Rutten frukt

"Vi har läst dig. Vi gillar det inte." Patrik Svensson berättar i dagens Sydsvenskan om hur han fått ett märkligt brev från Chiquitas pr-byrå efter att ha skrivit om hur Chiquita gett pengar till den colombianska högermilisen AUC, som lär ligga bakom iallafall 2 000 mord. Enligt Svensson ska flera andra bloggare och journalister fått liknande brev.

Bananbolagets budskap lyfts upp i samband med nyheten om att dokumentärfilmen Bananas!* inte får vara med och tävla på Los Angeles filmfestival, efter hot om stämning från bananbolaget Dole. Dole vill nämligen inte att filmen, som skildrar en advokats kamp mot bananbolaget som ska ha besprutat sina plantager med giftiga kemikalier, ska visas.

Svensson lyfter upp pr-firmans brev som ett exempel på att Doles beteende inte är någonting nytt för bananbolagen, och visst är det så. Bananbolagen har betett sig hotfullt förut, det har Svensson rätt i. Men det är inte heller första gången de sprutar gift på sin frukt, behandlar sina arbetare som allmän smuts eller bidrar till x antal människors död. Det är inte första gången idag, och det var inte heller första gången då Svensson fick sitt skumma brev för två år sedan.

En av alla underliggande historier i Gabriel García Marquez roman Hundra år av ensamhet berättar om ett bananbolag som kommer till Macondo. Bananbolaget behandlar byns arbetare och invånare mer än illa, och arbetarna går ut i strejk. För att få dem att arbeta igen tar bolaget landets militär till sin hjälp och ett par hundra arbetare dör, skeppas bort och hela historien "glöms bort". Marquez är förstås en författare i den magiska realismens tradition, och allt vad han skriver förefaller vara påhitt och fantastiska sagor. Detta är dock enbart en del av genrens charm. De historier som berättas förefaller vara absurda, de är på avstånd - men ofta är de inspirerade av kalla fakta.

Bananmassakern i Macondo har ägt rum. 1928 strejkade arbetare på en bananplantage ägd av United Fruit Company (idag Chiquita International) i närheten av Santa Marta, Colombia. Militär gick in, och antalet döda sägs vara någonstans mellan 47 och 2 000 - spannet är visserligen stort, men att där dog folk råder det ingen tvekan om.

Ja, Patrik Svensson har helt klart rätt då han skriver att "[n]ågot är fortfarande väldigt ruttet i fruktlådan".

ECO Queen - den ytliga journalistiken slår till igen

2008 dök tidningen ECO Queen upp och vann tidskriftspriset för "Årets nya tidskrift". Här har vi en tidskrift som fyller både ens materiella och moraliska behov - åtminstone på ytan. Det skrivs om kläder, smink och mode - till och med litteratur och resor. Och allt innehåll har på något sätt en koppling till en mer hållbar livsstil.

Ute i handeln har vi hittills kunnat finna fyra nummer av tidningen, alla av varierande kvalitet. Tidningen är helt okej. Jag tycker att det är skönt att bläddra i ytliga utseendetidningar och sugas upp i den kommersiella atmosfären för en stund - att drömma om ett annat liv, kanske bättre, om jag bara hade... Men givetvis fungerar det inte så. Och att hävda att ständig konsumtion är någonting som skulle kunna leda till en hållbar livsstil låter väl inte helt hundra - men ECO Queen lyfter åtminstone ständigt fram återvinning och begagnatmarknaden som de främsta alternativen. Och tvål kommer vi väl inte sluta med i första taget, då kan vi ju lika gärna köpa sådan som är gjord av okej basvaror...

Tyvärr har jag i det senaste numret fått en bekräftelse på att den trendiga "eco"-tidningen (jo, de stavar alltid med c) lever helt i enlighet med företagens villkor, och att journalistiken i reportagen är lika undermålig som den mesta. De lyfter nämligen fram Wayne's Coffee som någonting fantastiskt, eftersom de har bestämt sig för att bara servera kaffe märkt med den lilla grodan från "Rainforest Alliance".

Det är nu jag inser att ECO Queen, för att kunna sköta sitt uppdrag ordentligt, borde ha ett reportage om olika sorters märkning. Så att både "journalisterna" själva och tidningens läsare inte går på en nit. "Rainforest Alliance" är ju till exempel en märkning som varit mycket i hetluften, just för att den kanske inte är riktigt så hållbar som den vill ge sken av. Certifieringen intygar förvisso att den märkta produkten inte besprutats med de allra värsta gifterna, men mycket återstår än. Det lysande exemplet är givetvis Chiquita, som har den lilla grodan på bild på sina bananer, men inte en enda på bananodlingarna - de rödögda trädgrodorna skulle nämligen aldrig överleva bland Chiquitas bananträd, just på grund av all besprutning.

Nej, ECO Queen må vara en underhållande tidskrift. Men innan jag går ut och köper de där "eco-jeansen" med gott samvete, skulle jag nog kolla upp tidskriftens källa en gång till...