När Guldkompassen kom på bio gick jag och såg den. Jag tyckte den var bra, det har jag bestämt för mig. Sedan - nyligen - blev jag övertalad att läsa böckerna (Guldkompassen är första boken i en serie av tre). De var helt fantastiska. Så såg jag filmen igen. Inte längre lika bra.
Jag tillhör egentligen en av dem som är starkt övertygade om att filmatiseringar bör ses som egna verk och därmed även bedömas som sådana. Dock måste vissa jämförelser få ske med förlagan, precis som jämförelser och paralleller måste få göras med och dras till andra verk i exempelvis samma genre eller med liknande budskap.
Filmatiseringen av Guldkompassen har ett annat tempo än böckerna - bra mycket snabbare och på så sätt mer i fas med handlingen, skulle jag nästan säga. Saker och ting har lagts till, tagits bort eller ändrats för att bättre passa filmens medium. Allt saker som hör till och utgör grunden för det faktum att det är ett nytt verk som skapats. Men. För det finns ett men här, det har jag väl redan flaggat för. Filmatiseringen har inte bara bytt tempo, utan också struntat i att bygga upp hela det parallella universum som är en del av poängen med trilogins första bok. Filmatiseringen har struntat i att visa att det allsmäktiga och ondskefulla "Magisteriet" syftar till någonting som finns även i vår, verkliga, värld - nämligen kyrkan.
Det enda som finns kvar i filmatieringen är egentligen en hattig historia om ett barn som knappt är ett barn och som springer omkring och är med och gör en massa heroiska saker - helt utan förklaring. Filmen blir liksom tom, meningslös.
Vad är då poängen med att göra ett nytt verk?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar