Varför dockhem?

När jag surfade runt på nätet en dag, trillade jag in på bloggen Poppins trädgård och läste om en dockhusmässa bloggaren besökt i London. Poppins, som bloggaren kallar sig, skriver att det varit helt fantastiskt att beskåda de små världar som byggts upp i de engelska dockhusen, och att ett engelskt dockhus är någonting som denne själv planerar skaffa sig en vacker dag.

Charmen med att äga ett dockhus ska, enligt Poppins, bestå delvis i att man har möjlighet att kopiera sin omgivning och bygga upp den i ett mycket mindre och därmed överskådligt format. En annan sida av charmen ska vara att dockhuset är en plats där du själv, som ägare, helt och hållet äger makten – i ditt dockhus är det du som bestämmer vad som ska hända, hur och på vilka premisser detta ska ske.

Poppins lyfter alltså fram dockhus som någonting bra och någonting vackert, eftersom man genom detta kan låtsas, betrakta och själv bestämma hur man vill ha det. Av just samma anledningar fungerar dockhuset som en ypperlig symbol i Ibsens gamla drama Ett dukkehjem. I Ett dukkehjem ser vi hur det gifta paret Helmers lycka och välmående egentligen bara är en fasad – den är på låtsas och det som syns utåt är egentligen ett resultat av karaktärernas eget önsketänkande, ett resultat av hur Nora har använt den lilla makt hon har till att låtsas – precis som Poppins vill låtsas med sitt engelska dockhus.

Dockhemmet kan också stå som symbol för att vi alla är brickor i ett spel. I Ibsens drama är Nora, samtidigt som hon har låtsats på sitt håll och därmed fört sin man bakom ljuset, en sorts leksak för sin make – hon är hans docka. I slutet av pjäsen bestämmer sig Nora för att bryta fasaden, hon beslutar sig för att sluta vara sin makes docka. Nora gör ett val som inte alla har möjlighet att göra. För dockhemmets spel kan funka på så många nivåer – fasaden, eller spelet som vi förväntas leva efter, finns på det privata planet, i hemmet, men också i samhällets alla vrår. Det kan handla om lagar som satts upp utan stöd från folket, eller normer som finns för att agera på ett visst sätt inom politiken.

Ibsens Ett dukkehjem väckte då den kom mycket stor debatt. Även om Ibsens intentioner aldrig var att lägga fram feministisk kritik, var det precis som det hans verk togs emot. I Norden gick debatten het, och bland andra blandade sig August Strindberg i genom att skriva en novell som svar på Ibsens drama. Strindbergs novell, som helt sonika fick titeln ”Ett dockhem”, ingick i novellsamlingen Giftas och finns att hitta här. I hans novell menar den manliga huvudkaraktären att det faktum att han och hans hustru levt som i ett idylliskt dockhem är någonting bra – han tycker att det är helt perfekt att hustrun är hans lilla docka medan han själv är hennes stora. Dessa idéer får han i slutänden också med sig sin hustru på. Det har gjorts film på både Ibsens verk och Strindbergs. Ibsens pjäs sätts återkommande upp på teaterscener både i Norden och andra delar av världen – och var gång den sätts upp ses den fortfarande som ett modernt inlägg i debatten (till exempel lyfter Enn Kokk fram en uppsättning som gjorts på Uppsala stadsteater på sin blogg). Ibsens dukkehjem fortsätter att vara en gällande allegori.

Dockhemmet återkommer som tema även i senare kulturella verk. 1995 fick regissören och manusförfattaren Todd Solondz sitt genombrott med filmen Welcome to the dollhouse. I denna svarta komedi är sceneriet, precis som i Ett dukkehjem, en borgerlig medelklassvärld. Runtomkring huvudpersonen Dawn ser vi en verklighet som är allt annat än klyschan av det idylliska dockhemmet. Genom föräldrarnas påtagliga favoriserande av den ”perfekta” flickmodellen vi kan hitta i Dawns lillasyster – en söt liten flicka som ständigt går omkring i ballerinakjol – får vi ändock en hint om hur dockhemmets symbolik kan fungera. Lillasystern står för allt som samhällets normer skulle vilja se i en flicka; hon passar in i ett dockhems fasad och hennes karaktär stämmer bra överens med samhällets spelregler. Då föräldrarna inte orkar med allt som livet lägger på dem, väljer de att ignorera de saker i deras omvärld som inte stämmer överens med spelreglerna och fokuserar all sin kärlek och uppmärksamhet på den perfekta dottern. Precis som Ibsens Nora tar de den makt de har och bygger upp en låtsasverklighet som passar deras innersta önskningar.

Dockhemmet kan alltså stå som symbol för många olika saker – det kan symbolisera strukturer vi egentligen vill slå hål på eller spelregler vi egentligen borde bryta emot; det kan stå för verklighetsflykt och någonting vi tar till när vi helt enkelt inte orkar längre. Men det kan också innehålla en skön potential. Som Poppins tar upp kan vi i dockhemmet själva bestämma, själva få makten. Av detta har vi möjlighet att göra någonting som är bra och vi får själva sätta upp spelreglerna.