Som jag nämnde igår är Bumbi inne i en livskris just nu. När han slutade med napp sa han "Jag tycker det är svårt att sova utan napp". Jag lovade honom att sitta med honom tills han somnat, och om han inte kunde somna skulle vi bara ligga tillsammans och stirra upp i taket eller in i väggen - oavsett vilket, skulle det vara helt okej.
Nu är det en månad senare, och han vill fortfarande att jag eller maken ska ligga med honom när han somnar. Vilket väl kunde varit okej. Visserligen kan det ta ganska lång tid ibland (som värst har det nog tagit 1,5-2 timmar), men det är ju så klart bra om han känner sig trygg när han ska sova utan att få sneda och vinda tänder, placerade i världens överbett.
Men så är det då det faktum, att om vi väl ligger där och det faktiskt är lugnt och skönt - då börjar han peta på en. Han petar, och kittlar lite grand, och viskar för sig själv, hummar och nynnar och... och... JAG BLIR HELT JÄVLA GALEN!! Visst kan jag väl ligga jämte honom när han ska somna. Men när han pillar och petar tills det blir helt galet obekvämt för mig, då får jag nog. Och jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag ber honom sluta, och jag ber honom sluta igen. Jag säger att om han inte slutar, då sätter jag mig i fåtöljen utanför hans dörr istället.
Går jag upp ur sängen, då går han också upp ur sängen. Släcker jag lampan, då tänder han lampan. Och kanske ytterligare någon lampa än den som var tänd från början. Till slut blir jag förbannad och skruvar ur alla jävla glödlampor, och det är ungefär där någonstans jag känner att det har gått alldeles för långt. För det är ju ett helt sjukt jävla beteende.
Så vad gör jag? Snälla - ge mig hjälp och råd! Och kom inte dragandes med någon förbannad "sova hela natten"-metod á la Anna Wahlgren - han är tre och ett halvt, så det skeppet har liksom redan seglat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar