Visar inlägg med etikett kulturen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kulturen. Visa alla inlägg
tisdag 28 augusti 2012
måndag 27 augusti 2012
Vad mer behöver sägas?
Tidigare kulturministern Bengt Göransson uttalar sig på just området kultur/politik/kulturpolitik i Sundsvalls tidning. Jag tänker inte tillägga någonting, för han säger redan det som behöver sägas.
LÄS!
LÄS!
onsdag 6 juni 2012
Kolebäcksugnen
Sedan vi flyttade tillbaka "hem" har vi pratat om att vi vill lära känna vårt närsamhälle, och inte minst de naturupplevelser och turist"attraktioner" som finns i trakterna. Vi har fått gjort ett gäng utflykter, även om de inte blir så ofta som vi skulle vilja.
Idag tog vi oss dock iväg till Kolebäcksugnen mitt i skogen i utkanten av Fritsla. Superbra skogshäng med lite att titta på, lite stigar och en fin grillplats. Idag var nog första gången jag var där sedan en skolutflykt på låg- eller mellanstadiet. Ska lätt göras om.
För lite mer insikt om vad för sorts ställe det rör sig om, bjuder jag här på ett psykadeliskt filmklipp någon bemödat sig lägga upp på Youtube:
Idag tog vi oss dock iväg till Kolebäcksugnen mitt i skogen i utkanten av Fritsla. Superbra skogshäng med lite att titta på, lite stigar och en fin grillplats. Idag var nog första gången jag var där sedan en skolutflykt på låg- eller mellanstadiet. Ska lätt göras om.
För lite mer insikt om vad för sorts ställe det rör sig om, bjuder jag här på ett psykadeliskt filmklipp någon bemödat sig lägga upp på Youtube:
söndag 3 juni 2012
Roxette på spanska
Så... Roxette har tydligen världens revival, och åker runt på superuppskattad turné. Eller nåt. I dagens DN kan vi läsa om hur de möts av fanatiska fans i Latinamerika, där de verkar vara hur stora som helst. Eftersom jag tidigare hört smakprov på deras publikfrierier (måste väl inte vara något negativt? - inte nödvändigtvis menat som en diss...) gentemot den spanskspråkiga publiken kunde jag nästan ana att de var stora i de trakterna.
Så här får ni också ett smakprov:
Uppenbarligen var det inte lika viktigt att göra en egen video till den spanskspråkiga publiken - men å andra sidan kanske en kan misstänka att publiken i fråga är relativt van vid dubbat?
Så här får ni också ett smakprov:
Uppenbarligen var det inte lika viktigt att göra en egen video till den spanskspråkiga publiken - men å andra sidan kanske en kan misstänka att publiken i fråga är relativt van vid dubbat?
tisdag 29 maj 2012
Real life Zombieattack
Visserligen har jag varit en glad tittare på diverse dåliga zombiefilmer (zombies, vampyrer, häxor, monster - what´s not to like?), men när zombierna dyker upp i verkligheten är det inte riktigt lika kul längre.
Naken stönande man åt upp en annan naken mans ansikte. På riktigt. Vad fan? Inte lika kul, utan ganska jävla äckligt, faktiskt.
Naken stönande man åt upp en annan naken mans ansikte. På riktigt. Vad fan? Inte lika kul, utan ganska jävla äckligt, faktiskt.
lördag 19 maj 2012
Ooops

Sitter och syr medan fyraåringen sitter och roar sig framför datorn med facebookspel.
"Mamma, jag vann - jag fick stjärnor!"
"Jaha, vad spelar du då?"
"Jag spelar det här, där man ska skjuta på robotar."
posted from Bloggeroid
Etiketter:
familjelivet,
kulturen
torsdag 26 april 2012
Systemet bygger ju på arbetslöshet
Jag och en kollega brukar sitta på jobbet och beklaga oss över den hetsjakt som bedrivs gentemot arbetslösa, samtidigt som vi har ett ekonomiskt-politiskt system som bygger på att vi måste ha arbetslöshet. Jag undrar vad en egentligen har för en världsbild då en tror att arbetslöshet är någonting som försvinner bara för att en drar in folks bidrag - vill en verkligen lösa problemet kanske ett systemskifte istället hade varit på sin plats?
Röda ropet och Knutna nävar säger det så mycket bättre än vad jag kan, så here goes:
Spring Lasse spring:
Det är något konstigt med friheten:
Röda ropet och Knutna nävar säger det så mycket bättre än vad jag kan, så here goes:
Spring Lasse spring:
Det är något konstigt med friheten:
måndag 5 mars 2012
One night stand och knark
Alltså - min musiksmak, mitt liv och mina värderingar är verkligen helt skilda saker. Ta Janis Joplins One night stand, till exempel - sjukt bra låt! Och inte för att det behöver vara något fel med engångsligg, det är bara inte min grej. Själv lever jag mitt liv som monogam och lyckligt gift tvåbarnsmor och jag är så jävla nöjd med det. Skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Men så lyssnar jag på Janis och tänker att "aa, precis!" fast jag så klart inte alls tycker så. För den enda jag ligger med är ju min snubbe, och han är ju inte alls någon engångsgrej - bara det att Janis verkligen lyckas förmedla sin känsla.
Det är samma sak med all fantastisk knarkmusik som gjordes på 60- och 70-talen - lysande! Själv är jag nykterist, men har inga som helst skrupler med att glatt sjunga med i alla gamla hyllningar till folks knarklangare. Några exempel:
Here comes the Nice - Small faces
Candy man - Donovan
Mr. Tambourine Man - Bob Dylan
Tänk att så mycket bra musik handlar om knark, skapades av knark (typ) och ändå är jag bara så emot. Musiksmak vs. liv och åsikter: skilda saker, helt enkelt.
Etiketter:
knark,
kulturen,
musiken,
relationer,
sex
söndag 12 februari 2012
Hört på radion
Jag satte precis på radion, och hörde de avslutande orden:
"Och det här var andra och sista delen i Kalibers serie 'Våld funkar'."
Nästan så att en måste ta och lyssna på.
"Och det här var andra och sista delen i Kalibers serie 'Våld funkar'."
Nästan så att en måste ta och lyssna på.
Etiketter:
kulturen,
politiken,
public service,
våld
torsdag 17 november 2011
Flitigt bloggande
Jag har varit en flitig bloggare den här veckan. Tyvärr har ingen annan än jag själv märkt det, eftersom Bloggerappen på min telefon verkar ha haft lite svårt att koppla upp sig...
Men ni har å andra sidan inte missat särskilt mycket. Lite gladskryt på väg till jobbet, om hur jag numera kommer i ett par före-grav-jeans som legat och hånglott på mig i garderoben alltför länge. En bild på Ubbe, som tappade byxorna medan han lekte bibliotekarie (det är så Bubmi kallar Ubbes nya favvolek - ni vet den, där alla böcker plockas ut från bokhyllan och hamnar på golvet, med lite tur i en hyfsad stapel).
Och så missade ni så klart min tudelade inställning till det faktum att make och barn for på semester till släkten i Norrland, medan jag själv är kvar hemma och jobbar. Jobbat supermycket, sovit ganska lite. Gick på en föreläsning om Ship to Gaza (som för övrigt fick mig att växla mellan känslor av upprördhet och uppgivenhet). Mötte en vän och såg en verkligt usel film (som i bästa fall och med välvillig tolkning åtminstone hade något sorts trevligt budskap om att hitta balans i livet).
Men ni har å andra sidan inte missat särskilt mycket. Lite gladskryt på väg till jobbet, om hur jag numera kommer i ett par före-grav-jeans som legat och hånglott på mig i garderoben alltför länge. En bild på Ubbe, som tappade byxorna medan han lekte bibliotekarie (det är så Bubmi kallar Ubbes nya favvolek - ni vet den, där alla böcker plockas ut från bokhyllan och hamnar på golvet, med lite tur i en hyfsad stapel).
Och så missade ni så klart min tudelade inställning till det faktum att make och barn for på semester till släkten i Norrland, medan jag själv är kvar hemma och jobbar. Jobbat supermycket, sovit ganska lite. Gick på en föreläsning om Ship to Gaza (som för övrigt fick mig att växla mellan känslor av upprördhet och uppgivenhet). Mötte en vän och såg en verkligt usel film (som i bästa fall och med välvillig tolkning åtminstone hade något sorts trevligt budskap om att hitta balans i livet).
tisdag 8 november 2011
Bollformat?
Det kanske är jag som är kinkig, men jag tycker faktiskt inte att den där diamantbollen ser särskilt mycket ut som en boll...

lördag 4 juli 2009
Göteborg vs. Lund - Gatumusik vs. kulturhuvudstad.
Härom dagen läste jag att sir Bob Scott, medlem i kulturhuvudstadsjuryn, tyckte att det var tråkigt att Göteborg hade bestämt sig för att inte ställa upp som kandidat inför 2014, då han såg dem som en bra kandidat. Jag håller till stor del med - Göteborg är en fantastisk stad. Det är en fantastisk stad när det kommer till befolkning, när det kommer till mentalitet och inte minst är det en fantastisk stad när det kommer till gatuliv. För att ta del av Göteborgs enorma kulturscen behöver du inte boka biljetter på någon fancy opera eller så, utan det räcker att strosa runt lite i centrum.
Sydsvenskans Matilda Gustavsson menar att Lunds Kulturhuvudstadsansökan inger hopp. Hon menar att det som är fantastiskt med det pågående projektet är att Lunds kulturliv faktiskt verkar ha en lösning på gång - en lösning som för ovanlighetens skull kommer uppifrån, från politiker och tjänstemän i kommunen. Och här menar jag att vi har en kontrast som är oerhört intressant. I Göteborg har vi en befolkning som lever och andas kultur. I Lund har vi en politisk ledning som till viss del försöker göra detsamma. När det handlar om kulturhuvudstäder är det optimala givetvis ett samhälle där både gräsrötter och ledning kämpar för det kulturellas plats.
I Lund har det visserligen varit politikerna som visat mest entusiasm för kulturhuvudstadssatsningen - men med det inte sagt att befolkningen är antikulturell. I Göteborg, däremot, är befolkningen strävande medan ledningen aktivt strävar emot. Från och med den 1 juli i år (alltså i onsdags) är gatumusik förbjuden vissa delar av Göteborgs stad vissa tider. Beslutet är framdrivet av företagarföreningen Avenyn. Hänvisningar sker hela tiden till butikspersonals arbetsmiljö - säkert en rimlig invändning i vissa fall - men det som slår mig är avsaknaden av fackförbunds kommentarer till det hela. Nästa sak som slår mig är att många av de affärer som har sitt säte i de centrala stadsdelar ordningsstadgan åsyftar, spelar högljutt radioskval hela dagarna såväl inne i som utanför butikerna.
Gatumusikanterna körs bort och kvar står resten av oss med en offentlig miljö dominerad av kommersialismens urval. Tillstånd för gatumusicerande kan visserligen erhållas - dock har polisen rätt att säga nej. På vilka grunder är oklart. Ordningsstadgan väljer att bestämma vilka sorters kultur och vilja sorters musik som är okej att utöva på offentlig plats. Allt som kräver förstärkare eller högtalare göre sig icke besvär - tillstånd ska sökas dygnets alla tider, och tillstånd ska ges mycket retriktivt. Flänga upp en bandare och dansa lite - nope. Hiphop eller rap kompat av lite beats - nope. Krav på tillstånd gör gatumusicerandet mer svårtillgängligt för resande musikanter såsom romer eller andra icke göteborgsbaserade.
Glädjande är då att Göteborgs befolkning håller fast vid sitt kulturella intresse, ledningens idéer till trots. I början av månaden har musicerandet i protest mot den nya ordningsstadgan blomstrat mer än någonsin.
Följ vad som händer på bloggen Gatumusik är inget brott!
Sydsvenskans Matilda Gustavsson menar att Lunds Kulturhuvudstadsansökan inger hopp. Hon menar att det som är fantastiskt med det pågående projektet är att Lunds kulturliv faktiskt verkar ha en lösning på gång - en lösning som för ovanlighetens skull kommer uppifrån, från politiker och tjänstemän i kommunen. Och här menar jag att vi har en kontrast som är oerhört intressant. I Göteborg har vi en befolkning som lever och andas kultur. I Lund har vi en politisk ledning som till viss del försöker göra detsamma. När det handlar om kulturhuvudstäder är det optimala givetvis ett samhälle där både gräsrötter och ledning kämpar för det kulturellas plats.
I Lund har det visserligen varit politikerna som visat mest entusiasm för kulturhuvudstadssatsningen - men med det inte sagt att befolkningen är antikulturell. I Göteborg, däremot, är befolkningen strävande medan ledningen aktivt strävar emot. Från och med den 1 juli i år (alltså i onsdags) är gatumusik förbjuden vissa delar av Göteborgs stad vissa tider. Beslutet är framdrivet av företagarföreningen Avenyn. Hänvisningar sker hela tiden till butikspersonals arbetsmiljö - säkert en rimlig invändning i vissa fall - men det som slår mig är avsaknaden av fackförbunds kommentarer till det hela. Nästa sak som slår mig är att många av de affärer som har sitt säte i de centrala stadsdelar ordningsstadgan åsyftar, spelar högljutt radioskval hela dagarna såväl inne i som utanför butikerna.
Gatumusikanterna körs bort och kvar står resten av oss med en offentlig miljö dominerad av kommersialismens urval. Tillstånd för gatumusicerande kan visserligen erhållas - dock har polisen rätt att säga nej. På vilka grunder är oklart. Ordningsstadgan väljer att bestämma vilka sorters kultur och vilja sorters musik som är okej att utöva på offentlig plats. Allt som kräver förstärkare eller högtalare göre sig icke besvär - tillstånd ska sökas dygnets alla tider, och tillstånd ska ges mycket retriktivt. Flänga upp en bandare och dansa lite - nope. Hiphop eller rap kompat av lite beats - nope. Krav på tillstånd gör gatumusicerandet mer svårtillgängligt för resande musikanter såsom romer eller andra icke göteborgsbaserade.
Glädjande är då att Göteborgs befolkning håller fast vid sitt kulturella intresse, ledningens idéer till trots. I början av månaden har musicerandet i protest mot den nya ordningsstadgan blomstrat mer än någonsin.
Följ vad som händer på bloggen Gatumusik är inget brott!
lördag 13 juni 2009
Rutten frukt
"Vi har läst dig. Vi gillar det inte." Patrik Svensson berättar i dagens Sydsvenskan om hur han fått ett märkligt brev från Chiquitas pr-byrå efter att ha skrivit om hur Chiquita gett pengar till den colombianska högermilisen AUC, som lär ligga bakom iallafall 2 000 mord. Enligt Svensson ska flera andra bloggare och journalister fått liknande brev.
Bananbolagets budskap lyfts upp i samband med nyheten om att dokumentärfilmen Bananas!* inte får vara med och tävla på Los Angeles filmfestival, efter hot om stämning från bananbolaget Dole. Dole vill nämligen inte att filmen, som skildrar en advokats kamp mot bananbolaget som ska ha besprutat sina plantager med giftiga kemikalier, ska visas.
Svensson lyfter upp pr-firmans brev som ett exempel på att Doles beteende inte är någonting nytt för bananbolagen, och visst är det så. Bananbolagen har betett sig hotfullt förut, det har Svensson rätt i. Men det är inte heller första gången de sprutar gift på sin frukt, behandlar sina arbetare som allmän smuts eller bidrar till x antal människors död. Det är inte första gången idag, och det var inte heller första gången då Svensson fick sitt skumma brev för två år sedan.
En av alla underliggande historier i Gabriel García Marquez roman Hundra år av ensamhet berättar om ett bananbolag som kommer till Macondo. Bananbolaget behandlar byns arbetare och invånare mer än illa, och arbetarna går ut i strejk. För att få dem att arbeta igen tar bolaget landets militär till sin hjälp och ett par hundra arbetare dör, skeppas bort och hela historien "glöms bort". Marquez är förstås en författare i den magiska realismens tradition, och allt vad han skriver förefaller vara påhitt och fantastiska sagor. Detta är dock enbart en del av genrens charm. De historier som berättas förefaller vara absurda, de är på avstånd - men ofta är de inspirerade av kalla fakta.
Bananmassakern i Macondo har ägt rum. 1928 strejkade arbetare på en bananplantage ägd av United Fruit Company (idag Chiquita International) i närheten av Santa Marta, Colombia. Militär gick in, och antalet döda sägs vara någonstans mellan 47 och 2 000 - spannet är visserligen stort, men att där dog folk råder det ingen tvekan om.
Ja, Patrik Svensson har helt klart rätt då han skriver att "[n]ågot är fortfarande väldigt ruttet i fruktlådan".
Bananbolagets budskap lyfts upp i samband med nyheten om att dokumentärfilmen Bananas!* inte får vara med och tävla på Los Angeles filmfestival, efter hot om stämning från bananbolaget Dole. Dole vill nämligen inte att filmen, som skildrar en advokats kamp mot bananbolaget som ska ha besprutat sina plantager med giftiga kemikalier, ska visas.
Svensson lyfter upp pr-firmans brev som ett exempel på att Doles beteende inte är någonting nytt för bananbolagen, och visst är det så. Bananbolagen har betett sig hotfullt förut, det har Svensson rätt i. Men det är inte heller första gången de sprutar gift på sin frukt, behandlar sina arbetare som allmän smuts eller bidrar till x antal människors död. Det är inte första gången idag, och det var inte heller första gången då Svensson fick sitt skumma brev för två år sedan.
En av alla underliggande historier i Gabriel García Marquez roman Hundra år av ensamhet berättar om ett bananbolag som kommer till Macondo. Bananbolaget behandlar byns arbetare och invånare mer än illa, och arbetarna går ut i strejk. För att få dem att arbeta igen tar bolaget landets militär till sin hjälp och ett par hundra arbetare dör, skeppas bort och hela historien "glöms bort". Marquez är förstås en författare i den magiska realismens tradition, och allt vad han skriver förefaller vara påhitt och fantastiska sagor. Detta är dock enbart en del av genrens charm. De historier som berättas förefaller vara absurda, de är på avstånd - men ofta är de inspirerade av kalla fakta.
Bananmassakern i Macondo har ägt rum. 1928 strejkade arbetare på en bananplantage ägd av United Fruit Company (idag Chiquita International) i närheten av Santa Marta, Colombia. Militär gick in, och antalet döda sägs vara någonstans mellan 47 och 2 000 - spannet är visserligen stort, men att där dog folk råder det ingen tvekan om.
Ja, Patrik Svensson har helt klart rätt då han skriver att "[n]ågot är fortfarande väldigt ruttet i fruktlådan".
torsdag 30 april 2009
De två världarnas Lund
Jag minns då jag var tonåring. I min bekantskapskrets gnällde vi på den allmänna dekadensen i samband med första maj. Vi tyckte att det var för jävligt att denna arbetarnas dag inte längre sågs som viktig, och vi var förbannade över att folk tvingades jobba - på första maj. Då bodde jag på landet i Västergötland, och förstamajtågen hade med lite tur 300 deltagare varje år.
Nu bor jag i Lund. En större kommun, och deltagarna i demonstrationståget är givetvis fler. Demonstrationstågen är fler. Och jag har upptäckt att första maj faktiskt är en viktig dag - för många. Dock inte utav den anledning jag skulle tro, eller för den delen vilja. Nej. Lund är uppdelat i två sidor. Båda ser första maj som en viktig dag, men av helt olika skäl. Den ena sidan, det är den jag jobbar för. Den andra, det är den jag fraterniserar med.
För den ena - den jag inte kände till förut - den har en viss koppling till universitetet, min arbetsplats. På den sidan tycker människorna att första maj är en viktig dag, eftersom det då står ett gäng studenter och sjunger fagra sånger framför universitetshuset, med magnoliorna blommande i bakgrunden. (Och viktigast av allt är nog nästan magnoliorna...) Sedan har vi den sida som råder i mitt privatliv, på min fritid. Vi uppskattar ett ledigt första maj för anledningen till det röda i almanackan. Vi vet att det inte är så att vi har nationell helgdag för att några människor i Lund ska kunna gå och lyssna på körsångare i fåniga mössor (antar jag att de har?). Vi går ut och demonstrerar.
Det känns märkligt någonstans, att vara klämd mellan dessa båda världar - som existerar parallellt. Så nära, men ändå så långt borta.
Nu bor jag i Lund. En större kommun, och deltagarna i demonstrationståget är givetvis fler. Demonstrationstågen är fler. Och jag har upptäckt att första maj faktiskt är en viktig dag - för många. Dock inte utav den anledning jag skulle tro, eller för den delen vilja. Nej. Lund är uppdelat i två sidor. Båda ser första maj som en viktig dag, men av helt olika skäl. Den ena sidan, det är den jag jobbar för. Den andra, det är den jag fraterniserar med.
För den ena - den jag inte kände till förut - den har en viss koppling till universitetet, min arbetsplats. På den sidan tycker människorna att första maj är en viktig dag, eftersom det då står ett gäng studenter och sjunger fagra sånger framför universitetshuset, med magnoliorna blommande i bakgrunden. (Och viktigast av allt är nog nästan magnoliorna...) Sedan har vi den sida som råder i mitt privatliv, på min fritid. Vi uppskattar ett ledigt första maj för anledningen till det röda i almanackan. Vi vet att det inte är så att vi har nationell helgdag för att några människor i Lund ska kunna gå och lyssna på körsångare i fåniga mössor (antar jag att de har?). Vi går ut och demonstrerar.
Det känns märkligt någonstans, att vara klämd mellan dessa båda världar - som existerar parallellt. Så nära, men ändå så långt borta.
Etiketter:
första maj,
kulturen,
politiken
onsdag 1 april 2009
April Fool's Day
Att känna mig dum är något av det värsta jag vet - av den anledningen tycker jag verkligen illa om första april. Helst av allt skulle jag spendera varenda första april gömd under ett täcke, och hade kanske gjort det om det inte vore för att jag alltid glömmer bort att det är den stora luras-dagen...
Som imorse. Läste tidningen. Fascinerades av att det nu skulle komma en bil som drevs på vind. Jättesmart, ju. Inte ett tanke på datumet.
Även universitetets rektor bestämde sig för att luras April idag. Nionde området ska ägna sig åt autodidaktik. Billigt och bra. Helt hysteriskt kul - förmodligen bara en bekräftelse på att jag har gått och skaffat mig en pinsamt torr och akademisk humor.
I övrigt kan varmt rekommenderas den gamla rysaren April Fool's Day från 1986 - helt makalöst bra.
Som imorse. Läste tidningen. Fascinerades av att det nu skulle komma en bil som drevs på vind. Jättesmart, ju. Inte ett tanke på datumet.
Även universitetets rektor bestämde sig för att luras April idag. Nionde området ska ägna sig åt autodidaktik. Billigt och bra. Helt hysteriskt kul - förmodligen bara en bekräftelse på att jag har gått och skaffat mig en pinsamt torr och akademisk humor.
I övrigt kan varmt rekommenderas den gamla rysaren April Fool's Day från 1986 - helt makalöst bra.
Etiketter:
kulturen,
TV och filmerna
tisdag 3 mars 2009
ECO Queen - den ytliga journalistiken slår till igen
2008 dök tidningen ECO Queen upp och vann tidskriftspriset för "Årets nya tidskrift". Här har vi en tidskrift som fyller både ens materiella och moraliska behov - åtminstone på ytan. Det skrivs om kläder, smink och mode - till och med litteratur och resor. Och allt innehåll har på något sätt en koppling till en mer hållbar livsstil.
Ute i handeln har vi hittills kunnat finna fyra nummer av tidningen, alla av varierande kvalitet. Tidningen är helt okej. Jag tycker att det är skönt att bläddra i ytliga utseendetidningar och sugas upp i den kommersiella atmosfären för en stund - att drömma om ett annat liv, kanske bättre, om jag bara hade... Men givetvis fungerar det inte så. Och att hävda att ständig konsumtion är någonting som skulle kunna leda till en hållbar livsstil låter väl inte helt hundra - men ECO Queen lyfter åtminstone ständigt fram återvinning och begagnatmarknaden som de främsta alternativen. Och tvål kommer vi väl inte sluta med i första taget, då kan vi ju lika gärna köpa sådan som är gjord av okej basvaror...
Tyvärr har jag i det senaste numret fått en bekräftelse på att den trendiga "eco"-tidningen (jo, de stavar alltid med c) lever helt i enlighet med företagens villkor, och att journalistiken i reportagen är lika undermålig som den mesta. De lyfter nämligen fram Wayne's Coffee som någonting fantastiskt, eftersom de har bestämt sig för att bara servera kaffe märkt med den lilla grodan från "Rainforest Alliance".
Det är nu jag inser att ECO Queen, för att kunna sköta sitt uppdrag ordentligt, borde ha ett reportage om olika sorters märkning. Så att både "journalisterna" själva och tidningens läsare inte går på en nit. "Rainforest Alliance" är ju till exempel en märkning som varit mycket i hetluften, just för att den kanske inte är riktigt så hållbar som den vill ge sken av. Certifieringen intygar förvisso att den märkta produkten inte besprutats med de allra värsta gifterna, men mycket återstår än. Det lysande exemplet är givetvis Chiquita, som har den lilla grodan på bild på sina bananer, men inte en enda på bananodlingarna - de rödögda trädgrodorna skulle nämligen aldrig överleva bland Chiquitas bananträd, just på grund av all besprutning.
Nej, ECO Queen må vara en underhållande tidskrift. Men innan jag går ut och köper de där "eco-jeansen" med gott samvete, skulle jag nog kolla upp tidskriftens källa en gång till...
Ute i handeln har vi hittills kunnat finna fyra nummer av tidningen, alla av varierande kvalitet. Tidningen är helt okej. Jag tycker att det är skönt att bläddra i ytliga utseendetidningar och sugas upp i den kommersiella atmosfären för en stund - att drömma om ett annat liv, kanske bättre, om jag bara hade... Men givetvis fungerar det inte så. Och att hävda att ständig konsumtion är någonting som skulle kunna leda till en hållbar livsstil låter väl inte helt hundra - men ECO Queen lyfter åtminstone ständigt fram återvinning och begagnatmarknaden som de främsta alternativen. Och tvål kommer vi väl inte sluta med i första taget, då kan vi ju lika gärna köpa sådan som är gjord av okej basvaror...
Tyvärr har jag i det senaste numret fått en bekräftelse på att den trendiga "eco"-tidningen (jo, de stavar alltid med c) lever helt i enlighet med företagens villkor, och att journalistiken i reportagen är lika undermålig som den mesta. De lyfter nämligen fram Wayne's Coffee som någonting fantastiskt, eftersom de har bestämt sig för att bara servera kaffe märkt med den lilla grodan från "Rainforest Alliance".
Det är nu jag inser att ECO Queen, för att kunna sköta sitt uppdrag ordentligt, borde ha ett reportage om olika sorters märkning. Så att både "journalisterna" själva och tidningens läsare inte går på en nit. "Rainforest Alliance" är ju till exempel en märkning som varit mycket i hetluften, just för att den kanske inte är riktigt så hållbar som den vill ge sken av. Certifieringen intygar förvisso att den märkta produkten inte besprutats med de allra värsta gifterna, men mycket återstår än. Det lysande exemplet är givetvis Chiquita, som har den lilla grodan på bild på sina bananer, men inte en enda på bananodlingarna - de rödögda trädgrodorna skulle nämligen aldrig överleva bland Chiquitas bananträd, just på grund av all besprutning.
Nej, ECO Queen må vara en underhållande tidskrift. Men innan jag går ut och köper de där "eco-jeansen" med gott samvete, skulle jag nog kolla upp tidskriftens källa en gång till...
fredag 27 februari 2009
Kulturcentrum Skåne, kort och gott.
Nåväl, vi hann faktiskt nästan hem till nio igår (det var alltså inte den där som var naiv, utan jag som var alltför cynisk). Innan dess, efter budgetgrejset, var det tal om ett tilläggsanslag till Kultur- och Fritidsnämnden. Tilläggsanslaget skulle gå till att hjälpa Kulturcentrum Skåne utveckla sin verksamhet.
Den verksamhet som finns idag är helt fantastiskt bra. Den är uppdelad i tre delar, bestående av dagverksamhet, eftergymnasial utbildning och kulturarbetsplats för personer med intellektuella funktionshinder.
Verksamheten har hyllats både här och där, och detta med all rätt. I en intervju med konstnären Karl Persson, före detta elev på Kulturcentrum Skåne, säger han:
Och detta är just vad Kulturcentrum Skånes verksamhet gör så bra - de lyfter upp eleverna över sina funktionshinder och lyfter istället fram dem som människor. Förmodligen driver de också en av landets bästa dagverksamheter.
Trots alla lovord, är Kulturcentrum Skånes verksamhet inte permanent. De lever med ett ständigt krav om att hitta nya sponsorer som kan ge dem årets allmosor. Tove Klette (Folkpartiets kommunalråd) skröt om att de minsann ger 2,9 miljoner till verksamheten från Vård- och omsorgsnämnden varje år. Detta sa hon som om det vore höjden av godhet - trots att den ideella förening som driver centrat för att klara sig dessutom måste få pengar från Region Skåne, och allra främst av diverse icke-offentliga projektsponsorer (fonder, stipendier och liknande).
Så till gårdagens ärende. Vi skulle alltså besluta om ett anslag för att utveckla den verksamhet som finns idag. En enig Kultur- och Fritidsnämnd har sagt att anslaget behövs, eftersom vi vet att om Kulturcentrum inte utvecklar verksamheten kommer en förmodligen inte att lyckas hålla kvar de finansiärer som finns mycket längre till. Hela kulturvärldens bidragssystem handlar ju oftast om tillfälliga projekt eller varaktiga projekt i uppbyggnadsfas. När projekten slutar vara tillfälliga eller kan anses färdiguppbuggda kan de inte längre få projektanslag, om verksamheten inte utvecklas vidare på ett helt nytt sätt. Kulturcentrum Skåne hade nu tagit fram en god idé till utveckling av verksamheten, där dagens brukare med funktionshinder skulle få integreras med människor utan funktionshinder.
Kommunfullmäktiges borgerliga ledamöter röstade nej till anslaget. Vad konsekvenserna blir, det återstår att se. Förhoppningsvis hittar vi ett sätt att göra Kulturcentrum Skånes verksamhet permanent. Allt annat vore mer än skamligt.
Hanna skriver också om gårdagens ärendet.
Den verksamhet som finns idag är helt fantastiskt bra. Den är uppdelad i tre delar, bestående av dagverksamhet, eftergymnasial utbildning och kulturarbetsplats för personer med intellektuella funktionshinder.
Verksamheten har hyllats både här och där, och detta med all rätt. I en intervju med konstnären Karl Persson, före detta elev på Kulturcentrum Skåne, säger han:
Om jag inte hade haft diagnoserna autism, tourettes, asperger och tremor... så hade jag varit en helt vanlig männska!
Och detta är just vad Kulturcentrum Skånes verksamhet gör så bra - de lyfter upp eleverna över sina funktionshinder och lyfter istället fram dem som människor. Förmodligen driver de också en av landets bästa dagverksamheter.
Trots alla lovord, är Kulturcentrum Skånes verksamhet inte permanent. De lever med ett ständigt krav om att hitta nya sponsorer som kan ge dem årets allmosor. Tove Klette (Folkpartiets kommunalråd) skröt om att de minsann ger 2,9 miljoner till verksamheten från Vård- och omsorgsnämnden varje år. Detta sa hon som om det vore höjden av godhet - trots att den ideella förening som driver centrat för att klara sig dessutom måste få pengar från Region Skåne, och allra främst av diverse icke-offentliga projektsponsorer (fonder, stipendier och liknande).
Så till gårdagens ärende. Vi skulle alltså besluta om ett anslag för att utveckla den verksamhet som finns idag. En enig Kultur- och Fritidsnämnd har sagt att anslaget behövs, eftersom vi vet att om Kulturcentrum inte utvecklar verksamheten kommer en förmodligen inte att lyckas hålla kvar de finansiärer som finns mycket längre till. Hela kulturvärldens bidragssystem handlar ju oftast om tillfälliga projekt eller varaktiga projekt i uppbyggnadsfas. När projekten slutar vara tillfälliga eller kan anses färdiguppbuggda kan de inte längre få projektanslag, om verksamheten inte utvecklas vidare på ett helt nytt sätt. Kulturcentrum Skåne hade nu tagit fram en god idé till utveckling av verksamheten, där dagens brukare med funktionshinder skulle få integreras med människor utan funktionshinder.
Kommunfullmäktiges borgerliga ledamöter röstade nej till anslaget. Vad konsekvenserna blir, det återstår att se. Förhoppningsvis hittar vi ett sätt att göra Kulturcentrum Skånes verksamhet permanent. Allt annat vore mer än skamligt.
Hanna skriver också om gårdagens ärendet.
måndag 23 februari 2009
Borgarnas korta armar
En vanlig devis inom svensk kulturpolitik har varit "på armlängds avstånd" - det handlar alltså om att politikerna inte är de som ska avgöra vad som är konst/god konst och inte. Trots detta läste jag någonstans att skrämmande många kulturpolitiker ute i landet ansåg sig ha just den rätten, som det inte är meningen att vi ska ha. Med Konstfacksdebatten som pågått på senare tid kan vi se hur exemplena inte bara blir fler och fler, utan också allt tydligare. Klåfingriga borgare har stått i Kommunfullmäktige här i Lund och ansett sig veta ett och annat, i Alingsås visste de tydligen ännu mer. När också den borgerliga regeringens minister med ansvar för frågan tar sig nya rättigheter - då har det bannemig gått för långt.
Lena Adelsohn Liljeroth har uttalat sig angående graffitikonstnären NUGs film "Territorial Pissing" och sagt att detta inte är konst. I DN kan vi läsa:
Uttalandet får mig att tänka på allt som måste gjort diktatorer som Stalin och Mao förbannade. Kapitalistiska solskensskildringar, ifrågasättande av landens regimer... Men ja, det är klart. Om ansvarig politiker blir förbannad, då går det ju inte an. Kanske skulle vi med en gång tala om för Konstfacks elever att de måste skildra sittande regering på ett positivt sätt - för arga ministrar, det kan vi ju inte ha!
Folk har tydligen missat poängen med "på armlängds avstånd". Kultur är inte till för att göra politiker glada. Inte nödvändigtvis någon annan heller, för den delen. En fotnot är dessutom att det inte framgår med någon tydlighet huruvida filmen skildrar ett verkligt brott eller är ett videomontage. Konstnären är inte dömd för någonting. Se 1 , 2, 3.
Annan intressant läsning i frågan: Konstfackselevers mycket relevanta poänger, Om Pål Hollender (vars konst åtminstone följts av debatter om innehåll).
Lena Adelsohn Liljeroth har uttalat sig angående graffitikonstnären NUGs film "Territorial Pissing" och sagt att detta inte är konst. I DN kan vi läsa:
Jag tycker förvisso att konsten ska vara fri, utmana och ställa frågor, men den här filmen gjorde mig oerhört arg, säger Lena Adelsohn Liljeroth till DN.se.
Uttalandet får mig att tänka på allt som måste gjort diktatorer som Stalin och Mao förbannade. Kapitalistiska solskensskildringar, ifrågasättande av landens regimer... Men ja, det är klart. Om ansvarig politiker blir förbannad, då går det ju inte an. Kanske skulle vi med en gång tala om för Konstfacks elever att de måste skildra sittande regering på ett positivt sätt - för arga ministrar, det kan vi ju inte ha!
Folk har tydligen missat poängen med "på armlängds avstånd". Kultur är inte till för att göra politiker glada. Inte nödvändigtvis någon annan heller, för den delen. En fotnot är dessutom att det inte framgår med någon tydlighet huruvida filmen skildrar ett verkligt brott eller är ett videomontage. Konstnären är inte dömd för någonting. Se 1 , 2, 3.
Annan intressant läsning i frågan: Konstfackselevers mycket relevanta poänger, Om Pål Hollender (vars konst åtminstone följts av debatter om innehåll).
torsdag 29 januari 2009
Bibliotekens vad, var och hur 2.
Vid tidigare tillfällen har jag skrivit om bibliotekens varande och vad ett bra bibliotek egentligen är. Jag kommer allt som oftast fram till att det inte handlar om att låna ut böcker, utan om mycket större saker.
Bibliotekens kvalitet handlar om information, sökning av densamma, om att agera mötesplats och att lära sig, utvecklas och väldigt mycket mer. Bibliotekens kvalitet handlar om möjliggörande av allt det där.
I Nacka tycker kulturpolitikerna uppenbart inte samma sak som jag. För i Nacka ska de ge biblioteken medel utefter hur många böcker de lånar ut - eftersom det tydligen anses vara huvudverksamheten. Suck. Bakåtsträvare - varför inte helt enkelt införa bokomater då?
Bibliotekens kvalitet handlar om information, sökning av densamma, om att agera mötesplats och att lära sig, utvecklas och väldigt mycket mer. Bibliotekens kvalitet handlar om möjliggörande av allt det där.
I Nacka tycker kulturpolitikerna uppenbart inte samma sak som jag. För i Nacka ska de ge biblioteken medel utefter hur många böcker de lånar ut - eftersom det tydligen anses vara huvudverksamheten. Suck. Bakåtsträvare - varför inte helt enkelt införa bokomater då?
söndag 18 januari 2009
Bibliotekens vad, var och hur.
Jag sitter med handlingarna inför onsdagens sammanträde med Kultur- och Fritidsnämnden framför mig, och till min besvikelse måste jag säga att jag ur dem inte kan utvinna mer information om det nya biblioteksförsöket än jag kan ur Sydsvenskans korta artikel om det hela. För er som inte läst artikeln, så är det så att vi på onsdag ska ta ställning till "bibliotekarielösa bibliotek".
Projektet, som om vi godkänner det ska ges på prov, är dock inte nödvändigtvis så hemskt som det låter. Det är nu vi msåte börja fråga oss vad ett bibliotek faktiskt är. DIK, som är bibliotekariers såväl som mitt eget fackförbund, påpekar i artikeln att det är viktigt att vi ser att bibliotek är någonting mer än bara ett ställe att låna böcker på. Om detta kunde jag verkligen inte hålla med mer - däremot har det här projektet potentiella fördelar som uppmärksammar oss på frågan att ett bibliotek kanske inte heller behöver vara bundet till en specifik plats.
Förvisso är biblioteket en bra mötesplats och allt det där, men det är kanske inte just på denna fysiska mötesplats som bibliotekarierna faktiskt gör sig bäst. Kanske borde personalens roll vara mer mobil än den fysiska platsen i sig. Karin Sandberg, som är bibliotekschef här i Lund, menar att det i Danmark visat sig bli utrymme för fler bibliotekarier snarare än färre iochmed de personalfria biblioteken, eftersom det lagts mer fokus på den uppsökande verksamheten.
Även om vi fortfarande behöver personal också på plats, så tror jag att en vidareutveckling av just den uppsökande verksamheten är rätt väg att gå i framtiden. Då journalisten frågar Sandberg vilka det är biblioteken inte når idag, svarar hon att det till exempel rör sig om äldre och handikappade, men att en också skulle kunna vara ute "på skolor, förskolor, fritidsgårdar och arbetsplatser."
Att biblioteken iochmed brist på uppsökande verksamhet inte når äldre och handikappade är ju någonting som ingen kan förneka, det blir på något sätt en självklarhet. Jag vill dock passa på att lyfta fram de andra typerna av besök som Sandberg föreslår kan göras. För jag ser ett radikalt potential i att uppsöka grupper som rent teoretiskt skulle kunna ta sig till biblioteken, men som kanske inte nödvändigtvis gör det. För kanske är det så en kan nå dem som behöver bibliotekets hjälp allra mest - jag tycker någonstans att det låter troligt att de som inte vet att de saknar en viss kunskap nog är de som är längst ifrån att också införskaffa den.
Detta de positiva sidorna med det försök vi ska rösta om på onsdag. Riskerna torde väl vara uppenbara. Tyvärr kan vi väl inte blunda för möjligheten att DIKs ordförande Karin Åström får rätt. Risken finns ju att den uppsökande verksamheten fortsätter att bortrationaliseras. Att biblioteken reduceras till ett ställe där vi lånar böcker och ingenting mer - ungefär som om biblioteket lagts ut på entreprenad. Och risken kommer givetvis finnas kvar i framtiden. Om en uppsökande verksamhet skärs ner, syns det inte lika tydligt som om en faktisk lokal försvinner. Och människor står återigen och måste lita på oss politiker - som om denna tillit vore någonting vi som grupp faktiskt hade gjort oss förtjänta av...
Ja. En komplicerad fråga är det i sanning. Men kanske ska vi våga prova ändå?
Projektet, som om vi godkänner det ska ges på prov, är dock inte nödvändigtvis så hemskt som det låter. Det är nu vi msåte börja fråga oss vad ett bibliotek faktiskt är. DIK, som är bibliotekariers såväl som mitt eget fackförbund, påpekar i artikeln att det är viktigt att vi ser att bibliotek är någonting mer än bara ett ställe att låna böcker på. Om detta kunde jag verkligen inte hålla med mer - däremot har det här projektet potentiella fördelar som uppmärksammar oss på frågan att ett bibliotek kanske inte heller behöver vara bundet till en specifik plats.
Förvisso är biblioteket en bra mötesplats och allt det där, men det är kanske inte just på denna fysiska mötesplats som bibliotekarierna faktiskt gör sig bäst. Kanske borde personalens roll vara mer mobil än den fysiska platsen i sig. Karin Sandberg, som är bibliotekschef här i Lund, menar att det i Danmark visat sig bli utrymme för fler bibliotekarier snarare än färre iochmed de personalfria biblioteken, eftersom det lagts mer fokus på den uppsökande verksamheten.
Även om vi fortfarande behöver personal också på plats, så tror jag att en vidareutveckling av just den uppsökande verksamheten är rätt väg att gå i framtiden. Då journalisten frågar Sandberg vilka det är biblioteken inte når idag, svarar hon att det till exempel rör sig om äldre och handikappade, men att en också skulle kunna vara ute "på skolor, förskolor, fritidsgårdar och arbetsplatser."
Att biblioteken iochmed brist på uppsökande verksamhet inte når äldre och handikappade är ju någonting som ingen kan förneka, det blir på något sätt en självklarhet. Jag vill dock passa på att lyfta fram de andra typerna av besök som Sandberg föreslår kan göras. För jag ser ett radikalt potential i att uppsöka grupper som rent teoretiskt skulle kunna ta sig till biblioteken, men som kanske inte nödvändigtvis gör det. För kanske är det så en kan nå dem som behöver bibliotekets hjälp allra mest - jag tycker någonstans att det låter troligt att de som inte vet att de saknar en viss kunskap nog är de som är längst ifrån att också införskaffa den.
Detta de positiva sidorna med det försök vi ska rösta om på onsdag. Riskerna torde väl vara uppenbara. Tyvärr kan vi väl inte blunda för möjligheten att DIKs ordförande Karin Åström får rätt. Risken finns ju att den uppsökande verksamheten fortsätter att bortrationaliseras. Att biblioteken reduceras till ett ställe där vi lånar böcker och ingenting mer - ungefär som om biblioteket lagts ut på entreprenad. Och risken kommer givetvis finnas kvar i framtiden. Om en uppsökande verksamhet skärs ner, syns det inte lika tydligt som om en faktisk lokal försvinner. Och människor står återigen och måste lita på oss politiker - som om denna tillit vore någonting vi som grupp faktiskt hade gjort oss förtjänta av...
Ja. En komplicerad fråga är det i sanning. Men kanske ska vi våga prova ändå?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
