På jobbet diskuteras det ibland hur det var förut, när man klädde sig si eller så, eller lyssnade på det eller det - allt för att det var ett uttryck för den tid som var då. Själv var jag tjejen som gick runt i skumma stormönstrade balklänningar från sjuttiotalet (inköpta på Myrornas eller UFF) tillsammans med mina slitna, beiga skejtskor. På gymnasiet var jag tjejen som under två år gick med superkortaste snaggen (och därför givetvis måste varit flata). Jag satt hemma i mitt lilla flickrum, där jag knött in huur mycket loppisfyndade möbler som helst. Rökelse, skriva poesi och lyssna på P1 - det var grejer det. Att plugga grammatik var också en livsnödvändighet och galet intressant.
Jag kan sakna den där delen av mig själv ibland - att vara någon som på riktigt vill lära sig saker, vill veta, vill läsa tung litteratur och bli smart. Min högsta vilja var nog att vara verkligt intellektuell, men när det väl kommit till kritan har jag nog inte ens kommit upp till statusen kvasi. Men idag: vem fan bryr sig?
Jag gillar ju faktiskt att göra saker praktiskt, att agera och se till att saker blir gjorda utan att jag skrivit en avhandling om varje grej först. Jag gillar att ägna tid åt att glo på TV-serier och annat som inte faller under kategorin finkultur. Två års studier enbart ägnade åt litteraturvetenskapen och det är med glädje jag idag slukar vampyrlitteratur från ungdomshyllan, snarare än att läsa ikapp på de där dikterna eller vad det nu var som gjorde att Tranströmer vann Nobelpriset. Istället för grammatikstudier vill jag sticka, virka och kanske måla lite grand.
Men det är lite märkligt det där, hur olika faser i livet lockar fram olika delar av en själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar