Garnvindan

"Du borde ha en garnvinda," sa vännerna. "Gå till Erikshjälpen och se om du hittar en."


Sagt och gjort.

posted from Bloggeroid

Tryggheten

posted from Bloggeroid

Kalasteman

På söndag ska vi anordna vårt första barnkalas. Och ju närmre vi kommer, desto mer inser jag att folk tydligen brukar ha teman på sina barnkalas. Så hur ser vår planering ut?

Jo - vi försöker möta fyraåringens önskelista något sånär. Hittills består den i:

• Blixten McQueen-inbjudningskort (check)
• Spidermantårta, med spidermanljus
• Prinsesskrone-partyhattar
• Massor av ballonger

Tycker att "barns splittrade smak" kan vara ett alldeles utmärkt tema på ett barnkalas. Så det så.

Suck

Så sjukt filmsugen och en unge som vägrar somna på det. Inte mycket till fritid när ungarna somnar före en själv. Inga böcker, inga filmer. Nåväl, läsa och virka går ju förvisso att kombinera med nattning iallafall.

Just nu har jag tagit en paus i läsandet av alla vampyrromaner från tonårshyllan och ägnar mig istället åt Hustvedt.

Bättra mig

I många av de bloggar jag läser skrivs det just nu - eller kanske från och till, snarare - om träning. Ellen skriver om feminister som inte vill erkänna att de tränar för att gå ner i vikt (snarare än för att bli starka). Alex skriver om att träna och bli sund, få kläderna att passa och att samtidigt ha en sund inställning att föra över till sina barn. Och de får mig båda två att reflektera över mig själv och hur jag själv lever.

Om jag tittar på vågen och BMI väger jag 25-30 kilo för mycket. Själv tänker jag kanske 20. Hursom jävligt mycket för mycket. Detta påverkar givetvis mitt självförtroende. Jag vill givetvis vara slank och tjusig, kunna gå in i vilken butik som helst och hitta kläder som sitter som ett smäck. Denna önskan lyckas dock inte motivera mig tillräckligt till att faktiskt ta tag i saken, äta sunt och träna x antal gånger i veckan. Egentligen är det väl ingenting som lyckats få mig att ta tag i saken, då skulle jag ju inte vara där jag är. 

Förutom lite smådåligt självförtroende (som jag ändå slätar över ganska bra genom att klä mig i sådant som passar just min kropp) har övervikten givetvis påverkat mig på en rad olika sätt. Jag är tröttare än jag borde vara, och tar mig inte för att göra allt jag faktiskt skulle vilja göra. Eftersom orken inte är vad den borde, stressar jag mycket lättare upp mig när det är för mycket. Det är svårare att hantera sömnbristen som uppstår med två småbarn hemma. Från och till känner jag hur höfterna eller allra mest mina knän börjar knäppa sig mot mig - helt plötsligt har ett knä vikt sig under mig på väg ner för en trappa.

Detta med höfter och knän är nog det som oroar mig allra mest. Min bror är inte ens 40, ägnade sig mycket åt att idrotta en gång i tiden men fick lägga av med just de saker han föredrog just för att knäna pajade och han behövde opereras. Flera gånger. Min faster, som har en kropp som i allt väsentligt påminner om min, fick innan pensionsålder operera både höfter och knän. Och det är någonting som skrämmer mig - tar jag inte tag i saker är det där jag kommer att vara. Kanske är det där jag hamnar iallafall, men då hade det ju så klart varit skönt att veta att jag åtminstone gjort vad jag kunnat för att förebygga.

Jag måste börja träna. För att bli snygg. Och för att bli stark. Jag tycker inte att dessa båda är något som motsäger varandra - tvärtom. Jag måste ta bort allt onödigt raffinerat socker som jag slänger i mig vecka ut och vecka in. Jag vill inte riktigt det, för det finns ju så mycket gott som jag i sådana fall måste avstå ifrån. Eller bara inte ta så mycket av. Men det är en förändring som jag måste genomföra - för att jag ska orka mer. Jag måste tag i mig själv, för att mina barn en dag inte ska hamna där jag är nu. Jag vill att de ska få lära sig att hantera sina kroppar med respekt. Att de instinktivt ska välja det som är rätt - äta sådant de mår bra av och röra sig varje dag. Jag vet att om jag agerar förebild på dessa plan, kommer det att vara så mycket lättare för dem att göra rätta val i sin tur.

Jag måste bättra mig, helt enkelt. Med början idag - midsommarafton eller ej.

Hur ett barn skänker glädje

Bumbi: "Mamma, du är tjock och jag är smal och Ubbe är smal och pappa är smal. Du är utan oss."

Saker de tänker på istället för att somna

Så, jag är åter till stadiet där Bumbi inte vill somna själv. Därför sitter jag nu bredvid hans säng och väntar på att han ska verka trött. Från och till håller han sig lite extra vaken genom att börja prata med mig. Hittills har jag bland annat fått veta att han, på riktigt, sett ett halsband som lever och att han vill ha sin super Mario-tröja imorgon. Tycker det är fint att jag har en fyraåring som redan planerar sin outfit en dag i förväg, känns ju väldigt organiserat och bra.