Och så kom uppföljningen av dagens firande…

För att följa upp mitt inlägg från häromdagen kan jag meddela att dagens besökarantal i Stadsparken slog tydligen rekord. 15 000 pers ska ha trängts på gräsmattorna denna tämligen svala dag. Min man såg de (förmodligen) första besökarna på väg dit då han själv var på väg till jobbet vid kvart i sex imorse…

Trots besökarrekordet var det dock – enligt Sydsvenskan – ovanligt lugnt. Inga större incidenter verkar ha ägt rum i parken, men värre har det varit runtom. Några smärre incidenter har väl ägt rum som alltid då det är allmänt fylletillstånd på g. Någon snubbe föll ner från en balkong på Malmö Nation, men verkar inte ha skadat sig alltför allvarligt. Då är det bra mycket värre, och det känns lite smått morbitt att rapportera om detta i en uppföljning av vad som hänt i samband med ”firande”, men jag kan inte annat än att fundera över om det inte har med den allmänna valborgsfyllan att göra. Tidigare idag kunde jag läsa att en person blivit påkörd av en buss och fått huvudet krossat. När jag kommit hem kunde jag följa upp nyheten ytterligare, och såg på både DNs och Sydsvenskans hemsida att den unga kvinnan misstänks ha blivit knuffad. Polisen undersöker nu om det är dråp eller mord, men har ingen misstänkt.

Vad kvällen har att vänta återstår väl att se, antar jag. Från Folkparken, som ligger tvärs över gatan, hör jag lite sporadiska ljud från Mora Träsk som spelar där nu ikväll. Kanske tar jag mig ut och tittar på brasan en sväng sedan, om inte annat bara för att få lite luft. Jag misstänker att Folkparken är stället att gå till på Valborg om jag vill slippa vara ensam nykter själ i min närmsta omgivning – om inte annat lär där väl finnas någon enstaka 7-åring som förhoppningsvis inte börjat smygsupa än.

Sista april

Snart är den alltså här igen - den där dagen... Sista april närmar sig med stormsteg och jag bara väntar på att debatten ska dyka upp i pressen. För första april i Lund är det folk-(läs: student-)fest i Stadsparken. 10 000 människor lyckas knö sig ner på gräsytorna och de super, äter och super lite till. Jag blev påmind om detta idag, då jag fick samtal från två olika håll med frågan om jag ville haka på just deras gäng. Det var då det blev uppenbart att det faktiskt är en studentfest, för jag var tvungen att säga nej - själv ska jag ju va på jobbet. Inte för att det är någonting fel med studentfester, såsom många verkar tycka då man läser insändardelen den här tiden på året. Folk är arga för att parkfestarna stökar ner i parken. De är arga av alla möjliga skäl, varav jag kan tänka mig att flera säkert är "moraliska".

För mig som bodde i Sydspanien ett par månader en vår verkar den totala indignationen över detta festande som äger rum en gång per år något komisk - i Málaga hade vi en liknande fest på stadens torg en gång i vecka eller två. Folk tog med sig sina vänner för en gigantisk och offentlig förfest. Bottelón, kallades det. I botellónens värld är du en amatör om du inte har en påse is med dig till torget. Och helst ska du också ha minst två sorters starksprit. Givetvis är också öl och vin (rött? vitt? du ska kunna erbjuda den du minglar med vad denna är sugen på) ett måste. Om du var sugen på att tillhöra de mer avancerade festarna kunde du ha med dig plastglas i olika format, för att kunna anpassa dessa efter vad som dracks för stunden. Det här hände i Málaga varje helg. Folk samlades, minglade tills spriten var slut och sedan gick de ut på krogen. Och knappast lär det väl ha varit fint och välstädat på det torget morgnarna efter.

Det som fascinerar mig mest av allt med sista april i Lund är nog ändå tidsplaneringen. Då jag själv närvarat har jag tillsammans med vänner äntrat parken närmare lunchtid - man ska ju trots allt ha fixat filt, folla och den där grillade kycklingen innan man är framme. Problemet med att komma såpass "sent" (säg, 11.30) är att då är det redan smockfullt i parken, och nästintill omöjligt att hitta sittplats någonstans. För folk har varit där ända sedan klockan åtta eller så. Och detta måste ju innebära att folk faktiskt ställer väckarklockan för att gå upp och supa (oh ja, det dras igång med en gång, har nog mött en och annan kursare vid 12-snåret på väg hem för att sova ruset av sig). Och jag har så svårt att greppa det konceptet - visserligen kan det vara skönt att sitta och festa i en park; men visst är det väl skönt att sova också?

Eller, om man vill ha en mer moraliserande touch på det hela, som en kollega sa: ja, de ställer klockan för att gå upp och supa i parken, men sina föreläsningar, dem kommer de minsann försent till!

UPPDATERING: Och nu har alltså media kommit med första artikeln. Så då är det väl bara dags att vänta på uppföljningen och se om insändarskribenterna är lika upphetsade som vanligt...

Varför dockhem?

När jag surfade runt på nätet en dag, trillade jag in på bloggen Poppins trädgård och läste om en dockhusmässa bloggaren besökt i London. Poppins, som bloggaren kallar sig, skriver att det varit helt fantastiskt att beskåda de små världar som byggts upp i de engelska dockhusen, och att ett engelskt dockhus är någonting som denne själv planerar skaffa sig en vacker dag.

Charmen med att äga ett dockhus ska, enligt Poppins, bestå delvis i att man har möjlighet att kopiera sin omgivning och bygga upp den i ett mycket mindre och därmed överskådligt format. En annan sida av charmen ska vara att dockhuset är en plats där du själv, som ägare, helt och hållet äger makten – i ditt dockhus är det du som bestämmer vad som ska hända, hur och på vilka premisser detta ska ske.

Poppins lyfter alltså fram dockhus som någonting bra och någonting vackert, eftersom man genom detta kan låtsas, betrakta och själv bestämma hur man vill ha det. Av just samma anledningar fungerar dockhuset som en ypperlig symbol i Ibsens gamla drama Ett dukkehjem. I Ett dukkehjem ser vi hur det gifta paret Helmers lycka och välmående egentligen bara är en fasad – den är på låtsas och det som syns utåt är egentligen ett resultat av karaktärernas eget önsketänkande, ett resultat av hur Nora har använt den lilla makt hon har till att låtsas – precis som Poppins vill låtsas med sitt engelska dockhus.

Dockhemmet kan också stå som symbol för att vi alla är brickor i ett spel. I Ibsens drama är Nora, samtidigt som hon har låtsats på sitt håll och därmed fört sin man bakom ljuset, en sorts leksak för sin make – hon är hans docka. I slutet av pjäsen bestämmer sig Nora för att bryta fasaden, hon beslutar sig för att sluta vara sin makes docka. Nora gör ett val som inte alla har möjlighet att göra. För dockhemmets spel kan funka på så många nivåer – fasaden, eller spelet som vi förväntas leva efter, finns på det privata planet, i hemmet, men också i samhällets alla vrår. Det kan handla om lagar som satts upp utan stöd från folket, eller normer som finns för att agera på ett visst sätt inom politiken.

Ibsens Ett dukkehjem väckte då den kom mycket stor debatt. Även om Ibsens intentioner aldrig var att lägga fram feministisk kritik, var det precis som det hans verk togs emot. I Norden gick debatten het, och bland andra blandade sig August Strindberg i genom att skriva en novell som svar på Ibsens drama. Strindbergs novell, som helt sonika fick titeln ”Ett dockhem”, ingick i novellsamlingen Giftas och finns att hitta här. I hans novell menar den manliga huvudkaraktären att det faktum att han och hans hustru levt som i ett idylliskt dockhem är någonting bra – han tycker att det är helt perfekt att hustrun är hans lilla docka medan han själv är hennes stora. Dessa idéer får han i slutänden också med sig sin hustru på. Det har gjorts film på både Ibsens verk och Strindbergs. Ibsens pjäs sätts återkommande upp på teaterscener både i Norden och andra delar av världen – och var gång den sätts upp ses den fortfarande som ett modernt inlägg i debatten (till exempel lyfter Enn Kokk fram en uppsättning som gjorts på Uppsala stadsteater på sin blogg). Ibsens dukkehjem fortsätter att vara en gällande allegori.

Dockhemmet återkommer som tema även i senare kulturella verk. 1995 fick regissören och manusförfattaren Todd Solondz sitt genombrott med filmen Welcome to the dollhouse. I denna svarta komedi är sceneriet, precis som i Ett dukkehjem, en borgerlig medelklassvärld. Runtomkring huvudpersonen Dawn ser vi en verklighet som är allt annat än klyschan av det idylliska dockhemmet. Genom föräldrarnas påtagliga favoriserande av den ”perfekta” flickmodellen vi kan hitta i Dawns lillasyster – en söt liten flicka som ständigt går omkring i ballerinakjol – får vi ändock en hint om hur dockhemmets symbolik kan fungera. Lillasystern står för allt som samhällets normer skulle vilja se i en flicka; hon passar in i ett dockhems fasad och hennes karaktär stämmer bra överens med samhällets spelregler. Då föräldrarna inte orkar med allt som livet lägger på dem, väljer de att ignorera de saker i deras omvärld som inte stämmer överens med spelreglerna och fokuserar all sin kärlek och uppmärksamhet på den perfekta dottern. Precis som Ibsens Nora tar de den makt de har och bygger upp en låtsasverklighet som passar deras innersta önskningar.

Dockhemmet kan alltså stå som symbol för många olika saker – det kan symbolisera strukturer vi egentligen vill slå hål på eller spelregler vi egentligen borde bryta emot; det kan stå för verklighetsflykt och någonting vi tar till när vi helt enkelt inte orkar längre. Men det kan också innehålla en skön potential. Som Poppins tar upp kan vi i dockhemmet själva bestämma, själva få makten. Av detta har vi möjlighet att göra någonting som är bra och vi får själva sätta upp spelreglerna.