Tryggheten

posted from Bloggeroid

Trodde nog aldrig jag skulle säga det..

...men det här med att göra prognoser, det är faktiskt riktigt roligt.

Halvdant

Jag tycker inte om att göra saker halvdant. Har jag ansvar för någonting (framför allt i jobbsammanhang, eller inom politiken), vill jag att det blir gjort ordentligt. Jag vill att jag och de jag jobbar med ska vara ute i god tid, planera långsiktigt (även om en såklart måste kunna styra upp saker i sista minuten också, då det krävs - jag vill bara inte att det ska vara normen) och att arbetet ska utföras på ett kvalitativt sätt. Jag vill kunna känna mig stolt över det jag gör och åstadkommer. Kanske är det så att jag vill känna mig stolt över det, snarare än den position jag har i olika sammanhang. Lite med mottot "dina handlingar definierar vem du är", snarare än att det skulle vara en titel eller en tjusig plats i maktstrukturen som är det definierande.

Denna preferens är givetvis någonting som varit mig till gagn både inom politiken och på arbetsplatser av alla de slag, men det kan också göra livet galet jobbigt för mig. För visst hade det varit mycket lättare i livet om jag bara kunde rycka på axlarna åt dem i min närhet som vill slarvgöra saker i sista minuten. Visst hade det varit lättare om jag inte brydde mig så mycket, och om jag klarade av att inte känna så himla mycket ansvar hela tiden.

Det sista jag gjorde på jobbet idag var att sitta med en mindfulnesspedagog och planera framtida samarbeten. När vi satt och planerade tyckte jag att idén med mindfulness i föräldraskap var en riktig höjdare (tycker jag iofs fortfarande), och någonting jag själv skulle vilja delta i - men ju mer jag tänker på det hade kanske mindfulness i arbetet varit minst lika mycket för mig...

6. Turistvärdinna

Turistvärdinnegiget måste nog ha varit det första jobb jag fick genom att svara på en annons, komma på intervju och allt sånt där. Sommaren efter studenten tillbringade jag på en turistbyrå med att prata med tyska turister, ge information, föra besöksstatistik och dela ut tygkartor. Det var ett sjysst jobb - givande och trevligt. Fick chansen att utveckla mina språkliga förmågor, servicevana; sånt där som är bra att ha. I arbetslivet och helt enkelt i livet generellt.

Till skillnad från när jag jobbade som cafébiträde var den stora skiljelinjen gentemot chefen förmodligen att jag tyckte det var underhållande att vi fick brev adresserade till "Marx turistbyrå" och inte hon. Inte så mycket att bråka om, liksom.

Galet bra sommar, helt enkelt.

Tidigare inlägg:

Jobben
1. Skumplastfabriken
2. Cafébiträde
3. Kassörska
4. Kommunalt anställd barnvakt
5. Museiguide

5. Museiguide

"Gud har 99 namn och endast kamelen kan det hundrade" - så säger ett gammalt arabiskt uttryck. Och med det uttrycket som grund drogs i början av 2000-talet igång en utställning som handlade om de stora världsreligionerna. Vi som var guider hade som gemensam nämnare att vi var unga och intresserade av religion. Utställningen tog egentligen inte upp särskilt mycket om faktisk tro, gick inte alls på djupet - den fokuserade istället helt och hållet på ytan.

I olika stationer fick vi som guidade berätta för besökarna om de troendes klädsel, matvanor och riter - allt med tanken att vi skulle ge besökarna någon bakgrund till och kännedom om varför en i olika religioner gjorde på olika sätt. Galet bra projekt, och det är kul att se att det fortfarande händer saker under detta projektnamn.

Tidigare inlägg:

Jobben
1.Skumplastfabriken
2. Cafébiträde
3. Kassörska
4. Kommunalt anställd barnvakt

4. Kommunalt anställd barnvakt

I mitt politiska engagemang har jag alltid pratat för "Nattis". Det finns gott om föräldrar som jobbar långt efter den vanliga förskolan har stängt och så klart måste även deras ungar ha någonstans att ta vägen då föräldrarna är på jobbet - någonstans där de får ta del av pedagogiskt anpassad verksamhet, precis som alla andra barn behöver.

När jag var 17 fick jag och en kompis dela på en tjänst som kommunalt anställd barnvakt (på timbasis). En kvinna i vår hemby var ensamstående med tre barn, men jobbade på ett av äldreboendena i byn. Så klart ett äldreboende som inte stängde kl 17 bara för att förskolan gjorde det. Så när kvinnan var på jobbet var antingen jag eller min kompis där och tog hand om barnen. Vi fick så klart instruktioner att förhålla oss till, och maten var oftast ganska väl förberedd då vi kom. Men det var inte jag. Nu så här i efterhand inser jag att jag inte visste ett skvatt om barn. Eller om jag ska vara ärlig så visste jag det väl redan då. Inte för att jag tror att jag gjorde något som var skadligt för barnen, men någon pedagogisk verksamhet kunde jag då rakt inte bidra med.

När jag började var barnen fyra, sex och nio - och vad det innebar hade jag inte den blekaste om. Första gången jag var där, efter ungefär en timme, blev jag galet förvånad då jag helt plötsligt hörde sexåringens röst inifrån toaletten.

"Färdig!"

På nioåringens skratt förstod jag att min totala oförberedelse på detta var uppenbar. Jag hade inte en aning om att sexåringar inte torkade sig själva i rumpan då de varit på toaletten - och det säger väl egentligen det mesta. Jag hade inte där att göra. Visserligen kom jag att älska de där ungarna, och vi byggde upp en bra relation den period som jag arbetade hos dem. Men jag tycker nog att vi alla borde kunna enas om att de förtjänade bättre. De förtjänade att bli omhändertagna av någon som visste vad fasiken de sysslade med. Precis som alla barn gör. Precis som jag vill att mina barn ska bli omhändertagna av goda pedagoger när jag är och jobbar mitt på dagen.

Tidigare inlägg:

Jobben
1. Skumplastfabrik
2. Cafébiträde
3. Kassörska

3. Kassörska

I två omgångar har jag jobbat som kassörska i livsmedelsbutik. Arbetsuppgifterna varierade en del, och förutom själva kassagrejen kunde det röra sig om att packa upp varor, rensa ut dålig frukt och grönt eller att städa golv.

Kassagiget övade vid tillfällen upp den berömda stresståligheten ganska så rejält, då jag tvingades lära mig att arbeta lugnt och metodiskt trots att kön blev allt längre. Jag fick också en medvetenhet om hur mycket ens handlingar och attityd faktiskt kan påverka andra människors mående. För även om de flesta som kommer till kassan, packar upp sina varor och ska betala har ett tämligen nuetralt bemötande av den som sitter bakom disken, så kan en enda idiot sänka samma person i flera timmar. Och det är förvånansvärt många människor som tycker att kassörskan är en lämplig person att ta ut allt sitt agg och sin dåliga dag över. Efter att ha jobbat i kassa brukar jag alltid önska dem som sitter där en trevlig dag innan jag går - för jag vet att det faktiskt kan göra skillnad. Inte varje gång, men ibland behövs det desto mer.

Tidigare inlägg:

Jobben
1. Skumplastfabriken
2. Cafébiträde

Gnäll

Kanske vaknade busschauffören med samma känsla som jag imorse. Kanske valde han, till skillnad från mig, att följa impulsen och ligga kvar.  Det enda jag vet säkert är att när jag ringde till Västtrafik sa de att bussen var två minuter sen, trots att det redan gått mer än tio sedan den borde kommit.
Jag insåg att det inte spelade någon roll om den skulle dyka upp eller inte, med förseningen kommer tåget ändå vara framme först. Så jag gick till tågstationen. Hade kunnat sova en halvtimme till.

2. Cafébiträde

Då jag var 16-17 nånting jobbade jag några veckor som cafébiträde. Min chef var ökänd och fick kort efter att jag jobbade för honom näringsförbud.

I min lilla by hade bageriet tidigare agerat lunch-hak för några av byns arbetare, men sedan den läskiga chefen tagit över började de fly stället en efter en. Han kom till lilla Fritsla och trodde sig kunna ta samma priser som inne i Göteborg. Mig försökte han få att jobba gratis efter att arbetsdagen var slut ("Är det beordrad övertid?" frågade jag och gick hem när han sa nej).

En gång kom det in en kille med gissningsvis latinamerikanskt ursprung. Han var ung och hade ett krucifix runt halsen. Det första han gjorde då han kom in var att be om ursäkt för att han inte hade någon tröja på sig - det var varmt och hade hade egentligen inte tänkt gå in någonstans. Chefen kom ut och stirrade på snubben, som blev uppenbart obekväm. Killen vred lite på sig, sedan gick han utan att köpa något. Chefen sa drygt att han minsann visste att slyngeln inte skulle köpa någonting så fort han sett honom.

Jag skulle inte heller ha köpt någonting av en otäck näringsägare som behandlade mig på det viset. Jag vet inte riktigt vad jag lärde mig om arbete när jag jobbade på det där caféet - men jag lärde mig en hel del om både arbetsrätt och människor.

Tidigare inlägg:

Jobben
1. Skumplastfabriken

1. Skumplastfabriken

Som fjortonåring hade jag mitt första sommarjobb - på golvet i en skumplastfabrik. Jag stod vid maskiner tillsammans med andra, stansade ut olika figurer ur skumplast och la de utstansade figurerna i lådor. Ibland fick jag räkna knäskydd och lägga dem i lådor.

Jag minns att jag vid tillfälle frågade mina arbetskamrater vad de olika grejerna vi stansade var till för. De visste inte. Någon sa att en liten rund grej vi stansade skulle vara till insidan av toalettstolar, men i övrigt fick jag inte fram någon information.

Jag antar att det var ungefär vid den här tidpunkten jag insåg att den typen av jobb - löpande band - som innebar att en skulle göra saker utan att inse varför, helt enkelt inte var för mig. När jag i olika sammanhang fått lära mig saker om marxism, har det talats om vikten av att känna sig delaktig i det egna arbetet. Kanske är det mer effektivt att bara stå och göra en sorts mutter hela tiden, medan någon annan gör skruvarna. Men när dagen är slut inser en att arbetet med största sannolikhet känns mer givande om du får vara med och producera en vara från början till slut.

Det var någonting jag lärde mig i praktiken då jag var fjorton.

Tidigare inlägg:

Jobben

Jobben

Härom veckan nämnde jag ett gammalt jobb jag haft, kollegan lyfte på ena ögonbrynet och sa: "Jasså, har du jobbat med det också?" Och visst - jag har ju hunnit med en del...

Så jag tänkte att jag skulle göra en liten bloggserie med alla jobben, och jag börjar med att lista dem.

1. Stod på golvet i en skumplastfabrik. Titel oklar.
2. Cafébiträde
3. Kassörska
4. Kommunalt anställd barnvakt
5. Museiguide
6. Turistvärdinna
7. Springvikarie (lärare)
8. Dealer (black jack)
9. Telefonbokare
10. Lagerarbetare
11. Telemarketingoperatör
12. Studentambassadör
14. Översättningsgranskare/korrekturläsare (praktik)
13. Internationell assistent
14. Studieinformatör
15. Fakultetssekreterare
16. Utbildningsledare

Fortsättning följer.

Storstan

Är på konferens i Stockholm, och imorse när jag gick genom stan fick jag syn på Norstedts hua och tänkte att ja, det hade ju kanske varit najs.
Sedan så jag mig omkring, och min nästa tanke blev "fan vad glad jag är att jag inte bor här!".
Jag blir stressad av att hänga i storstan. Jag längtar hem till landet och ä glad att mitt dagliga arbete inte tar mig till en större stad än Borås.
Jag har, helt enkelt, valt så jävla rätt.

Självömkan

Det började med feber. Jag har i regel inte feber. Så en hel vecka med konstant feber var rätt tufft. Efter en knapp vecka med feber (ibland upp emot 40 trots febernedsättande) och sedan ett par dagar även kraftig hosta gick jag till jourcentralen. Läkaren lyssnade lite på mina lungor och sa att att vara sjuk är en del av livet. Gilla läget, helt enkelt. Och sluta ta febernedsättande om jag inte har upp emot 40 grader.

Så jag gick hem. Slutade ta febernedsättande. Och blev helt utslagen. Orkade inte äta, inte läsa, ingenting. I två dagar låg jag så, sedan gick jag till vanliga vårdcentralen. Där gjorde de diverse tester och konstaterade lunginflammation. Fick penicillin, hostmedicin och instruktioner att ta febernedsättande om det gjorde så att jag kunde leva bättre (typ orka äta och så). Fick veta att penicillinet förmodligen skulle verka inom 2-3 dagar. Det gjrode det inte. Det tog längre tid för mig att känna att jag andades någorlunda obehindrat. Och jag fick stanna hemma längre än penicillinkuren varade.

Efter två och en halv vecka i sjuksängen gick jag tillbaka till jobbet. Det kändes lite tveksamt, och jag var inte säker på om det var en bra idé egentligen. Måndagen gick okej, även om jag var helt slut. Tisdag förmiddag gick okej. Tisdag eftermiddag höll jag på att trilla ihop i en skakande liten hög, så jag åkte hem. Och sedan dess har jag varit i princip tyst, för att låta halsen vila lite tillsammans med resten av kroppen. Nu i helgen var rösten trots all vila nästan helt borta. Idag är det dock bättre, men jag känner mig långt ifrån bra.

Jag började på mitt nya jobb för tre månader sedan. Starten var helt klart tumultartad, och så mycket till introduktion har det inte hunnit bli. Om en dryg vecka har jag en tung jävla deadline, som jag ansvarar för helt och hållet. Imorgon är det äntligen dags för en hyfsad introduktion inför det arbete som ska göras inför nämnda deadline. Denna dag har redan skjutits upp på grund av min sjukfrånvaro, och imorgon måste jag verkligen gå. Och den kommande veckan måste jag verkligen jobba järnet.

Jag är anställd på ett år, för att behovet av min tjänst ska utvärderas. Att då inte få möjlighet att göra ett så bra jobb som bara möjligt - det är sjukt frustrerande. Jag har galet mycket idéer och väldans massa saker jag skulle vilja göra för att utveckla verksamheten. Och så ligger jag här och hostar och knorrar, alternativt är hög på cocillana.

Fan också.

Finaste mamma

Som nämnt har jag jobbat mycket den här veckan. I måndags var mina föräldrar barnvakt på eftermiddagen/kvällen och fatta att jag blev glad när jag klev innanför dörren halv nio på kvällen och mamma säger:
"Jag gjorde några biffar, så att du har någonting att ta med dig till lunch imorgon."

Arbetsglädje

Idag har jag jobbat elva och en halv timme. Och så lite pendling och halvtaskig sömn ett par veckor på det, så är en på banan... jojo.

Men när jag skulle gå hem idag kände jag mig ändå lite stolt. Trött och urlakad, visst. Men på väg ut från jobbet möte jag flera glada människor, som såg sådär lagom upprymda och förväntansfulla ut. De var på väg att få lära sig någonting nytt, och utveckla sig själva. Det livslånga lärandet, eller nåt. Och jag hjälper till att göra det hela möjligt. Helfint.

Arbete vs. Föräldraledighet

Häromdagen ilade jag runt på jobbet, stressad som en tok, vrölmycket att göra. Mitt i kaoset fick jag ett sms från maken, med Bumbi citerad:
"Nu ska jag slå dig jävla köttbulle!"
Då kände jag att det är rätt gött att ha ett jobb att gå till, stressigt eller ej.(inte för att jag var särskilt osugen på jobbet innan heller, men ändå...)

Framme

Ironiskt nog regnar det knappt i Borås (av alla ställen), där jag ju kunnat använda mitt paraply.

Knappast nån jobbglamour

Första dagen på jobbet och regnet öser ner. Låren genomblöta efter 4 minuters cykeltur till tåget. Höstkängorna som jag fick springa upp och hämta på vinden, regnjacka på och paraplyet med. Som jag har längtat!

Mamma, mamma, mamma!

I över ett år har jag nu gått hemma med barn. Det är egentligen inte min grej att gå hemma så länge, och vi vill ju så klart dela föräldraledigheten så lika som möjligt. Men så hände det sig att vi flyttade för att komma närmre familjen, och jag var arbetslös och höggravid i några månader innan den faktiska föräldraledigheten.

Två mammiga småpojkar som konstant rycker mig i kläderna och säger "Mamma, mamma, mamma!". Jag är så trött på det att jag inte vet vart jag ska ta vägen. En paus, behöver jag. Nästa vecka börjar jag jobba igen, och jag längtar så jag knappt står ut.