypperligt när en försöker spara ihop till en sjysst handpenning på hus.

I kvartersstugorna, där även tvättstugorna finns inrymda, sker en hel del aktiviteter som kan vara bra för granngemenskapen. I den stuga som ligger vid vår gård är det ofta loppis, och tydligen också bingo med jämna mellanrum. I en stuga lite längre bort har de inrett en snickerbod, där en kan få komma och få lite handledning då och då. Förutom loppisen har vi aldrig testat på någon av gemenskapsaktiviteterna i stugorna, men jag måste ju ändå tycka att det är bra att det finns.

Min absoluta favorit i krokarna är dock naturen. Den får mig med jämna mellanrum att fundera på om hus i den här delen av kommunen kanske vore något för oss trots allt. För något jag faktiskt njutit av sedan jag flyttat in här, det är utsikten från vår soffa. På grund av smutsiga fönster har jag i nuläget inga bildbevis att bjuda på (sedan de målade om fasaden har det blivit lite bökigt att öppna fönstren på baksidan, så vi tvättar dem inte alltför ofta, är jag rädd) - men vad jag ser är alltså följande: i förgrunden ser jag en något sliten grässlänt, som på vintern är den perfekta pulkabacken för lite mindre barn. I bakgrunden ser jag ett väldans lummigt berg med en liten gård på toppen. Runtomkring gårdens röda lilla hus kan en om en spänner blicken se fåren gå och beta om somrarna. Helt fucking utsökt, är det faktiskt.

Åt samma riktning som berget ligger börjar våra två promenadvägar - den ena en timme lång och den andra en halvtimme. Det tar oss max fem minuter innan vår promenadväg börjar se ut så här:

Lisa för själen - en sådan här promenadväg borde alla ha tillgång till, för det är helt underbart.

Lundalängtan

Nu var det drygt två år sedan som vi lämnade Lund, och fram tills häromveckan har jag inte ens tänkt tanken att det kanske hade varit kul att stanna. I dryga två år har jag varit helnöjd, och bara tänkt på Lund som det där som var, som jag inte behöver fundera tillbaka så mycket på. Givetvis har längtan efter de människor jag lämnade bakom mig slagit mig då och då - men aldrig staden i sig, och aldrig efter det liv vi levde där.

Men så kom då som sagt en dag häromveckan, då jag av någon anledning kom att tänka på vägen hem från jobbet där i Lund. Den väg jag brukade cykla på tio minuter - en kvart, eller gå på dryga halvtimmen. Jag kom att tänka på hur stabilt det var att cykla i staden, hur lummigt och grönt det var över allt och vilken underbar arbetsplats som universitetet faktiskt var. Jag tänkte att nu när barnen börjar bli lite större, kanske vi kunnat lämna det vakuum som uppstod i staden för oss mitt emellan studentlivet och familjelivet, för att faktiskt ge oss på all den kultur som fanns att tillgå för både stora och små.

Jag tänkte en hel massa goda tankar om staden och livet som jag faktiskt vantrivdes i den sista tiden. Och det är så skönt. För egentligen så ångrar jag fortfarande inte flytten en endaste liten gnutta - men däremot har jag äntligen kommit över de totalt obefogade ogilla-känslor jag kände för Lund, och även Malmö, det allra sista. Om några veckor ska jag åka ner igen för att hälsa på - och då kan jag göra det med full glädje.

Kvällsmänniska!

Och till mitt stora förtret upptäcker jag att det är ännu svårare än vanligt att gå och lägga sig i tid om en fått sova till tjugo över nio på morgonen...

Morgonpigg?

Till min stora glädje har min make börjat inse att han nog är en morgonmänniska trots allt. Och det gör mig glad för att det är inte jag - alltså kan jag med relativt gott samvete sova lite längre på helgerna. Idag är jag dock hemma med barnen för att undvika en förskola med bara vikarier (planeringsdag), och fasade lite för att kanske behöva gå upp trots hemmavarandet. Men så väckte äldsta sonen mig 9.20 - då fick jag dra nappen ur munnen på den yngre varianten så att han också vaknade.

Måndag morgon fick således en mycket god start - följdes av en liten tur med cykelkärran till affären, där vi passade på att köpa upp ett litet lager av veckans utdömda eko-kött att stoppa i frysen. Borde ta ledigt fler måndagsförmiddagar, känner jag...

Hyresugnen

"Jag fattar inte varför folk vill äga sitt boende när det är så smidigt med hyresrätt", sa kollegan. "När min kyl och frys gick sönder härom året ringde jag och anmälde det, och när jag kom hem från jobbet stod det nytt där."

Och visst - om allt funkar så smidigt är det ju alldeles ypperligt med hyresrätt, så klart.

Ovan ser ni vår ugn. Jag har avskytt den sedan dagen vi flyttade in här. Det är nämligen så att handtaget som används för att öppna luckan blir över 70 grader varmt när ugnen är på. Enligt Boverkets regelverk för barnsäkerhet får metalldelar på ugnens utsida inte bli mer än 60-nånting grader. De rekommendationerna antogs dock något år efter att våra skithus byggdes, så det bryr sig inte vår hyresvärd om. Livslängden på vår ugn beräknas vara ytterligare 9 år. Hyresvärden menar att vi förvisso kan betala för att få en ny ugn installerad tidigare, men eftersom de köper in de billigast tänkbara ugnarna misstänker hon att en ny ugn skulle kunna innebära ännu varmare utsida.

Härom veckan var det ett element inne i vår ugn som exploderade. Vi fick löfte om att de skulle laga den redan dagen därpå, sedan dagen efter det och dagen efter det. I två veckor blev vi lovade att ugnshelvetet skulle lagas dagen efter, tills de till slut lagade den. Kanske är det för att jag bor i ett underprivilegierat område, kanske är det för att jag har en usel värd. Men att det skulle vara smidigt att bo i hyresrätt - det håller jag banne mig inte med om!