Lundalängtan

Nu var det drygt två år sedan som vi lämnade Lund, och fram tills häromveckan har jag inte ens tänkt tanken att det kanske hade varit kul att stanna. I dryga två år har jag varit helnöjd, och bara tänkt på Lund som det där som var, som jag inte behöver fundera tillbaka så mycket på. Givetvis har längtan efter de människor jag lämnade bakom mig slagit mig då och då - men aldrig staden i sig, och aldrig efter det liv vi levde där.

Men så kom då som sagt en dag häromveckan, då jag av någon anledning kom att tänka på vägen hem från jobbet där i Lund. Den väg jag brukade cykla på tio minuter - en kvart, eller gå på dryga halvtimmen. Jag kom att tänka på hur stabilt det var att cykla i staden, hur lummigt och grönt det var över allt och vilken underbar arbetsplats som universitetet faktiskt var. Jag tänkte att nu när barnen börjar bli lite större, kanske vi kunnat lämna det vakuum som uppstod i staden för oss mitt emellan studentlivet och familjelivet, för att faktiskt ge oss på all den kultur som fanns att tillgå för både stora och små.

Jag tänkte en hel massa goda tankar om staden och livet som jag faktiskt vantrivdes i den sista tiden. Och det är så skönt. För egentligen så ångrar jag fortfarande inte flytten en endaste liten gnutta - men däremot har jag äntligen kommit över de totalt obefogade ogilla-känslor jag kände för Lund, och även Malmö, det allra sista. Om några veckor ska jag åka ner igen för att hälsa på - och då kan jag göra det med full glädje.