Som fjortonåring hade jag mitt första sommarjobb - på golvet i en skumplastfabrik. Jag stod vid maskiner tillsammans med andra, stansade ut olika figurer ur skumplast och la de utstansade figurerna i lådor. Ibland fick jag räkna knäskydd och lägga dem i lådor.
Jag minns att jag vid tillfälle frågade mina arbetskamrater vad de olika grejerna vi stansade var till för. De visste inte. Någon sa att en liten rund grej vi stansade skulle vara till insidan av toalettstolar, men i övrigt fick jag inte fram någon information.
Jag antar att det var ungefär vid den här tidpunkten jag insåg att den typen av jobb - löpande band - som innebar att en skulle göra saker utan att inse varför, helt enkelt inte var för mig. När jag i olika sammanhang fått lära mig saker om marxism, har det talats om vikten av att känna sig delaktig i det egna arbetet. Kanske är det mer effektivt att bara stå och göra en sorts mutter hela tiden, medan någon annan gör skruvarna. Men när dagen är slut inser en att arbetet med största sannolikhet känns mer givande om du får vara med och producera en vara från början till slut.
Det var någonting jag lärde mig i praktiken då jag var fjorton.
Tidigare inlägg:
Jobben
2 kommentarer:
Vilken fabrik var det?
Fagerdala, som det hette då.
Skicka en kommentar