Att prioritera sitt liv.

Det har varit dött på bloggen på senare tid - jag vet. Den här versionen av bloggen hann knappt ens starta - jag vet. En av mina ursäkter är 10-talsprogrammet, som precis tagits fram av S-studenter.

Tanken är att formulera en socialdemokratisk politik för framtiden, och själv har jag fått bidra med en del tankar på kulturområdet. Det blev formulerat en del, det stöttes och blöttes. Jag fick påstötningar om att skriva än det ena, än det andra. För det mesta ville jag inte rubba mig från min ursprungliga position, och idag finns förhoppningsvis den version jag senast såg tryckt i boken. Kanske återkommer jag till mitt innehåll här någon gång, men i övrigt hänvisar jag till boken bakom den tjusiga gröna kludd här intill.

Jag känner att jag kanske också är ålagd att deklarera att jag från och med härom månaden inte längre sitter kvar på mitt uppdrag som ersättare i Kommunfullmäktige i Lunds kommun. Jag fann att uppdraget stal energi och tid, och att jag hellre lägger min kraft på sådant som faktiskt känns viktigt och relevant. Efter 12 år som politiskt aktiv känner jag att den ständigt framväxande bitterheten över samhället och dess inneboende system, helt börjar ta ut sin rätt. Vi lever i en "representativ demokrati", där all representation bygger på att de som representerar är människor som är redo att lägga allt annat åt sidan. Att ha barn, jobb och kanske till och med träffa en vän ibland, eller för den delen hinna prata med sin partner om någonting annat än vems tur det är att diska - det går inte att kombinera med ett politiskt engagemang på ett vettigt sätt. Du vet att svaret på frågan om disken alltid kommer att peka ut dig, för du har aldrig varit hemma för disken. Och var du hemma, då var du tvungen att läsa på inför nästa möte. Politiken är din enda fritid, och avkoppling existerar inte alls.

En kvinna på mitt jobb uttryckte det så bra härom dagen. Som så ofta uppkom i en diskussion tanken om att hantering av det konstanta informationsflöde vi drabbas av är en generationsfråga, för "mina 18-åringar sitter alltid med 10 msn-fönster uppe och de har vuxit upp med det". Jag menar att även jag till stor del är uppvuxen med det snabbare informationsflödet, och när jag var 18 satt jag också och chattade med tio personer samtidigt. Emellan chattandet tittade jag lite på någon film och surfade runt lite i allmänhet. Men det gick över. Visst, jag är inte helt oäven att göra många saker samtidigt - men samtidigt är jag idag mer benägen att prioritera och göra det som verkligen är viktigt. Kvinnan på jobbet sa "ja - ju närmare döden vi kommer desto viktigare verkar vi tycka att det är att prioritera bland det vi gör".

Så idag, snart 27 år och närmare döden än jag var för nio år sedan, har jag prioriterat. Jag vill inte ägna min tid åt gubbiga byråkratmöten i ett icke fungerande samhällssystem. Och jag tycker att det är ganska trevligt att skriva ett blogginnlägg ibland.

Göteborg vs. Lund - Gatumusik vs. kulturhuvudstad.

Härom dagen läste jag att sir Bob Scott, medlem i kulturhuvudstadsjuryn, tyckte att det var tråkigt att Göteborg hade bestämt sig för att inte ställa upp som kandidat inför 2014, då han såg dem som en bra kandidat. Jag håller till stor del med - Göteborg är en fantastisk stad. Det är en fantastisk stad när det kommer till befolkning, när det kommer till mentalitet och inte minst är det en fantastisk stad när det kommer till gatuliv. För att ta del av Göteborgs enorma kulturscen behöver du inte boka biljetter på någon fancy opera eller så, utan det räcker att strosa runt lite i centrum.

Sydsvenskans Matilda Gustavsson menar att Lunds Kulturhuvudstadsansökan inger hopp. Hon menar att det som är fantastiskt med det pågående projektet är att Lunds kulturliv faktiskt verkar ha en lösning på gång - en lösning som för ovanlighetens skull kommer uppifrån, från politiker och tjänstemän i kommunen. Och här menar jag att vi har en kontrast som är oerhört intressant. I Göteborg har vi en befolkning som lever och andas kultur. I Lund har vi en politisk ledning som till viss del försöker göra detsamma. När det handlar om kulturhuvudstäder är det optimala givetvis ett samhälle där både gräsrötter och ledning kämpar för det kulturellas plats.

I Lund har det visserligen varit politikerna som visat mest entusiasm för kulturhuvudstadssatsningen - men med det inte sagt att befolkningen är antikulturell. I Göteborg, däremot, är befolkningen strävande medan ledningen aktivt strävar emot. Från och med den 1 juli i år (alltså i onsdags) är gatumusik förbjuden vissa delar av Göteborgs stad vissa tider. Beslutet är framdrivet av företagarföreningen Avenyn. Hänvisningar sker hela tiden till butikspersonals arbetsmiljö - säkert en rimlig invändning i vissa fall - men det som slår mig är avsaknaden av fackförbunds kommentarer till det hela. Nästa sak som slår mig är att många av de affärer som har sitt säte i de centrala stadsdelar ordningsstadgan åsyftar, spelar högljutt radioskval hela dagarna såväl inne i som utanför butikerna.

Gatumusikanterna körs bort och kvar står resten av oss med en offentlig miljö dominerad av kommersialismens urval. Tillstånd för gatumusicerande kan visserligen erhållas - dock har polisen rätt att säga nej. På vilka grunder är oklart. Ordningsstadgan väljer att bestämma vilka sorters kultur och vilja sorters musik som är okej att utöva på offentlig plats. Allt som kräver förstärkare eller högtalare göre sig icke besvär - tillstånd ska sökas dygnets alla tider, och tillstånd ska ges mycket retriktivt. Flänga upp en bandare och dansa lite - nope. Hiphop eller rap kompat av lite beats - nope. Krav på tillstånd gör gatumusicerandet mer svårtillgängligt för resande musikanter såsom romer eller andra icke göteborgsbaserade.

Glädjande är då att Göteborgs befolkning håller fast vid sitt kulturella intresse, ledningens idéer till trots. I början av månaden har musicerandet i protest mot den nya ordningsstadgan blomstrat mer än någonsin.

Följ vad som händer på bloggen Gatumusik är inget brott!

Rutten frukt

"Vi har läst dig. Vi gillar det inte." Patrik Svensson berättar i dagens Sydsvenskan om hur han fått ett märkligt brev från Chiquitas pr-byrå efter att ha skrivit om hur Chiquita gett pengar till den colombianska högermilisen AUC, som lär ligga bakom iallafall 2 000 mord. Enligt Svensson ska flera andra bloggare och journalister fått liknande brev.

Bananbolagets budskap lyfts upp i samband med nyheten om att dokumentärfilmen Bananas!* inte får vara med och tävla på Los Angeles filmfestival, efter hot om stämning från bananbolaget Dole. Dole vill nämligen inte att filmen, som skildrar en advokats kamp mot bananbolaget som ska ha besprutat sina plantager med giftiga kemikalier, ska visas.

Svensson lyfter upp pr-firmans brev som ett exempel på att Doles beteende inte är någonting nytt för bananbolagen, och visst är det så. Bananbolagen har betett sig hotfullt förut, det har Svensson rätt i. Men det är inte heller första gången de sprutar gift på sin frukt, behandlar sina arbetare som allmän smuts eller bidrar till x antal människors död. Det är inte första gången idag, och det var inte heller första gången då Svensson fick sitt skumma brev för två år sedan.

En av alla underliggande historier i Gabriel García Marquez roman Hundra år av ensamhet berättar om ett bananbolag som kommer till Macondo. Bananbolaget behandlar byns arbetare och invånare mer än illa, och arbetarna går ut i strejk. För att få dem att arbeta igen tar bolaget landets militär till sin hjälp och ett par hundra arbetare dör, skeppas bort och hela historien "glöms bort". Marquez är förstås en författare i den magiska realismens tradition, och allt vad han skriver förefaller vara påhitt och fantastiska sagor. Detta är dock enbart en del av genrens charm. De historier som berättas förefaller vara absurda, de är på avstånd - men ofta är de inspirerade av kalla fakta.

Bananmassakern i Macondo har ägt rum. 1928 strejkade arbetare på en bananplantage ägd av United Fruit Company (idag Chiquita International) i närheten av Santa Marta, Colombia. Militär gick in, och antalet döda sägs vara någonstans mellan 47 och 2 000 - spannet är visserligen stort, men att där dog folk råder det ingen tvekan om.

Ja, Patrik Svensson har helt klart rätt då han skriver att "[n]ågot är fortfarande väldigt ruttet i fruktlådan".

Jävla John fick skörda vad han sådde

Jag läste någsonstans, någon som yttrade att Eva Dozzis debutroman Jävla John förmodligen skulle göra väldigt många Beatlesfans upprörda. För i boken framställs John Lennon som ett svin. Det är också vad en del recensioner säger. Inte att fans kommer att bli arga, men att Eva Dozzis John Lennon är "ett monster: en svekfull och brutalt svartsjuk alkoholist och knarkare", att han "framställs som sjukligt svartsjuk, aggressiv, ansvarslös, ständigt påverkad av alkohol och droger" (min kursivering). Ett språk som indikerar att berättelsen troligen ligger långt från sanningen.

Visst kan fans bli arga om de vill - men de lär inte bli mycket mindre arga om de läser en biografi om John Lennon. För det märks att Eva Dozzi har gjort sin läxa innan hon påbörjade sitt författande. Den Lennon som porträtteras i hennes roman ligger inte alls långt från den bild jag fått genom att i mina tonår läsa otåliga biografier om samme man. Den ständiga berusningen såväl som hans förkärlek för ordvitsar (vilken Dozzi visar oss den första stunden Lennon dyker upp i boken - Katja Gehrman blir genast omdöpt till Gotcha German) stämmer på pricken.

Snubben som skriver på bloggen Fula Fula Ord menar att romanen lämpar sig även för den som inte är intresserad av The Beatles, och förvisso är detta sant. Boken är bra - men hade det inte varit för Lennons små egenskaper och The Beatles låttexter, då hade boken nog inte varit mycket att hänga i julgranen. I Svenska Dagbladet får författaren frågan "Men varför en bok just om John Lennon?" Dozzis svar på frågan är klockrent:

–Jag kunde förstås ha skrivit om en annan man som behandlade kvinnor illa, men vem skulle ha läst den?

För det är de små finesserna hos Lennon, hans eviga ordvitsande, som gör honom värd att läsa vidare om. Det är illustrationen av det som händer i boken med hjälp av de låttexter som en gång faktiskt skrevs som gör boken genial.

Den extra kryddan kommer nog i form av uppenbarelsen av Mark David Chapman, mannen som sköt Lennon i december 1980. Chapman står för det starka hatet mot Lennons förflutna leverne, i en tid då Lennon själv levde som fredssymbol. Chapman sköt, och Dozzi, hon säger "vad man sår får man också skörda".

Höjda busspriser - s följer med

Kommunens ekonomi är i kris, precis som resten av samhällets. På dagens kommunfullmäktigemöte (där jag för tillfället befinner mig) vill en bland annat lösa problemet genom att höja busstaxan i kommunen. Trots att bussresandet minskat sedan den senaste höjningen. Argumentationen? Jo - argumenten är tre:

• Resandet har nog inte minskat, det är bara det att fler åker gratis som gör att det ser så ut.
  --> Jaha? Så då skulle det hjälpa att höja taxorna. Skulle färre tjuvåka då?


• Andra kommuner har högre priser.
  --> Men vad fan - hur gamla är vi? "Men han gjorde ju så" sa lilla Kalle efter att han följt Oscars exempel och snattat choklad.


• Ni har ju höjt priserna innan, så vi kan höja nu också.
  --> Argumentet behöver väl egentligen inget bemötande, eller?

Tyvärr kan jag inte säga att Socialdemokraterna helt ställer sig emot en prishöjning - "vi" vill bara inte ha en lika stor sådan (eftersom jag är injusterad tvingades jag vara med och ta ställning - för ett annat förslag än mitt partis).

Vad gäller den kreativa argumentationen, verkar det vara någoting som är genomgående idag. Tidigare ikväll sa Lars Hansson (fp, ordförande barn- och skolnämnd Lunds stad) att statistiken visserligen visar att förskolan blivit av med 60 personal den senaste tiden, men att det inte stämde - en utredning är tydligen tillsatt för att bevisa detta.

Kreativ argumentation - kreativt utredande.

Hanna bloggar också direkt från fullmäktige.

För den reaktionära postapokalyptiska betongsocialismen - Rösta på EAP

Krossa kapitalismen, skit i miljön, bygg mer kärnkraft, låt varje människa göra värnplikt och skapa en ekonomi uppbyggd på familjeföretag.

Jag fick häromdagen en tidning med valpropagande från LaRoucherörelsen, och ungefär som ovan låter Europeiska Arbetarpartiets program inför EU-valet den 7 juni.  Som om det inte vore nog att de byggt upp sin verksamhet kring en personkult (se: LaRouche), ser jag i deras budskap en vision om en värld av betong fylld med gröna giftångor, där varje familj är en enhet för sig.

Och ja - jag inser att detta givetvis inte alls är vad de är ute efter. Men ändå: det är svårt att ta dem på allvar!

De två världarnas Lund

Jag minns då jag var tonåring. I min bekantskapskrets gnällde vi på den allmänna dekadensen i samband med första maj. Vi tyckte att det var för jävligt att denna arbetarnas dag inte längre sågs som viktig, och vi var förbannade över att folk tvingades jobba - på första maj. Då bodde jag på landet i Västergötland, och förstamajtågen hade med lite tur 300 deltagare varje år.

Nu bor jag i Lund. En större kommun, och deltagarna i demonstrationståget är givetvis fler. Demonstrationstågen är fler. Och jag har upptäckt att första maj faktiskt är en viktig dag - för många. Dock inte utav den anledning jag skulle tro, eller för den delen vilja. Nej. Lund är uppdelat i två sidor. Båda ser första maj som en viktig dag, men av helt olika skäl. Den ena sidan, det är den jag jobbar för. Den andra, det är den jag fraterniserar med.

För den ena - den jag inte kände till förut - den har en viss koppling till universitetet, min arbetsplats. På den sidan tycker människorna att första maj är en viktig dag, eftersom det då står ett gäng studenter och sjunger fagra sånger framför universitetshuset, med magnoliorna blommande i bakgrunden. (Och viktigast av allt är nog nästan magnoliorna...) Sedan har vi den sida som råder i mitt privatliv, på min fritid. Vi uppskattar ett ledigt första maj för anledningen till det röda i almanackan. Vi vet att det inte är så att vi har nationell helgdag för att några människor i Lund ska kunna gå och lyssna på körsångare i fåniga mössor (antar jag att de har?). Vi går ut och demonstrerar.

Det känns märkligt någonstans, att vara klämd mellan dessa båda världar - som existerar parallellt. Så nära, men ändå så långt borta.

Gud tar farväl

För ett par år sedan skulle en vän - fortfarande i tonåren - delta i en skrivarkurs för ungdomar, där författaren Per Nilsson skulle vara lärare. Det var nästan så att jag blev grön av avund och längtade efter att själv få vara tonåring igen. Bara för att kunna delta i kursen.

Nej, det är inte Gud som i Gud jag vill skriva om här. Utan om författaren Per Nilsson. Då jag var tonåring upptäckte jag hans Korpens sång, vilket sedan ledde till den mest seriösa relation jag någonsin haft med en författare. Oftast då jag gillar det någon har skrivit, tänker jag att jag vill läsa mer av författaren ifråga. Kanske läser jag ytterligare två eller tre. När jag läst Per Nilsson, då gick jag genast till biblioteket och lånade resten av hans böcker - för att sedan läsa dem allihop. Och då jag klev in i böckernas värld, då blev Per Nilsson Gud. På mer än ett sätt. Han blev Gud, då han skapade alla dessa världar, som på något sätt hörde ihop och var en värld - som en faktisk värld. Och han blev Gud, för att han tog sig den rollen själv. Inte för att jag tror att jag förstod det då, eller  åtminstone tänkte jag det aldrig med de orden. Men det är de orden Nisse Larsson sätter på det i dagens DN.

Nisse Larsson recenserar Per Nilsson senaste - hans nya. Den som jag inte har läst. I vad som verkar vara en tämligen surrealistisk beskrivning, slår författaren - guden - nu slutligen ihop alla sina världar i en bok. Eller åtminstone alla sina karaktärer. Gudskomplexet verkar lysa starkare än någonsin.

Och i den senaste, den sista boken, tar författaren farväl. Liksom sorgligt, på något sätt.

Hävdelse

Intressant egentligen, hur människor alltid har en tendens att vilja hävda sig - på alla möjliga sätt.

Ett exempel: idag fick jag höra av en och samma människa att det i en viss jämtländsk ort var både en halvmeter snö och 15 grader varmt. Minsann.

April Fool's Day

Att känna mig dum är något av det värsta jag vet - av den anledningen tycker jag verkligen illa om första april. Helst av allt skulle jag spendera varenda första april gömd under ett täcke, och hade kanske gjort det om det inte vore för att jag alltid glömmer bort att det är den stora luras-dagen...

Som imorse. Läste tidningen. Fascinerades av att det nu skulle komma en bil som drevs på vind. Jättesmart, ju. Inte ett tanke på datumet.

Även universitetets rektor bestämde sig för att luras April idag. Nionde området ska ägna sig åt autodidaktik. Billigt och bra. Helt hysteriskt kul - förmodligen bara en bekräftelse på att jag har gått och skaffat mig en pinsamt torr och akademisk humor.

I övrigt kan varmt rekommenderas den gamla rysaren April Fool's Day från 1986 - helt makalöst bra.

Aftonbladet leker fattigdom och DN skäller ut.

Aftonbladets mest sökta internetsida (tyckte jag jag läste) är Jessica Ritzéns fattigblogg. Ritzén har tagit sig an uppdraget att leva på existensminimum i en månad (alltså lite mer än ett studiemedel). Journalisten, som i vanliga fall har en lön på 35 000 i månaden, håller på att krevera efter bara en vecka.

DNs Johan Croneman skäller på initiativet och menar att det vore bättre att beskriva verkligheten istället. Jan Helin från Aftonbladet menar att fattigbloggen är ett utmärkt sätt att föra dialog med tidningens läsare, och själv pendlar jag mellan de bådas åsikter och hamnar slutligen någonstans mitt emellan.

Att Ritzén ger sig på att beskriva hur det är att vara fattig blir på något sätt absurt. Hon är uppenbarligen inte fattig - hon har lite mindre pengar den här månaden, bara. Barbara Ehrenreich  har tidigare gjort någonting snarlikt i USA (se Barskrapad), bara så mycket bättre. Då Ritzén lever med lite mindre pengar, gav sig Ehrenreich för en tid in i en fattig livsstil "på riktigt" - dock hade väl även hon ett välbetalt jobb som skribent att gå tillbaks till.

Men. Hur icke-fattig Ritzén än må vara, så har hennes chefredaktör (Jan Helin) en poäng då han säger att det är ett sätt att kommunicera med läsarna. För verklighet eller inte - läsare reagerar på Ritzéns blogg och även om hennes upplevelser inte har med verkligheten att göra, så har många av läsarnas berättelser det.

Earth hour i kommunen

Så var det kommunfullmäktige igen, som den här månaden inleddes på ett lite ovanligt sätt. Hanna begärde ordet redan på anmälningar. Efter det kom folkpartiets Lars Larsson och hade saker att säga även han - på detta blev det replikskifte. Förmodligen bara kass internhumor, men här i salen var situationen mäkta lustig (en får ta det lilla en får).

Vidare fick vi i mötets inledning veta att Lunds kommun deltar i Earth hour. För den som inte vet, kan jag informera om att Earth hour är ett projekt som går ut på att hela världen släcker ner sina lampor en timme mellan 20.30 och 21.30 nu på lördag. Lunds kommun ska alltså delta. Lund släcks ner, Eiffeltornet släcks ner. Det gör även Jesusstatyn i Rio de Janeiro, Operahuset i Sidney och The Strip i Las Vegas. Halva Jönköpings län, bland annat Tranås, gör det dock inte. För i Jönköpings län är det tydligen upp till medborgarna att agera privat - politikerna tänker inte göra någonting...

Moderata fritidspolitiker sätter Lidl framför ungdomars idrottsplaner.

I flera omgångar har vi kunnat läsa i Sydsvenskan att Lidl är på väg att slå sig ner i Lund. Så vitt jag vet är den enda plats som för tillfället är aktuell för detta den på Åkerlund & Rausings väg på väster. Tomten där Lidl vill slå sig ner ligger i nära anslutning till det idrottsområde som håller på att byggas upp på Klostergården, det område som Färs & Frosta Sparbank Arena och den nya ishallen är en del av. Då beslut togs om arenans byggande fanns en hel plan för hur saker och ting skulle se ut runtomkring i princip färdig. Den talade om var parkering skulle ske, var fotbollsplaner skulle ligga och så vidare. Ett helhetsgrepp var taget och tanken var att området skulle vara en rejäl satsning på idrott och de fotbollsplaner som försvann på grund av arenans bygge skulle det med råge kompenseras för.

Nu - ett par år senare - har saker och ting förändrats. Den plan som fanns visade sig inte riktigt fungera fullt ut iallafall, och nu lever vi fortfarande i någon sorts limbo där vi inte vet vad som ska hända med området. De fotbollsplaner som behövs har ingenstans att placeras. Då Stadsparken planeras bli större kommer Södra Lekplatsen försvinna, och därmed försvinner också dess potential att fungera som extra parkeringsplats vid "stora evenemang". Mer parkering kommer sannolikt att behövas. På den fronten hör jag dessutom att en del av Polhemsskolans elever tar sig till skolan med bil - detta resulterar i att de står parkerade längs en liten gata i närheten av Lidls planerade tillhåll.

Det finns en massa saker som ännu inte är lösta i området där Lidl vill bygga. Problem som hör till kommunens verksamhet och sådant vi behöver serva våra medborgare med. I den detaljplan som föreslås för byggandet av Lidl fastslås dels att trafiken på den stundtals redan överbelastade Ringvägen förmodligen kommer att öka. Samtidigt är den enda lösning som föreslås för ordentliga gång- och cykelbanor att ta bort en del av körbanan på samma väg. Att inte ha ordentliga gång- och cykelbanor till ett område där stans ungdomar ska utöva idrott, det är inte ett alternativ.

Som sagt, det finns en massa saker som inte är lösta. Men då vi i Kultur- och Fritidsnämnden i veckan skulle ta ställning till planen från vårt perspektiv, då valde Moderaterna att säga ja till planen. De säger att Lidl ska byggas på en tomt som mycket väl skulle kunna hysa två stycken sjumannaplaner. Eller extra parkering, för den delen. Att politiker som ansvarar för saker i allmänhet, och inte idrottsfrågor i synnerhet, säger ja till planen - det är väl en sak. Men att sitta och vara den som ska värna om just Kultur- och Fritidsperspektivet och säga ja, det är ju helt bisarrt. Var är deras hjärnor? Eller kanske snarare: var är deras själ och hjärta?

Guldkompassen

När Guldkompassen kom på bio gick jag och såg den. Jag tyckte den var bra, det har jag bestämt för mig. Sedan - nyligen - blev jag övertalad att läsa böckerna (Guldkompassen är första boken i en serie av tre). De var helt fantastiska. Så såg jag filmen igen. Inte längre lika bra.

Jag tillhör egentligen en av dem som är starkt övertygade om att filmatiseringar bör ses som egna verk och därmed även bedömas som sådana. Dock måste vissa jämförelser få ske med förlagan, precis som jämförelser och paralleller måste få göras med och dras till andra verk i exempelvis samma genre eller med liknande budskap.

Filmatiseringen av Guldkompassen har ett annat tempo än böckerna - bra mycket snabbare och på så sätt mer i fas med handlingen, skulle jag nästan säga. Saker och ting har lagts till, tagits bort eller ändrats för att bättre passa filmens medium. Allt saker som hör till och utgör grunden för det faktum att det är ett nytt verk som skapats. Men. För det finns ett men här, det har jag väl redan flaggat för. Filmatiseringen har inte bara bytt tempo, utan också struntat i att bygga upp hela det parallella universum som är en del av poängen med trilogins första bok. Filmatiseringen har struntat i att visa att det allsmäktiga och ondskefulla "Magisteriet" syftar till någonting som finns även i vår, verkliga, värld - nämligen kyrkan.

Det enda som finns kvar i filmatieringen är egentligen en hattig historia om ett barn som knappt är ett barn och som springer omkring och är med och gör en massa heroiska saker - helt utan förklaring. Filmen blir liksom tom, meningslös.

Vad är då poängen med att göra ett nytt verk?

ECO Queen - den ytliga journalistiken slår till igen

2008 dök tidningen ECO Queen upp och vann tidskriftspriset för "Årets nya tidskrift". Här har vi en tidskrift som fyller både ens materiella och moraliska behov - åtminstone på ytan. Det skrivs om kläder, smink och mode - till och med litteratur och resor. Och allt innehåll har på något sätt en koppling till en mer hållbar livsstil.

Ute i handeln har vi hittills kunnat finna fyra nummer av tidningen, alla av varierande kvalitet. Tidningen är helt okej. Jag tycker att det är skönt att bläddra i ytliga utseendetidningar och sugas upp i den kommersiella atmosfären för en stund - att drömma om ett annat liv, kanske bättre, om jag bara hade... Men givetvis fungerar det inte så. Och att hävda att ständig konsumtion är någonting som skulle kunna leda till en hållbar livsstil låter väl inte helt hundra - men ECO Queen lyfter åtminstone ständigt fram återvinning och begagnatmarknaden som de främsta alternativen. Och tvål kommer vi väl inte sluta med i första taget, då kan vi ju lika gärna köpa sådan som är gjord av okej basvaror...

Tyvärr har jag i det senaste numret fått en bekräftelse på att den trendiga "eco"-tidningen (jo, de stavar alltid med c) lever helt i enlighet med företagens villkor, och att journalistiken i reportagen är lika undermålig som den mesta. De lyfter nämligen fram Wayne's Coffee som någonting fantastiskt, eftersom de har bestämt sig för att bara servera kaffe märkt med den lilla grodan från "Rainforest Alliance".

Det är nu jag inser att ECO Queen, för att kunna sköta sitt uppdrag ordentligt, borde ha ett reportage om olika sorters märkning. Så att både "journalisterna" själva och tidningens läsare inte går på en nit. "Rainforest Alliance" är ju till exempel en märkning som varit mycket i hetluften, just för att den kanske inte är riktigt så hållbar som den vill ge sken av. Certifieringen intygar förvisso att den märkta produkten inte besprutats med de allra värsta gifterna, men mycket återstår än. Det lysande exemplet är givetvis Chiquita, som har den lilla grodan på bild på sina bananer, men inte en enda på bananodlingarna - de rödögda trädgrodorna skulle nämligen aldrig överleva bland Chiquitas bananträd, just på grund av all besprutning.

Nej, ECO Queen må vara en underhållande tidskrift. Men innan jag går ut och köper de där "eco-jeansen" med gott samvete, skulle jag nog kolla upp tidskriftens källa en gång till...

Kulturcentrum Skåne, kort och gott.

Nåväl, vi hann faktiskt nästan hem till nio igår (det var alltså inte den där som var naiv, utan jag som var alltför cynisk). Innan dess, efter budgetgrejset, var det tal om ett tilläggsanslag till Kultur- och Fritidsnämnden. Tilläggsanslaget skulle gå till att hjälpa Kulturcentrum Skåne utveckla sin verksamhet.

Den verksamhet som finns idag är helt fantastiskt bra. Den är uppdelad i tre delar, bestående av dagverksamhet, eftergymnasial utbildning och kulturarbetsplats för personer med intellektuella funktionshinder.

Verksamheten har hyllats både här och där, och detta med all rätt. I en intervju med konstnären Karl Persson, före detta elev på Kulturcentrum Skåne, säger han:

Om jag inte hade haft diagnoserna autism, tourettes, asperger och tremor... så hade jag varit en helt vanlig männska!

Och detta är just vad Kulturcentrum Skånes verksamhet gör så bra - de lyfter upp eleverna över sina funktionshinder och lyfter istället fram dem som människor. Förmodligen driver de också en av landets bästa dagverksamheter.

Trots alla lovord, är Kulturcentrum Skånes verksamhet inte permanent. De lever med ett ständigt krav om att hitta nya sponsorer som kan ge dem årets allmosor. Tove Klette (Folkpartiets kommunalråd) skröt om att de minsann ger 2,9 miljoner till verksamheten från Vård- och omsorgsnämnden varje år. Detta sa hon som om det vore höjden av godhet - trots att den ideella förening som driver centrat för att klara sig dessutom måste få pengar från Region Skåne, och allra främst av diverse icke-offentliga projektsponsorer (fonder, stipendier och liknande).

Så till gårdagens ärende. Vi skulle alltså besluta om ett anslag för att utveckla den verksamhet som finns idag. En enig Kultur- och Fritidsnämnd har sagt att anslaget behövs, eftersom vi vet att om Kulturcentrum inte utvecklar verksamheten kommer en förmodligen inte att lyckas hålla kvar de finansiärer som finns mycket längre till. Hela kulturvärldens bidragssystem handlar ju oftast om tillfälliga projekt eller varaktiga projekt i uppbyggnadsfas. När projekten slutar vara tillfälliga eller kan anses färdiguppbuggda kan de inte längre få projektanslag, om verksamheten inte utvecklas vidare på ett helt nytt sätt. Kulturcentrum Skåne hade nu tagit fram en god idé till utveckling av verksamheten, där dagens brukare med funktionshinder skulle få integreras med människor utan funktionshinder.

Kommunfullmäktiges borgerliga ledamöter röstade nej till anslaget. Vad konsekvenserna blir, det återstår att se. Förhoppningsvis hittar vi ett sätt att göra Kulturcentrum Skånes verksamhet permanent. Allt annat vore mer än skamligt.

Hanna skriver också om gårdagens ärendet.

Naivt, men önskvärt.

Månadens fullmäktigesammanträde har nyss inletts. Innan mötet hörde jag någon säga att vi väl borde vara klara till nio iallafall...

Borgarna sänkte härom året skatten och lägger idag ett förslag om ytterligare en generell besparing på 1% - på årets redan påbörjade budget.

Jag tror - tyvärr - inte att jag kommer att vara härifrån till nio ikväll.

Borgarnas korta armar

En vanlig devis inom svensk kulturpolitik har varit "på armlängds avstånd" - det handlar alltså om att politikerna inte är de som ska avgöra vad som är konst/god konst och inte. Trots detta läste jag någonstans att skrämmande många kulturpolitiker ute i landet ansåg sig ha just den rätten, som det inte är meningen att vi ska ha. Med Konstfacksdebatten som pågått på senare tid kan vi se hur exemplena inte bara blir fler och fler, utan också allt tydligare. Klåfingriga borgare har stått i Kommunfullmäktige här i Lund och ansett sig veta ett och annat, i Alingsås visste de tydligen ännu mer. När också den borgerliga regeringens minister med ansvar för frågan tar sig nya rättigheter - då har det bannemig gått för långt.

Lena Adelsohn Liljeroth har uttalat sig angående graffitikonstnären NUGs film "Territorial Pissing" och sagt att detta inte är konst. I DN kan vi läsa:

Jag tycker förvisso att konsten ska vara fri, utmana och ställa frågor, men den här filmen gjorde mig oerhört arg, säger Lena Adelsohn Liljeroth till DN.se.

Uttalandet får mig att tänka på allt som måste gjort diktatorer som Stalin och Mao förbannade. Kapitalistiska solskensskildringar, ifrågasättande av landens regimer... Men ja, det är klart. Om ansvarig politiker blir förbannad, då går det ju inte an. Kanske skulle vi med en gång tala om för Konstfacks elever att de måste skildra sittande regering på ett positivt sätt - för arga ministrar, det kan vi ju inte ha!

Folk har tydligen missat poängen med "på armlängds avstånd". Kultur är inte till för att göra politiker glada. Inte nödvändigtvis någon annan heller, för den delen. En fotnot är dessutom att det inte framgår med någon tydlighet huruvida filmen skildrar ett verkligt brott eller är ett videomontage. Konstnären är inte dömd för någonting. Se 1 , 2, 3.

Annan intressant läsning i frågan: Konstfackselevers mycket relevanta poänger, Om Pål Hollender (vars konst åtminstone följts av debatter om innehåll).

Vad en fritidspolitiker gör

Den senaste tiden har det blivit alltmer uppenbart för mig att min verklighet delas av väldigt få. Igen och igen har jag fått frågor som får mig att inse att en offentlig förklaring av min verklighet kanske vore på sin plats. Hur mycket tid lägger du på politiken? Vad gör du då du är politiker, vad går uppdragen egentligen ut på? Vad är kul och vad är mindre kul? Får du betalt?

Att svara på dessa frågor är inte helt okomplicerat Men jag ska iallafall ge det ett försök. Då jag inser att en sådan här utläggning riskerar bli väldans trist från rad till rad, tänker jag att det kan vara bra att dela in mina svar i kategorier, så kan var och en få svar på just sin fråga.

VAD JAG GÖR

Vad jag gör är lite svårt att säga på rak arm helt och hållet, men på det stora hela är det så att jag  läser handlingar rörande en hel massa ärenden, går på möten och diskuterar och/eller röstar, pratar med folk i förberedande syfte och en himla massa i den stilen. Mina fasta möten i kommunal regi består av ett kommunfullmäktigemöte och ett kultur- och fritidsnämndsmöte varje månad. Utöver det kan en hamna i diverse styrgrupper och sådär, som ofta träffas under mer tillfälliga perioder. Själv sitter jag för tillfället med i en styrgrupp som utefter den Biblioteksplan vi tagit i fullmäktige ska ta fram en mer konkret handlingsplan. Alla mina möten är någonting jag gör på min fritid, utöver mitt vanliga arbete.

TID

Vad gäller tidsåtgången är detta någonting som varierar väldans från vecka till vecka. Som jag nämnde i föregående har jag två fasta, återkommande möten i kommunal regi varje månad. Eftersom jag dessutom inte är vald i egenskap av min person, utan som representant för ett parti, har jag ett möte inför varje kommunalt möte, där jag diskuterar kommande frågor med mina partikamrater. Då är vi alltså uppe i fyra möten per månad (säg ca 15-16 timmar sammanlagt). Utöver dessa möten ska nämnds- och fullmäktigegruppens respektive åsikter förankras i övriga partiet och gärna också hos väljarna eller samhället i stort. Här tillkommer ytterligare något möte då och då, må det vara i stängda lokaler eller ute på gator och torg.

Sammanfattningsvis kan vi säga att det är en jädra massa möten (men förmodligen inte mer än 20 timmar i månaden) och sedan ytterligare en hel del tid för att läsa in sig på de ärenden som kommer upp i nämnd eller fullmäktige.

BETALNING

Visst, jag får betalt för de kommunala möten jag närvarat vid. En viss summa för första timmen, lite lägre för det efterföljande (detta då en räknar med att jag läst på lite innan jag dyker upp på mötena). Oavsett hur många timmar vi håller på, så stannar ersättningen dock vid högst 790 kronor per sammanträde. På detta dras skatt och även en så kallad "kansliavgift" till mitt parti. Slutligen blir det alltså ett par hundralappar i månaden för en himla massa jobb. Skriverier i tidningar om att gubbsen står och snackar länge i fullmäktige för att få mer betalt är således inte bara en överdrift, utan helt och hållet felaktigt - vi får inte mer pengar för att vi håller på längre. Detta gäller även de gånger vi har budgetsammanträden, vilket i Lunds kommun brukar hålla på två heldagar  från klockan åtta på morgonen till klockan elva på kvällen, ibland till och med ännu längre.

TRÅKIGT

Jag tycker att det är dötrist när gubbarna (oftast är det dem det rör sig om) går upp och mal i timtals, då de säger samma saker om och om igen.

Jag tycker att en del sakfrågor, hur viktiga många av dem än må vara, är tämligen tråkiga även de.

Framför allt tycker jag att det är tråkigt att det finns så mycket människor med taskiga attityder rent generellt som är engagerade i politiken. Det kan röra sig om de "vuxna pojkar" jag skrev om i ett inlägg häromsistens och det kan handla om hur min åsikt tydligen inte anses lika viktig då jag inte är 50+ och man. Män står i talarstolen och hänvisar till/svarar på osv vad andra män har sagt, även om det kanske är en kvinna som fört huvudtalan för den åsikt det refereras till. Jag har varit med om att kvinnor "tappats bort" från talarlistan systematiskt, fått kommentarer om min kropp och sett allt möjligt skitigt hända, varav mycket kan härledas till kvinnans biologiska könstillhörighet (eller kanske snarare till mannens sociala).

ROLIGT

Jag bestämde mig för att spara det roliga till sist, eftersom jag vill att de som lyckas skumma sig igenom det här inlägget ska gå iväg med en förståelse för varför jag ändå gör allt det jag gör och lägger den tid jag lägger.

Anledningen till att jag spenderar så mycket tid och kraft på politiken är nog mycket för att jag kan. Genom att engagera mig i politiken, inte minst den kommunala, kan jag på ett väldigt konkret sätt vara med och påverka både min egen och mina medmänniskors vardag. Ofta tar det ganska lång tid - det är sant - men har en bara lite tålamod kan en faktiskt se hur saker en varit med och bestämt faktiskt blir till verklighet.

Det är inte bara taskiga attityder rakt igenom, utan finns också gott om spännande och faktiskt till och med ganska roliga människor engagerade i politiken. Till en början blev politiken en plattform där jag kunde träffa andra människor med värderingar som liknade mina enga, nu kan det också fungera som en arena för att träffa människor med helt andra perspektiv.

Om en bortser från en del av de korkade, ytliga och helt enkelt mindre genomtänkta inlägg som ibland kan ses/höras i fullmäktigedebatterna eller på nämndssammanträdena, så kan det faktiskt vara ganska intellektuellt stimulerande att vara politiskt aktiv - åtminstone då en sätter sig in i frågor, och ännu mer då en kopplar dem till ens egna övertygelser och politiska ideologi.

SLUTLIGEN

Då jag egentligen, av princip, är väldans avogt inställd till alltför långa blogginlägg, tänker jag sluta här. Det här rör sig, som skrivet, om min högst personliga lilla verklighet, så jag vet inte riktigt säkert vilka frågor jag borde svara på eller hur. Har jag missat någonting, så fråga på...

Åldersnoja

En av mina terminer som student slirade jag ut en del - jag fick för mig att jag skulle läsa företagsekonomi. Detta gjorde jag lite halvdant sådär, men jag lyckades iallafall hitta några vänner. En av kursarna berättade om en sittning en av de första veckorna, där hon haft ett intressant samtal med en av de yngre studenterna. Kursaren jag pratade med berättade att en nittonåring (med tandställning, kan tilläggas) hade frågat hur gammal hon var. När min vän svarade att hon var tjugofyra, då hade nittonåringen sagt:

Men oj - är du så gammal? Fast oroa dig inte, det syns inte!

Kommentaren är i mina öron hur underhållande som helst, och hade kanske varit ännu mer så om det inte vore för ett minne från då jag själv var tjugo. Jag bodde ett par månader i Spanien och hängde där med två tjejer som var tjugosju. Jag tyckte att det var fascinerande att tjugosjuåringarna var så fräscha och verkade så unga, och jag kommer ihåg att jag vid ett tillfälle sa till en av dem att "men ni två ser ju så välbevarade ut!".

Ja. Jag vet. Det behöver väl egentligen inte kommenteras. Fast jag vill också tillägga att i år - då blir jag 27.

Vuxna pojkar

En vän sa till mig att det som är skönt med människor som beter sig som idioter, det är att en inte behöver anstränga sig för att bli av med dem - förr eller senare gör de bort sig själva och måste försvinna ändå. Det är möjligt att det ligger ett stort mått av sanning i detta - om en bortser från politiken.

För gång på gång tycker jag mig ha sett exempel på hur folk - oftast män - beter sig som as och kommer undan med det - ja, till och med premieras.

Exempel. Första gången jag träffade en man (vi kan kalla honom x) stod han och pratade skit om en blockkamrat till honom själv. Han berättade om vilken kuf hans 'kamrat' kunde vara, och hur störig han var att lyssna på under sammanträden. Denne samme herr x har jag vid senare tillfälle hört tala på samma nedvärderande sätt om en annan 'kamrat' och sett himla med ögonen och grimasera bakom 'kamrater's ryggar - det senare till och med under pågående sammanträden.

Jag tänker att jag på psykologilektionerna i skolan fick lära mig om orala och anala stadier, och hur vi kan fastna i dem. Och då funderar jag på vilket stadie en man som x har fastnat i. För visst påminner det om den där klyschan med en fjortis som inte fått tillräckligt med uppmärksamhet - vare sig från föräldrar eller från flickorna - och som nu agerar som en sista desperat utväg? Sedan tänker jag på hur illa det kan vara ställt med de satar som satt herr x på sin post. Hur kommer det sig egentligen att en vill ha en representant för sitt parti som uppenbarligen inte kan bete sig som folk.

Är det verkligen så här desperata vi blivit i den representativa demokratin? Är det så få som engagerar sig, att människor som beter sig hursomhelst kan komma hur långt som helst?

Här är då en vädjan till människor som är uppväxta i en social tillvaro där vanligt jävla hyfs fortfarande är en realitet: engagera er! Kom och var med! Och om ni finner att det hela tar för mycket tid, att strukturerna inte är uppbyggda för att få plats i en normal livsstil, kom då och hjälp mig ändra på de strukturerna - för vettiga människor måste hit!

Jag hade en dröm...

Jag hade den mest underliga dröm härom natten. Jag drömde att en av mina partikollegor blev bannad i pressen för att han ägde boskap. Tydligen ansågs det väldigt fult att kombinera sitt boskapsägande med politiskt representantskap, så mannen i fråga var tvungen att välja vilket han ville syssla med. Då mannen är en sådan som brinner väldigt mycket för sitt politiska engagemang, förvånade det mig inte direkt att han valde att sälja allt sitt boskap.

Stormen bedarrade, skandalen var över - tills en journalist skulle  besöka mannen för att göra en uppföljning. I min partikamrats trädgård hittade journalisten ett marsvin runtspringande. Skandalen var återigen ett faktum, och min partikamrat tvingades avgå.

Drömtolkning någon?

Bibliotekens vad, var och hur 2.

Vid tidigare tillfällen har jag skrivit om bibliotekens varande och vad ett bra bibliotek egentligen är. Jag kommer allt som oftast fram till att det inte handlar om att låna ut böcker, utan om mycket större saker.

Bibliotekens kvalitet handlar om information, sökning av densamma, om att agera mötesplats och att lära sig, utvecklas och väldigt mycket mer. Bibliotekens kvalitet handlar om möjliggörande av allt det där.

I Nacka tycker kulturpolitikerna uppenbart inte samma sak som jag. För i Nacka ska de ge biblioteken medel utefter hur många böcker de lånar ut - eftersom det tydligen anses vara huvudverksamheten. Suck. Bakåtsträvare - varför inte helt enkelt införa bokomater då?

Ouppnåeligt.

Sitter på månadens kommunfullmäktige och kan, som vanligt, tyvärr inte påstå att det är särskilt underhållande. Det är något med byggplanärenden som verkligen inte får mig att gå igång - uppenbarligen till skillnad från många andra...

Intressant tycker jag däremot att det är att vi i början av mötet antog en förstärkning av handikapplanen. Välbehövt, i sanning. Men i skuggan av det beslut som togs av den borgerliga majoriteten i kommunstyrelsen i veckan, också mål som torde vara ouppnåeliga. Servicenämnden får ett sparbeting på 30 miljoner, vilket givetvis leder till mindre pengar för underhåll och mindre utrymme för upprustning.

Att anta nya mål och visionära planer är väl fint... men om det inte följs av de ekonomiska resurser som krävs för ett genomförande, då är det helt meningslöst.

Bibliotekens vad, var och hur.

Jag sitter med handlingarna inför onsdagens sammanträde med Kultur- och Fritidsnämnden framför mig, och till min besvikelse måste jag säga att jag ur dem inte kan utvinna mer information om det nya biblioteksförsöket än jag kan ur Sydsvenskans korta artikel om det hela. För er som inte läst artikeln, så är det så att vi på onsdag ska ta ställning till "bibliotekarielösa bibliotek".

Projektet, som om vi godkänner det ska ges på prov, är dock inte nödvändigtvis så hemskt som det låter. Det är nu vi msåte börja fråga oss vad ett bibliotek faktiskt är. DIK, som är bibliotekariers såväl som mitt eget fackförbund, påpekar i artikeln att det är viktigt att vi ser att bibliotek är någonting mer än bara ett ställe att låna böcker på. Om detta kunde jag verkligen inte hålla med mer - däremot har det här projektet potentiella fördelar som uppmärksammar oss på frågan att ett bibliotek kanske inte heller behöver vara bundet till en specifik plats.

Förvisso är biblioteket en bra mötesplats och allt det där, men det är kanske inte just på denna fysiska mötesplats som bibliotekarierna faktiskt gör sig bäst. Kanske borde personalens roll vara mer mobil än den fysiska platsen i sig. Karin Sandberg, som är bibliotekschef här i Lund, menar att det i Danmark visat sig bli utrymme för fler bibliotekarier snarare än färre iochmed de personalfria biblioteken, eftersom det lagts mer fokus på den uppsökande verksamheten.

Även om vi fortfarande behöver personal också på plats, så tror jag att en vidareutveckling av just den uppsökande verksamheten är rätt väg att gå i framtiden. Då journalisten frågar Sandberg vilka det är biblioteken inte når idag, svarar hon att det till exempel rör sig om äldre och handikappade, men att  en också skulle kunna vara ute  "på skolor, förskolor, fritidsgårdar och arbetsplatser."

Att biblioteken iochmed brist på uppsökande verksamhet inte når äldre och handikappade är ju någonting som ingen kan förneka, det blir på något sätt en självklarhet. Jag vill dock passa på att lyfta fram de andra typerna av besök som Sandberg föreslår kan göras. För jag ser ett radikalt potential i att uppsöka grupper som rent teoretiskt skulle kunna ta sig till biblioteken, men som kanske inte nödvändigtvis gör det. För kanske är det så en kan nå dem som behöver bibliotekets hjälp allra mest - jag tycker någonstans att det låter troligt att de som inte vet att de saknar en viss kunskap nog är de som är längst ifrån att också införskaffa den.

Detta de positiva sidorna med det försök vi ska rösta om på onsdag. Riskerna torde väl vara uppenbara. Tyvärr kan vi väl inte blunda för möjligheten att DIKs ordförande Karin Åström får rätt. Risken finns ju att den uppsökande verksamheten fortsätter att bortrationaliseras. Att biblioteken reduceras till ett ställe där vi lånar böcker och ingenting mer - ungefär som om biblioteket lagts ut på entreprenad. Och risken kommer givetvis finnas kvar i framtiden. Om en uppsökande verksamhet skärs ner, syns det inte lika tydligt som om en faktisk lokal försvinner. Och människor står återigen och måste lita på oss politiker - som om denna tillit vore någonting vi som grupp faktiskt hade gjort oss förtjänta av...

Ja. En komplicerad fråga är det i sanning. Men kanske ska vi våga prova ändå?