När Partiet kallar...

Under alla de år jag var aktiv i SSU var konflikterna alltid någonting som drev, snarare än bara politiken. Den falang som var styrande inom förbundet fuskade med valkretsar, och vi som var aktiva visste att det som efter ett par år blåstes upp i media som bidragsfusk inte hade ett ekonomiskt syfte - bidragsfusket var bara en bieffekt till vad som var ett väldigt fult maktspel. Det var väl ungefär under denna period som en halv SSU-kongress reste sig upp och lämnade salen i protest mot att Mikael Damberg skulle väljas om till ordförande. Mikael Damberg, som var involverad i allt det där myglet på högsta nivå. Som själv var 30 år gammal, men spelade fult gentemot oss som fortfarande var tonåringar. Att han lyfts upp som ett trovärdigt namn i diskussionerna om vem som ska föra sossarnas talan i riksdagen - det är ju rent skamligt.

Under de år jag sedermera var som mest aktiv inom Partiet (ja - Partiet med stort P, som i "Die Partei, Die Partei, Die hat immer recht") hörde jag många gånger uttrycket "När Partiet kallar...". Uttrycket vill alltså säga att när partiet kallar - då kommer en. Den här veckan är det ett budskap som verkligen har dragits till sin spets. Alla de Partimedlemmar med bekanta namn som gått ut och sagt att om de skulle bli tillfrågade, då skulle de minsann ställa upp. När Partiet kallar... För när Partiet kallar, då förväntas en ställa upp lite oavsett hur många svek Partiet som sådant bidragit med den senaste tiden. Hur mycket fulspel du än fått utstå, så ska du ändå ställa upp.

Är det bara jag som drar parallellen till den misshandlade hustrun, som förväntas stå vid sin makes sida i vått och torrt - lite oavsett vad?