För ett par år sedan skulle en vän - fortfarande i tonåren - delta i en skrivarkurs för ungdomar, där författaren Per Nilsson skulle vara lärare. Det var nästan så att jag blev grön av avund och längtade efter att själv få vara tonåring igen. Bara för att kunna delta i kursen.
Nej, det är inte Gud som i Gud jag vill skriva om här. Utan om författaren Per Nilsson. Då jag var tonåring upptäckte jag hans Korpens sång, vilket sedan ledde till den mest seriösa relation jag någonsin haft med en författare. Oftast då jag gillar det någon har skrivit, tänker jag att jag vill läsa mer av författaren ifråga. Kanske läser jag ytterligare två eller tre. När jag läst Per Nilsson, då gick jag genast till biblioteket och lånade resten av hans böcker - för att sedan läsa dem allihop. Och då jag klev in i böckernas värld, då blev Per Nilsson Gud. På mer än ett sätt. Han blev Gud, då han skapade alla dessa världar, som på något sätt hörde ihop och var en värld - som en faktisk värld. Och han blev Gud, för att han tog sig den rollen själv. Inte för att jag tror att jag förstod det då, eller åtminstone tänkte jag det aldrig med de orden. Men det är de orden Nisse Larsson sätter på det i dagens DN.
Nisse Larsson recenserar Per Nilsson senaste - hans nya. Den som jag inte har läst. I vad som verkar vara en tämligen surrealistisk beskrivning, slår författaren - guden - nu slutligen ihop alla sina världar i en bok. Eller åtminstone alla sina karaktärer. Gudskomplexet verkar lysa starkare än någonsin.
Och i den senaste, den sista boken, tar författaren farväl. Liksom sorgligt, på något sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar