lördag 13 juni 2009

Rutten frukt

"Vi har läst dig. Vi gillar det inte." Patrik Svensson berättar i dagens Sydsvenskan om hur han fått ett märkligt brev från Chiquitas pr-byrå efter att ha skrivit om hur Chiquita gett pengar till den colombianska högermilisen AUC, som lär ligga bakom iallafall 2 000 mord. Enligt Svensson ska flera andra bloggare och journalister fått liknande brev.

Bananbolagets budskap lyfts upp i samband med nyheten om att dokumentärfilmen Bananas!* inte får vara med och tävla på Los Angeles filmfestival, efter hot om stämning från bananbolaget Dole. Dole vill nämligen inte att filmen, som skildrar en advokats kamp mot bananbolaget som ska ha besprutat sina plantager med giftiga kemikalier, ska visas.

Svensson lyfter upp pr-firmans brev som ett exempel på att Doles beteende inte är någonting nytt för bananbolagen, och visst är det så. Bananbolagen har betett sig hotfullt förut, det har Svensson rätt i. Men det är inte heller första gången de sprutar gift på sin frukt, behandlar sina arbetare som allmän smuts eller bidrar till x antal människors död. Det är inte första gången idag, och det var inte heller första gången då Svensson fick sitt skumma brev för två år sedan.

En av alla underliggande historier i Gabriel García Marquez roman Hundra år av ensamhet berättar om ett bananbolag som kommer till Macondo. Bananbolaget behandlar byns arbetare och invånare mer än illa, och arbetarna går ut i strejk. För att få dem att arbeta igen tar bolaget landets militär till sin hjälp och ett par hundra arbetare dör, skeppas bort och hela historien "glöms bort". Marquez är förstås en författare i den magiska realismens tradition, och allt vad han skriver förefaller vara påhitt och fantastiska sagor. Detta är dock enbart en del av genrens charm. De historier som berättas förefaller vara absurda, de är på avstånd - men ofta är de inspirerade av kalla fakta.

Bananmassakern i Macondo har ägt rum. 1928 strejkade arbetare på en bananplantage ägd av United Fruit Company (idag Chiquita International) i närheten av Santa Marta, Colombia. Militär gick in, och antalet döda sägs vara någonstans mellan 47 och 2 000 - spannet är visserligen stort, men att där dog folk råder det ingen tvekan om.

Ja, Patrik Svensson har helt klart rätt då han skriver att "[n]ågot är fortfarande väldigt ruttet i fruktlådan".

Inga kommentarer: