Att prioritera sitt liv.

Det har varit dött på bloggen på senare tid - jag vet. Den här versionen av bloggen hann knappt ens starta - jag vet. En av mina ursäkter är 10-talsprogrammet, som precis tagits fram av S-studenter.

Tanken är att formulera en socialdemokratisk politik för framtiden, och själv har jag fått bidra med en del tankar på kulturområdet. Det blev formulerat en del, det stöttes och blöttes. Jag fick påstötningar om att skriva än det ena, än det andra. För det mesta ville jag inte rubba mig från min ursprungliga position, och idag finns förhoppningsvis den version jag senast såg tryckt i boken. Kanske återkommer jag till mitt innehåll här någon gång, men i övrigt hänvisar jag till boken bakom den tjusiga gröna kludd här intill.

Jag känner att jag kanske också är ålagd att deklarera att jag från och med härom månaden inte längre sitter kvar på mitt uppdrag som ersättare i Kommunfullmäktige i Lunds kommun. Jag fann att uppdraget stal energi och tid, och att jag hellre lägger min kraft på sådant som faktiskt känns viktigt och relevant. Efter 12 år som politiskt aktiv känner jag att den ständigt framväxande bitterheten över samhället och dess inneboende system, helt börjar ta ut sin rätt. Vi lever i en "representativ demokrati", där all representation bygger på att de som representerar är människor som är redo att lägga allt annat åt sidan. Att ha barn, jobb och kanske till och med träffa en vän ibland, eller för den delen hinna prata med sin partner om någonting annat än vems tur det är att diska - det går inte att kombinera med ett politiskt engagemang på ett vettigt sätt. Du vet att svaret på frågan om disken alltid kommer att peka ut dig, för du har aldrig varit hemma för disken. Och var du hemma, då var du tvungen att läsa på inför nästa möte. Politiken är din enda fritid, och avkoppling existerar inte alls.

En kvinna på mitt jobb uttryckte det så bra härom dagen. Som så ofta uppkom i en diskussion tanken om att hantering av det konstanta informationsflöde vi drabbas av är en generationsfråga, för "mina 18-åringar sitter alltid med 10 msn-fönster uppe och de har vuxit upp med det". Jag menar att även jag till stor del är uppvuxen med det snabbare informationsflödet, och när jag var 18 satt jag också och chattade med tio personer samtidigt. Emellan chattandet tittade jag lite på någon film och surfade runt lite i allmänhet. Men det gick över. Visst, jag är inte helt oäven att göra många saker samtidigt - men samtidigt är jag idag mer benägen att prioritera och göra det som verkligen är viktigt. Kvinnan på jobbet sa "ja - ju närmare döden vi kommer desto viktigare verkar vi tycka att det är att prioritera bland det vi gör".

Så idag, snart 27 år och närmare döden än jag var för nio år sedan, har jag prioriterat. Jag vill inte ägna min tid åt gubbiga byråkratmöten i ett icke fungerande samhällssystem. Och jag tycker att det är ganska trevligt att skriva ett blogginnlägg ibland.

Göteborg vs. Lund - Gatumusik vs. kulturhuvudstad.

Härom dagen läste jag att sir Bob Scott, medlem i kulturhuvudstadsjuryn, tyckte att det var tråkigt att Göteborg hade bestämt sig för att inte ställa upp som kandidat inför 2014, då han såg dem som en bra kandidat. Jag håller till stor del med - Göteborg är en fantastisk stad. Det är en fantastisk stad när det kommer till befolkning, när det kommer till mentalitet och inte minst är det en fantastisk stad när det kommer till gatuliv. För att ta del av Göteborgs enorma kulturscen behöver du inte boka biljetter på någon fancy opera eller så, utan det räcker att strosa runt lite i centrum.

Sydsvenskans Matilda Gustavsson menar att Lunds Kulturhuvudstadsansökan inger hopp. Hon menar att det som är fantastiskt med det pågående projektet är att Lunds kulturliv faktiskt verkar ha en lösning på gång - en lösning som för ovanlighetens skull kommer uppifrån, från politiker och tjänstemän i kommunen. Och här menar jag att vi har en kontrast som är oerhört intressant. I Göteborg har vi en befolkning som lever och andas kultur. I Lund har vi en politisk ledning som till viss del försöker göra detsamma. När det handlar om kulturhuvudstäder är det optimala givetvis ett samhälle där både gräsrötter och ledning kämpar för det kulturellas plats.

I Lund har det visserligen varit politikerna som visat mest entusiasm för kulturhuvudstadssatsningen - men med det inte sagt att befolkningen är antikulturell. I Göteborg, däremot, är befolkningen strävande medan ledningen aktivt strävar emot. Från och med den 1 juli i år (alltså i onsdags) är gatumusik förbjuden vissa delar av Göteborgs stad vissa tider. Beslutet är framdrivet av företagarföreningen Avenyn. Hänvisningar sker hela tiden till butikspersonals arbetsmiljö - säkert en rimlig invändning i vissa fall - men det som slår mig är avsaknaden av fackförbunds kommentarer till det hela. Nästa sak som slår mig är att många av de affärer som har sitt säte i de centrala stadsdelar ordningsstadgan åsyftar, spelar högljutt radioskval hela dagarna såväl inne i som utanför butikerna.

Gatumusikanterna körs bort och kvar står resten av oss med en offentlig miljö dominerad av kommersialismens urval. Tillstånd för gatumusicerande kan visserligen erhållas - dock har polisen rätt att säga nej. På vilka grunder är oklart. Ordningsstadgan väljer att bestämma vilka sorters kultur och vilja sorters musik som är okej att utöva på offentlig plats. Allt som kräver förstärkare eller högtalare göre sig icke besvär - tillstånd ska sökas dygnets alla tider, och tillstånd ska ges mycket retriktivt. Flänga upp en bandare och dansa lite - nope. Hiphop eller rap kompat av lite beats - nope. Krav på tillstånd gör gatumusicerandet mer svårtillgängligt för resande musikanter såsom romer eller andra icke göteborgsbaserade.

Glädjande är då att Göteborgs befolkning håller fast vid sitt kulturella intresse, ledningens idéer till trots. I början av månaden har musicerandet i protest mot den nya ordningsstadgan blomstrat mer än någonsin.

Följ vad som händer på bloggen Gatumusik är inget brott!

Rutten frukt

"Vi har läst dig. Vi gillar det inte." Patrik Svensson berättar i dagens Sydsvenskan om hur han fått ett märkligt brev från Chiquitas pr-byrå efter att ha skrivit om hur Chiquita gett pengar till den colombianska högermilisen AUC, som lär ligga bakom iallafall 2 000 mord. Enligt Svensson ska flera andra bloggare och journalister fått liknande brev.

Bananbolagets budskap lyfts upp i samband med nyheten om att dokumentärfilmen Bananas!* inte får vara med och tävla på Los Angeles filmfestival, efter hot om stämning från bananbolaget Dole. Dole vill nämligen inte att filmen, som skildrar en advokats kamp mot bananbolaget som ska ha besprutat sina plantager med giftiga kemikalier, ska visas.

Svensson lyfter upp pr-firmans brev som ett exempel på att Doles beteende inte är någonting nytt för bananbolagen, och visst är det så. Bananbolagen har betett sig hotfullt förut, det har Svensson rätt i. Men det är inte heller första gången de sprutar gift på sin frukt, behandlar sina arbetare som allmän smuts eller bidrar till x antal människors död. Det är inte första gången idag, och det var inte heller första gången då Svensson fick sitt skumma brev för två år sedan.

En av alla underliggande historier i Gabriel García Marquez roman Hundra år av ensamhet berättar om ett bananbolag som kommer till Macondo. Bananbolaget behandlar byns arbetare och invånare mer än illa, och arbetarna går ut i strejk. För att få dem att arbeta igen tar bolaget landets militär till sin hjälp och ett par hundra arbetare dör, skeppas bort och hela historien "glöms bort". Marquez är förstås en författare i den magiska realismens tradition, och allt vad han skriver förefaller vara påhitt och fantastiska sagor. Detta är dock enbart en del av genrens charm. De historier som berättas förefaller vara absurda, de är på avstånd - men ofta är de inspirerade av kalla fakta.

Bananmassakern i Macondo har ägt rum. 1928 strejkade arbetare på en bananplantage ägd av United Fruit Company (idag Chiquita International) i närheten av Santa Marta, Colombia. Militär gick in, och antalet döda sägs vara någonstans mellan 47 och 2 000 - spannet är visserligen stort, men att där dog folk råder det ingen tvekan om.

Ja, Patrik Svensson har helt klart rätt då han skriver att "[n]ågot är fortfarande väldigt ruttet i fruktlådan".

Varför dockhem?

När jag surfade runt på nätet en dag, trillade jag in på bloggen Poppins trädgård och läste om en dockhusmässa bloggaren besökt i London. Poppins, som bloggaren kallar sig, skriver att det varit helt fantastiskt att beskåda de små världar som byggts upp i de engelska dockhusen, och att ett engelskt dockhus är någonting som denne själv planerar skaffa sig en vacker dag.

Charmen med att äga ett dockhus ska, enligt Poppins, bestå delvis i att man har möjlighet att kopiera sin omgivning och bygga upp den i ett mycket mindre och därmed överskådligt format. En annan sida av charmen ska vara att dockhuset är en plats där du själv, som ägare, helt och hållet äger makten – i ditt dockhem är det du som bestämmer vad som ska hända, hur och på vilka premisser detta ska ske.

Poppins lyfter alltså fram dockhus som någonting bra och någonting vackert, eftersom man genom detta kan låtsas, betrakta och själv bestämma hur man vill ha det. Av just samma anledningar fungerar dockhemmet som en ypperlig symbol i Ibsens gamla drama Ett dukkehjem. I Ett dukkehjem ser vi hur det gifta paret Helmers lycka och välmående egentligen bara är en fasad – den är på låtsas och det som syns utåt är egentligen ett resultat av karaktärernas eget önsketänkande, ett resultat av hur Nora har använt den lilla makt hon har till att låtsas – precis som Poppins vill låtsas med sitt engelska dockhus.

Dockhemmet kan också stå som symbol för att vi alla är brickor i ett spel. I Ibsens drama är Nora, samtidigt som hon har låtsats på sitt håll och därmed fört sin man bakom ljuset, en sorts leksak för sin make – hon är hans docka. I slutet av pjäsen bestämmer sig Nora för att bryta fasaden, hon beslutar sig för att sluta vara sin makes docka. Nora gör ett val som inte alla har möjlighet att göra. För dockhemmets spel kan funka på så många nivåer – fasaden, eller spelet som vi förväntas leva efter, finns på det privata planet, i hemmet, men också i samhällets alla vrår. Det kan handla om lagar som satts upp utan stöd från folket, eller normer som finns för att agera på ett visst sätt inom politiken.

Ibsens Ett dukkehjem väckte då den kom mycket stor debatt. Även om Ibsens intentioner aldrig var att lägga fram feministisk kritik, var det precis som det hans verk togs emot. I Norden gick debatten het, och bland andra blandade sig August Strindberg i genom att skriva en novell som svar på Ibsens drama. Strindbergs novell, som helt sonika fick titeln ”Ett dockhem”, ingick i novellsamlingen Giftas och finns att hitta här. I hans novell menar den manliga huvudkaraktären att det faktum att han och hans hustru levt som i ett idylliskt dockhem är någonting bra – han tycker att det är helt perfekt att hustrun är hans lilla docka medan han själv är hennes stora. Dessa idéer får han i slutänden också med sig sin hustru på. Det har gjorts film på både Ibsens verk och Strindbergs. Ibsens pjäs sätts återkommande upp på teaterscener både i Norden och andra delar av världen – och var gång den sätts upp ses den fortfarande som ett modernt inlägg i debatten (till exempel lyfter Enn Kokk fram en uppsättning som gjorts på Uppsala stadsteater på sin blogg). Ibsens dukkehjem fortsätter att vara en gällande allegori.

Dockhemmet återkommer som tema även i senare kulturella verk. 1995 fick regissören och manusförfattaren Todd Solondz sitt genombrott med filmen Welcome to the dollhouse. I denna svarta komedi är sceneriet, precis som i Ett dukkehjem, en borgerlig medelklassvärld. Runtomkring huvudpersonen Dawn ser vi en verklighet som är allt annat än klyschan av det idylliska dockhemmet. Genom föräldrarnas påtagliga favoriserande av den ”perfekta” flickmodellen vi kan hitta i Dawns lillasyster – en söt liten flicka som ständigt går omkring i ballerinakjol – får vi ändock en hint om hur dockhemmets symbolik kan fungera. Lillasystern står för allt som samhällets normer skulle vilja se i en flicka; hon passar in i ett dockhems fasad och hennes karaktär stämmer bra överens med samhällets spelregler. Då föräldrarna inte orkar med allt som livet lägger på dem, väljer de att ignorera de saker i deras omvärld som inte stämmer överens med spelreglerna och fokuserar all sin kärlek och uppmärksamhet på den perfekta dottern. Precis som Ibsens Nora tar de den makt de har och bygger upp en låtsasverklighet som passar deras innersta önskningar.

Dockhemmet kan alltså stå som symbol för många olika saker – det kan symbolisera strukturer vi egentligen vill slå hål på eller spelregler vi egentligen borde bryta emot; det kan stå för verklighetsflykt och någonting vi tar till när vi helt enkelt inte orkar längre. Men det kan också innehålla en skön potential. Som Poppins tar upp kan vi i dockhemmet själva bestämma, själva få makten. Av detta har vi möjlighet att göra någonting som är bra och vi får själva sätta upp spelreglerna.