Suck

Så sjukt filmsugen och en unge som vägrar somna på det. Inte mycket till fritid när ungarna somnar före en själv. Inga böcker, inga filmer. Nåväl, läsa och virka går ju förvisso att kombinera med nattning iallafall.

Just nu har jag tagit en paus i läsandet av alla vampyrromaner från tonårshyllan och ägnar mig istället åt Hustvedt.

Älskade Liv!

Sitter och läser Liv Strömqvists Ja till Liv!, och måste bara säga att allt denna kvinna gjort är så jävla bra! Maken frågade mig "Är det något speciellt som du läst nu, eller är det generellt?"

Och det är så generellt - du kan slå upp i princip vilket avsnitt som helst i denna ABC-bok, och det kommer garanterat att vara lysande. Jag är så sjukt nöjd med att veta att när jag är färdig med den här, har jag ännu mer som väntar på mig. For the win!

Bokpaket

Fick hem det skojiga paketet på posten, som innehöll annat kul än bara hen-boken. Tre trevliga skapelser av Liv Strömqvist, som jag faktiskt inte läst än.

Hen-boken

Nu har jag stött på den lite här och var där jag brukar hänga, och blivit lika glad varje gång. Jag syftar så klart på barnboken Kivi och monsterhund från Olika förlag (för övrigt ett förlag att hålla koll på) - den första barnboken med ordet "hen" i.

I Nya vågen säger författaren att det alltid är lite jobbigt att skriva för barn, då han ständigt kommer på sig själv med att sitta och fundera ifall han faller in i stereotypt tänkande eller inte. Han var inte intresserad av att skriva om en liten flicka, eller en liten pojke. Han ville skriva om ett barn - och rikta sig till alla barn. Så då gjorde han det. Och själva berättelsen är tydligen inte superoriginell, men leken med språket gör att den ändå verkar spännande - och bilderna ser ju ut att vara jättefina.

Nu är den beställd - vidare rapport får väl helt enkelt lämnas senare.

Yrkeskriminell

"Men Mille Markovic är ju yrkeskriminell, varför har han gjort sig förtjänt av en hel bok?" frågade reportern på P1 morgon.
Tja... kanske för att han är yrkeskriminell?

Alla själars natt

Jag lovade att återkomma angående mina fynd, så nu gör jag det.

På senare tid har jag skummat lite av varje, brottsstycken här och brottsstycken där. Främst har det varit tidskrifter som har pockat min uppmärksamhet. Och så Alla själars natt av Deborah Harkness (Forum förlag).

För grejen är den, att jag fullkomligt älskar lättsmält litteratur med ockult innehåll. Häxor, vampyrer - det mesta går förmodligen hem. Jag kan absolut inte säga mig vara någon konossör i ämnet - främst har detta intresse till en början tagit sig uttryck i ett svullande av TV-serier som blandar det ockulta med en fantastisk dramatik (och när jag säger fantastisk dramatik - betänk då att jag tycker Days of our lives är oerhört fascinerande).

Nåväl, boken då... Boken innehåller verkligen fantastisk dramatik. Det bästa ordet för att beskriva storyn är kanske svulstig, eller något i den stilen. Författaren är en tvättäkta historiker, så jag tänker mig att de flesta historiska detaljer är förhållandevis äkta, vilket ju bidrar till någon sorts kvalitativ känsla. Språket, berättelsens uppbyggnad och andra faktorer av den karaktären, däremot - not so much. Ta vilken Marian Keyes-roman som helst, och du har väl den ungefärliga tonen.

Ovanpå den tonen kan vi lägga en helt vedervärdig syn på könsroller. Den kvinnliga huvudkaraktären är en stark och självständig kvinna som forskar i historia. Under berättelsens gång inser vi att hon är en häxa med helt osannolikt starka krafter. Men hon är kär i en vampyr med några hundra år på nacken - han kommer från konservativa ideal och hela boken igenom hänvisas till "vampyrernas natur", som gör att han som hane är extremt beskyddande. I vampyrernas kultur måste man (inte minst som kvinna) lyda denna starka hane och det är ingenting som går att göra något åt, eftersom det är så det är. Av naturen. Och den starka, självständiga häxan går så klart med på detta. När ärenden som i allra högsta grad rör henne ska diskuteras, lämnar hon männen för sig själva (den enda kvinna som vägrar gå är häxans manhaftiga, whiskeydrickande, lesbiska moster) för att istället stå i köket och laga mat och passa upp.

Helt jävla vidrigt.

Men vad tyckte jag då om boken i sin helhet? Underbar. Kan knappt bärga mig tills nästa del i serien kommer på svenska. Jag menar, när det kommer till nöjesläsning slår svulstigt PK vilken dag som helst...

Bokmässeshopping

5/10: Jag hittade nedanstående inlägg ibland mina utkast. Hade visst glömt att publicera... Det är iallafall böckerna i fråga som är anledningen till att jag inte bloggat så mycket på senare tid. Jag sökte läsinspiration, och på bokmässan var det visst precis vad jag fick.
***
Igår var det heldag på bokmässan, och följande blev inköpen:
"Alla själars natt" av Deborah Harkness (Forum)
"Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2" av Kristina Henkel och Marie Tomicic (Olika förlag)
"Familjeboken" av Eddie Summanen (Vombat förlag)
"Städer vid havet" av René Vázquez Díaz (Alhambra)
"Geväret och olivkvisten" av David Hirst (Alhambra)


Jag återkommer om dessa längre fram.

Pedagogiskt värre

"Min första stora bok om Djur:

De färgstarka, illustrationerna, de rejäla sidorna och de finurliga frågorna gör den här boken till rolig och engagerande läsning som lockar till små diskussioner med barnen. Vad för djur bor i träd? Vilka djur är bra på att hoppa? Det är exempel på några av frågorna i boken. Samtidigt lär sig naturligtvis barnen att känna igen orden i skrift."

Både Bumbi och Ubbe älskar den här boken. Och som en liten bonus ser den till att du som vuxen måste hålla huvudet på skaft. Tur att barnen inte kan läsa än:

Nattsaga

Bumbi läste "nattsaga" för mig för en liten stund sedan. Tydligen handlade den om en drake som skadade sig och behövde åka till sjukhuset.

Landsbygd i debut och landsbygd på rutin

Efter ett besök på Kinna bokhandel häromdagen kom jag hem med två pocketböcker på temat liv på landsbygden. Det rör sig om två tämligen lättsmälta feel good-böcker, men som har helt olika karaktär och det är med totalt olika känslor som jag lägger dem ifrån mig.
Carin Hjulströms Finns inte på kartan kanske kan sägas tydligt är en debutroman, med alla skavanker som det innebär. Boken hade haft enormt mycket att tjäna på en mer aktiv redaktör, men på senare tid har jag insett att Forum förlag kanske inte är det mest tillförlitliga när det kommer till korrekturläsning (förutom den nu omtalade boken, se t.ex. Johanne Hildebrandts Sagan om Valhalla - alla tre böckerna). Förutom den enstaka felstavningen och något extraord som smitit in i meningsbyggnaderna här och där, får Carin Hjulströms debut en allmänt tafflig start på grund av något som lätt hade kunnat hindras av en redaktör.

Hela det första kapitlet är en sorts upprapning av detaljerade beskrivningar. Allt som beskrivs får en mening med ett par tre adjektiv, och ofta kommer flera beskrivande meningar på rad. Vid en snabb skumning av två och en halv sida i början av den lilla pocketboken kan jag hitta följande exempel:

[...] den glasklädda entrédörren för Frida. Det var ett betonggrått sextiotalshus i fyra våningar[...]den lysrörsbelysta senapsgula hallen satt en stor bronsfärgad skylt [...] en mindre skylt i vit plast med svart text [...]

[...] när Janne skyndade in, nu med den blekblå skjortan rättknäppt. Det rakade huvudet, de svarta glasögonen och de mullvadsfärgade manchesterjeansen [...]

[...] en ung kvinna i välsittande tunika, smala jeans, höga stövlar och det långa håret snyggt slarvigt uppsatt i en tofs.

Ganska snabbt blir detta berättargrepp outhärdligt, inte minst i kombination med ett vacklande berättarperspektiv. För även om berättarrösten konstant håller sig till tredje person, är det bara nästan alltid som det rör sig ur huvudpersonen Fridas perspektiv. I något enstaka stycke har det istället smugit in ett mer allmänt perspektiv, vilket får en oerhört förvirrande effekt.

Dessa problem rör sig främst dock i det första kapitlet, och när jag väl tagit mig förbi det blir boken bara bättre och bättre. Storyn griper tag, och visst lockar historien även till ett enstaka skratt här och var. För att sammanfatta bokens handling kan sägas att den lilla orten Bruseryd håller på att åka bort från kartan, och genom provokation från journaliststudenten i bokens centrum bestämmer sig samhällets invånare för att kämpa för att deras by ska finnas kvar. Boken rör teman på både samhällelig och privat nivå, den innehåller såväl cynism som enormt framtidshopp - och karaktärerna utvecklas faktiskt en hel del i boken. När jag väl lägger den ifrån mig tycker jag att det är en fantastisk bok som jag läst.

Att Karin Brunk Holmströms Rosa elefanter har skrivits av en mer rutinerad författare och/eller getts ut på ett mer aktivt förlag råder det väl egentligen inga tvivel om. Redan från första stycket fångas jag upp och känner att det här är en bok jag vill läsa. Boken är välskriven, bra strukturerad och innehåller vad jag spontant kan se inga felstavningar.

Att berättelsen dessutom är underfundig med ständigt fina små inslag gör den absolut inte sämre. I de första kapitlen är det något som får mig att skratta högt på i stort sett vartannat uppslag. Redan från början målas karaktärerna upp genom någonting de gör eller säger, till skillnad från Carin Hjulströms försök till att beskriva personer genom deras fysiska attribut - och det ligger en oerhörd värme i detta att personligheterna får målas upp med hjälp av det som faktiskt finns på insidan. Till skillnad från den föregående boken är det berättartekniska ingenting som tränger sig på, och utan att analysera alltför mycket tar jag istället till mig det som händer, de miljöer som beskrivs och de insikter som förs fram.

Som en kort sammanfattning av storyn kan sägas att Artur och Selma är tämligen nypensionerade bönder som bor i det skånska Tommarp. Efter att ha sett fram emot en pension i stillhet får de istället två nya grannar - en otrevlig frireligiös pastor som håller väckelsemöten i trädgården på ena sidan och en märklig hippiekvinna med märkliga new age-tendenser på andra. När det dessutom försvinner en skumrasktyp från närområdet, börjar Artur bli paranoid och göra egna efterforskningar.

Det som gör boken lysande är nog just de små detaljerna och hur vi faktiskt ser de olika karaktärerna främst genom deras egna tankar och sätt att agera. Mina egna fördomar sätts på prov tidigt i boken då det visar sig att hippietjejen med flip flop-sandaler som flyttat in i huvudkaraktärernas grannhus, faktiskt visar sig vara en 70-årig tant. Tyvärr får boken dock en så lysande inledning att jag efter drygt halva boken blir lite besviken av att det inte sker någon faktisk utveckling av saker, och av att de skrattframkallande poängerna kommer allt mer sällan.

De båda författarinnorna skulle nog ha en del att lära av varandra. Carin skulle ta av Karin för en bättre berättarteknik och tydligare stilistik. Karin skulle kunna ta av Carin för att få lite mer djup i sin story. Båda böckerna har dock någonting att ge, och som tidsfördriv duger de bägge mer än väl.

Rutten frukt

"Vi har läst dig. Vi gillar det inte." Patrik Svensson berättar i dagens Sydsvenskan om hur han fått ett märkligt brev från Chiquitas pr-byrå efter att ha skrivit om hur Chiquita gett pengar till den colombianska högermilisen AUC, som lär ligga bakom iallafall 2 000 mord. Enligt Svensson ska flera andra bloggare och journalister fått liknande brev.

Bananbolagets budskap lyfts upp i samband med nyheten om att dokumentärfilmen Bananas!* inte får vara med och tävla på Los Angeles filmfestival, efter hot om stämning från bananbolaget Dole. Dole vill nämligen inte att filmen, som skildrar en advokats kamp mot bananbolaget som ska ha besprutat sina plantager med giftiga kemikalier, ska visas.

Svensson lyfter upp pr-firmans brev som ett exempel på att Doles beteende inte är någonting nytt för bananbolagen, och visst är det så. Bananbolagen har betett sig hotfullt förut, det har Svensson rätt i. Men det är inte heller första gången de sprutar gift på sin frukt, behandlar sina arbetare som allmän smuts eller bidrar till x antal människors död. Det är inte första gången idag, och det var inte heller första gången då Svensson fick sitt skumma brev för två år sedan.

En av alla underliggande historier i Gabriel García Marquez roman Hundra år av ensamhet berättar om ett bananbolag som kommer till Macondo. Bananbolaget behandlar byns arbetare och invånare mer än illa, och arbetarna går ut i strejk. För att få dem att arbeta igen tar bolaget landets militär till sin hjälp och ett par hundra arbetare dör, skeppas bort och hela historien "glöms bort". Marquez är förstås en författare i den magiska realismens tradition, och allt vad han skriver förefaller vara påhitt och fantastiska sagor. Detta är dock enbart en del av genrens charm. De historier som berättas förefaller vara absurda, de är på avstånd - men ofta är de inspirerade av kalla fakta.

Bananmassakern i Macondo har ägt rum. 1928 strejkade arbetare på en bananplantage ägd av United Fruit Company (idag Chiquita International) i närheten av Santa Marta, Colombia. Militär gick in, och antalet döda sägs vara någonstans mellan 47 och 2 000 - spannet är visserligen stort, men att där dog folk råder det ingen tvekan om.

Ja, Patrik Svensson har helt klart rätt då han skriver att "[n]ågot är fortfarande väldigt ruttet i fruktlådan".

Jävla John fick skörda vad han sådde

Jag läste någsonstans, någon som yttrade att Eva Dozzis debutroman Jävla John förmodligen skulle göra väldigt många Beatlesfans upprörda. För i boken framställs John Lennon som ett svin. Det är också vad en del recensioner säger. Inte att fans kommer att bli arga, men att Eva Dozzis John Lennon är "ett monster: en svekfull och brutalt svartsjuk alkoholist och knarkare", att han "framställs som sjukligt svartsjuk, aggressiv, ansvarslös, ständigt påverkad av alkohol och droger" (min kursivering). Ett språk som indikerar att berättelsen troligen ligger långt från sanningen.

Visst kan fans bli arga om de vill - men de lär inte bli mycket mindre arga om de läser en biografi om John Lennon. För det märks att Eva Dozzi har gjort sin läxa innan hon påbörjade sitt författande. Den Lennon som porträtteras i hennes roman ligger inte alls långt från den bild jag fått genom att i mina tonår läsa otåliga biografier om samme man. Den ständiga berusningen såväl som hans förkärlek för ordvitsar (vilken Dozzi visar oss den första stunden Lennon dyker upp i boken - Katja Gehrman blir genast omdöpt till Gotcha German) stämmer på pricken.

Snubben som skriver på bloggen Fula Fula Ord menar att romanen lämpar sig även för den som inte är intresserad av The Beatles, och förvisso är detta sant. Boken är bra - men hade det inte varit för Lennons små egenskaper och The Beatles låttexter, då hade boken nog inte varit mycket att hänga i julgranen. I Svenska Dagbladet får författaren frågan "Men varför en bok just om John Lennon?" Dozzis svar på frågan är klockrent:

–Jag kunde förstås ha skrivit om en annan man som behandlade kvinnor illa, men vem skulle ha läst den?

För det är de små finesserna hos Lennon, hans eviga ordvitsande, som gör honom värd att läsa vidare om. Det är illustrationen av det som händer i boken med hjälp av de låttexter som en gång faktiskt skrevs som gör boken genial.

Den extra kryddan kommer nog i form av uppenbarelsen av Mark David Chapman, mannen som sköt Lennon i december 1980. Chapman står för det starka hatet mot Lennons förflutna leverne, i en tid då Lennon själv levde som fredssymbol. Chapman sköt, och Dozzi, hon säger "vad man sår får man också skörda".

Gud tar farväl

För ett par år sedan skulle en vän - fortfarande i tonåren - delta i en skrivarkurs för ungdomar, där författaren Per Nilsson skulle vara lärare. Det var nästan så att jag blev grön av avund och längtade efter att själv få vara tonåring igen. Bara för att kunna delta i kursen.

Nej, det är inte Gud som i Gud jag vill skriva om här. Utan om författaren Per Nilsson. Då jag var tonåring upptäckte jag hans Korpens sång, vilket sedan ledde till den mest seriösa relation jag någonsin haft med en författare. Oftast då jag gillar det någon har skrivit, tänker jag att jag vill läsa mer av författaren ifråga. Kanske läser jag ytterligare två eller tre. När jag läst Per Nilsson, då gick jag genast till biblioteket och lånade resten av hans böcker - för att sedan läsa dem allihop. Och då jag klev in i böckernas värld, då blev Per Nilsson Gud. På mer än ett sätt. Han blev Gud, då han skapade alla dessa världar, som på något sätt hörde ihop och var en värld - som en faktisk värld. Och han blev Gud, för att han tog sig den rollen själv. Inte för att jag tror att jag förstod det då, eller  åtminstone tänkte jag det aldrig med de orden. Men det är de orden Nisse Larsson sätter på det i dagens DN.

Nisse Larsson recenserar Per Nilsson senaste - hans nya. Den som jag inte har läst. I vad som verkar vara en tämligen surrealistisk beskrivning, slår författaren - guden - nu slutligen ihop alla sina världar i en bok. Eller åtminstone alla sina karaktärer. Gudskomplexet verkar lysa starkare än någonsin.

Och i den senaste, den sista boken, tar författaren farväl. Liksom sorgligt, på något sätt.

Guldkompassen

När Guldkompassen kom på bio gick jag och såg den. Jag tyckte den var bra, det har jag bestämt för mig. Sedan - nyligen - blev jag övertalad att läsa böckerna (Guldkompassen är första boken i en serie av tre). De var helt fantastiska. Så såg jag filmen igen. Inte längre lika bra.

Jag tillhör egentligen en av dem som är starkt övertygade om att filmatiseringar bör ses som egna verk och därmed även bedömas som sådana. Dock måste vissa jämförelser få ske med förlagan, precis som jämförelser och paralleller måste få göras med och dras till andra verk i exempelvis samma genre eller med liknande budskap.

Filmatiseringen av Guldkompassen har ett annat tempo än böckerna - bra mycket snabbare och på så sätt mer i fas med handlingen, skulle jag nästan säga. Saker och ting har lagts till, tagits bort eller ändrats för att bättre passa filmens medium. Allt saker som hör till och utgör grunden för det faktum att det är ett nytt verk som skapats. Men. För det finns ett men här, det har jag väl redan flaggat för. Filmatiseringen har inte bara bytt tempo, utan också struntat i att bygga upp hela det parallella universum som är en del av poängen med trilogins första bok. Filmatiseringen har struntat i att visa att det allsmäktiga och ondskefulla "Magisteriet" syftar till någonting som finns även i vår, verkliga, värld - nämligen kyrkan.

Det enda som finns kvar i filmatieringen är egentligen en hattig historia om ett barn som knappt är ett barn och som springer omkring och är med och gör en massa heroiska saker - helt utan förklaring. Filmen blir liksom tom, meningslös.

Vad är då poängen med att göra ett nytt verk?

Bibliotekens vad, var och hur 2.

Vid tidigare tillfällen har jag skrivit om bibliotekens varande och vad ett bra bibliotek egentligen är. Jag kommer allt som oftast fram till att det inte handlar om att låna ut böcker, utan om mycket större saker.

Bibliotekens kvalitet handlar om information, sökning av densamma, om att agera mötesplats och att lära sig, utvecklas och väldigt mycket mer. Bibliotekens kvalitet handlar om möjliggörande av allt det där.

I Nacka tycker kulturpolitikerna uppenbart inte samma sak som jag. För i Nacka ska de ge biblioteken medel utefter hur många böcker de lånar ut - eftersom det tydligen anses vara huvudverksamheten. Suck. Bakåtsträvare - varför inte helt enkelt införa bokomater då?

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Då jag slagit upp denna bok, hittat bland Brombergs höstutgivning, blir jag ganska snart skeptisk. Jag upptäcker nämligen att det rör sig om en brevroman, vilket varken känns särskilt fräscht eller kul. Men så ger jag den iallafall en chans, och upptäcker att formatet för en gångs skull gör sig väldigt bra. Formatet i sig ter sig ofta ohållbart och osammanhängande, men här har författaren löst det genom att låta huvudkaraktären brevväxla med en mängd olika personer, viket fyller upp de luckor som kan uppstå då det bara är brev mellan två.

Romanen utspelar sig 1946 både i London och på kanalön Guernsey. Författaren Juliet Ashton får brev från en man som hittat hennes namn och adress i en bok han köpt begagnad: han har blivit helt tagen av författaren och han ber Juliet leta upp fler böcker av samme man åt honom. I samma brev berättar han om Guernseys litteratur- och potatispajssällskap, som han själv tillhör. Sällskapet väcker Juliets intresse, och hon börjar brevväxla med flera av dess medlemmar och åker efter ett par månader till ön för att hälsa på sina nya vänner. Romanen fortsätter berättas i brevform rakt igenom, då hon även skriver till sin förläggare och hans syster, som är Juliets bästa vän.

Berättelsen genomsyras av kärlek till böcker och den verkliga författarinnans enorma historieintresse. Upplyftande ord om litteratur och kärlek blandas med skildringar från det ockuperade Guernsey under kriget, fragment från kontinentens koncentrationsläger och från den fattiga tid som rådde då kriget var över. Trots detta ska ni inte tro att boken är nedslående på något sätt, då Shaffer beskriver människors förmåga att hålla sig flytande trots elände och misär. Hon beskriver kulturen som ett undflyende vapen och hur människor faktiskt förmår upprätta goda relationer över fienders gränser.

Kapitalismens undergång

Författare har svårt att leva på sitt arbete i dagens Sverige, vilket ledde till att tre representanter från Sveriges författarförbund igår gick ut i DN och krävde nya villkor för Sveriges författare. De kräver att en statlig utredning undersöker möjligheten till ändrade skatteregler och anpassade sociala trygghetssystem för författare och litterära översättare. De menar att litteratur är viktigt för ett samhälles demokratiska fortlevnad och kritiserar det faktum att boken i dagens samhälle blivit reducerad till enbart en vara. Den liberale bloggaren Fredrik Segerfeldt svarar med att skriva att om de vill ha betalt för sina böcker, så får de väl skriva böcker som folk vill läsa.

Segerfeldts korta uttalande blir mest till en pinsam symbol för exakt det problem som författarförbundets representanter pekar på. Reducering av böcker till enbart en vara. Segerfeldt har varit verksam vid Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenskt Näringsliv och tankesmedjan Timbro - alla ställen med stark koppling till åtminstone det största regeringspartiet, statsministerns Moderater. Och det är väl ungefär den politik Segerfeldt förespråkar som vi kan vänta oss av regeringen i framtiden. En politik där boken, och kulturen i allmänhet, inte får lov att vara någonting annat än just en kommersiell vara. En politik där kulturens viktiga roll som upprätthållare av demokratin trycks ner totalt. Och så har vi bara kapitalismen kvar.

Finanskrisen figurerar fortfarande i pressen. Jag undrar om världsekonomin är på väg att krascha. Tror ni att det skulle betyda det kapitalistiska samhällets undergång?

Inget språkligt mästerverk, direkt.

En värld där ingenting får ifrågasättas och där svaret på alla frågor eller tveksamheter sägs kunna hittas i den egna litteraturen, det är en sådan värld som beskrivs i Henrik Petterssons debutroman Jehåvasjäveln. Som titeln antyder är den värld jag syftar till den värld som Jehovas vittnen lever i - en värld som till och med de själva menar inte är densamma som den vi "andra" lever i. För att leva i vår värld, det anses vara fult och syndigt.

Till en början trodde jag inte att jag skulle klara av att läsa färdigt boken, enbart på grund av det torftiga språk som fick inleda hela alltet. Efter fyra sidor funderade jag på att lägga ner, men bestämde mig för att se om författaren kanske skulle inse att ingen orkar läsa en bok som består av enbart meningar så korta att en knappt hinner blinka innan de tagit slut. Och så tänkte jag att det faktiskt borde bli bättre, eftersom andra klarat av att ta sig igenom boken. Och mycket riktigt blev de korta meningarna längre och det torftiga språket fick också mer flyt i sig.

Nina Saric på Dagens bok menar också hon att det inte rör sig om något språkligt mästerverk det här, men spår däremot att Jehåvasjäveln är en framtida pocket-bästsäljare och jag instämmer helt i att detta kan vara någonting värt att läsa då den kommer ut i pocket, eller kanske före det om den finns inne på biblioteket. För trots de språkliga bristerna är handlingen tämligen intressant och i både DN och Aftonbladet påpekas det att författaren själv är uppvuxnen som ett "Vittne" och därmed också vet vad det handlar om att leva i "vittnenas" värld (eller helt enkelt i "Sanningen", som de själva verkar kalla det).

Jag tror att vi är ganska många som är nyfikna på vad som egentligen rör sig i huvudet på de personer som med jämna mellanrum kommer och knackar på våra dörrar för att tala med oss om Bibeln, och Henrik Petterssons bok kan säkerligen hjälpa oss på traven med att skapa åtminstone en fragmentarisk bild.

Katastroffysisk litteratur

För någon som tar examen i litteraturvetenskap och som har haft drömmar om att jobba i bokbranschen har mitt läsintresse de senaste åren varit nästan skamligt nära ickebefintligt. Ambitionen om att läsa har alltid funnits, men det har ofta kommit någonting i vägen. Alldeles för mycket att göra (politik, arbete). Depression och allmän orkeslöshet (som ung kvinna vill en ju inte gå alltför långt ifrån att vara en klyscha...). Då Ulrika lånade mig Marisha Pessls Special topics in calamity physics (också utgiven på svenska av Natur och Kultur, då med titeln Fördjupade studier i katastroffysik) insåg jag att det dessutom kan ha haft en del att göra med det faktum att det var åratal sedan jag senast stötte på en bok jag haft svårt att lägga ifrån mig.

Den här romanen fångade till en början främst mitt intresse inte på grund av sin handling, utan på grund av sin berättarstil. Huvudpersonen, Blue, berättar historien om sitt liv med referenser åt både höger och vänster. I beskrivningar av personer eller saker referrerar hon som ytterligare beskrivning till diverse olika källor med hjälp av det inom akademien använda Harvardsystemet; det kan röra sig om en insekt ur ett uppslagsverk, om en karaktär i en bok eller film eller ur ett fenomen som beskrivs i en tidskriftsartikel. Eftersom varje kapitel har fått sin titel från varsin bok ur den västerländska kanon luras jag att tro att även de andra titlarna som hänvisas till är verkliga - något jag upptäcker inte alltid stämmer då jag inte längre kan hålla mig från att kolla när hon hänvisar till en marxistisk hemsida med adressen www.thehairyman.com (adressen ska anspela på Marx skäggiga utseende). Den finns tyvärr inte i verkligheten. Detsamma verkar vara fallet med alla de hemsidor och en hel del av de böcker och artiklar hon hänvisar till - trots att det finns en hel del böcker och filmer som de facto existerar också...

Förutom referenserna till olika källor kan jag inte låta bli att hänföras av hur hon hela tiden hänvisar till författare, vetenskapliga begrepp eller andra saker som jag med mina kvasiintellektuella ambitioner önskar att jag hade bättre koll på (men givetvis inte orkar skaffa mig). Ett bra exempel är då Blue är med sina vänner i skogen och de skriker saker (eller namn på personer) som helt enkelt känns rätt. Blue är tyst och här är hennes anledning:

I didn't know why I hadn't shouted anything. I felt like a peson who couldn't unstick her stutter. I believe I was trying to think of someone with a decent last name, someone who deserved this privilege of being sent into the wind. Chekhov, I'd been about to say him, but he seemed too stilted, even if I added the first name. Dostoevsky was too long. Plato seemed irritating, as if I were trying to one-up everyone by choosing the Very Root of Western Civilization and Thought. Nabokov, Dad would have approved, but no one, Dad included, seemed certain of the pronunciation. ("NA-bo-kov" was incorrect, the pronunciation of amateurs who bought Lolita under the impression it was a bodice ripper; yet "Na-BO-kov" fired like a defunct pistol.) It was even worse with Goethe. Molière was an interesting choice (no one had yet mentioned a Frenchman) but there was a problem shouting the guttural R. Racine was too obscure, Hemingway too macho, Fitzgerald fine, but in the end it was unforgivable what he did to Zelda. Homer was a good choice, though Dad said The Simpsons had bastardized his reputation.

Det finns mycket att säga om den här romanen, skulle kunna skrivas hela uppsatser hur lätt som helst. Handlingen är givetvis inte på något sätt ointressant - tyvärr räcker en sjysst berättarstil inte hur långt som helst - och de sista 200-300 sidorna går boken knappt att lägga ifrån sig. I denna bokens sista del används tidigare nämnda detaljer ur boken som pusselbitar för att lösa det mysterium som tornat upp sig framför Blue - varför Hannah Schneider dog.

För mer info om handlingen eller författarens tankar om boken, se till exempel här, här eller här.

Den sjävkritiska ledaren?

Candace Bushnell, författaren bakom TV-succén Sex and the city, ska göra ungdomsböcker av Carrie Bradshaws tonår.

Min spontana tanke: Carrie och Sex and the city är visserligen kul och så, men är vi inte trötta på att vuxenvärldens normer och populärkulturella fenomen dras långt ner i åldrarna? Jag tänker att det lär vara väldigt unga människor (flickor) som kommer att bli målgruppen för dehär böckerna, då de som är tonåringar själva förmodligen tittat på serien med den vuxna Carrie.

Så läser jag DNs notis, och jag slås av ännu en tanke. Candace Bushnell lär ha sagt till The Guardian att "Carrie följde inte den stora massan i High School, hon ledde den. Det var där som hon började observera och kommentera den sociala arenan." Är det bara jag som tycker att det hela låter lite... dubbelt? Antingen får hon väl leda samhället eller "observera och kommentera" detsamma. Är det inte lite svårt att göra både och?

Eller iochförsig - det är nog en och annan diktator som lyckats ta sig an båda rollerna...