Göteborg vs. Lund - Gatumusik vs. kulturhuvudstad.

Härom dagen läste jag att sir Bob Scott, medlem i kulturhuvudstadsjuryn, tyckte att det var tråkigt att Göteborg hade bestämt sig för att inte ställa upp som kandidat inför 2014, då han såg dem som en bra kandidat. Jag håller till stor del med - Göteborg är en fantastisk stad. Det är en fantastisk stad när det kommer till befolkning, när det kommer till mentalitet och inte minst är det en fantastisk stad när det kommer till gatuliv. För att ta del av Göteborgs enorma kulturscen behöver du inte boka biljetter på någon fancy opera eller så, utan det räcker att strosa runt lite i centrum.

Sydsvenskans Matilda Gustavsson menar att Lunds Kulturhuvudstadsansökan inger hopp. Hon menar att det som är fantastiskt med det pågående projektet är att Lunds kulturliv faktiskt verkar ha en lösning på gång - en lösning som för ovanlighetens skull kommer uppifrån, från politiker och tjänstemän i kommunen. Och här menar jag att vi har en kontrast som är oerhört intressant. I Göteborg har vi en befolkning som lever och andas kultur. I Lund har vi en politisk ledning som till viss del försöker göra detsamma. När det handlar om kulturhuvudstäder är det optimala givetvis ett samhälle där både gräsrötter och ledning kämpar för det kulturellas plats.

I Lund har det visserligen varit politikerna som visat mest entusiasm för kulturhuvudstadssatsningen - men med det inte sagt att befolkningen är antikulturell. I Göteborg, däremot, är befolkningen strävande medan ledningen aktivt strävar emot. Från och med den 1 juli i år (alltså i onsdags) är gatumusik förbjuden vissa delar av Göteborgs stad vissa tider. Beslutet är framdrivet av företagarföreningen Avenyn. Hänvisningar sker hela tiden till butikspersonals arbetsmiljö - säkert en rimlig invändning i vissa fall - men det som slår mig är avsaknaden av fackförbunds kommentarer till det hela. Nästa sak som slår mig är att många av de affärer som har sitt säte i de centrala stadsdelar ordningsstadgan åsyftar, spelar högljutt radioskval hela dagarna såväl inne i som utanför butikerna.

Gatumusikanterna körs bort och kvar står resten av oss med en offentlig miljö dominerad av kommersialismens urval. Tillstånd för gatumusicerande kan visserligen erhållas - dock har polisen rätt att säga nej. På vilka grunder är oklart. Ordningsstadgan väljer att bestämma vilka sorters kultur och vilja sorters musik som är okej att utöva på offentlig plats. Allt som kräver förstärkare eller högtalare göre sig icke besvär - tillstånd ska sökas dygnets alla tider, och tillstånd ska ges mycket retriktivt. Flänga upp en bandare och dansa lite - nope. Hiphop eller rap kompat av lite beats - nope. Krav på tillstånd gör gatumusicerandet mer svårtillgängligt för resande musikanter såsom romer eller andra icke göteborgsbaserade.

Glädjande är då att Göteborgs befolkning håller fast vid sitt kulturella intresse, ledningens idéer till trots. I början av månaden har musicerandet i protest mot den nya ordningsstadgan blomstrat mer än någonsin.

Följ vad som händer på bloggen Gatumusik är inget brott!

Spel för gallerierna

På tal om kulturnatten i Lund uppmärksammar Sydsvenskan olika aspekter om kommunens vilja att bli europeisk kulturhuvudstad 2014. En av dem som kommenterar är tidningens medarbetare Tor Billgren, som anmärker på det bristfälliga galleriutbudet i Lund.

Han menar att gallerier är någonting som måste jobbas upp underifrån, och att vi kulturpolitiker måste skapa möjligheter för att detta ska bli möjligt. Vad är det han vill av oss? Jo - lägre lokalhyror. Och givetvis har han rätt. Lägre lokalhyror krävs. För gallerier. För det mesta. Och visst, en skulle kunna argumentera att politikerna i kultur- och fritidsnämnden skulle kunna gå in och subventionera galleristers hyror, men det är ett orimligt krav. Om en tänker till.

Gallerister lever på olika meriter, det menar Billgren själv i sin text. Det finns gallerier som drivs av kommersiella krafter och det finns de som drivs av ideella - men i slutänden är ett galleri i sig ändå av kommersiell natur. Det är inte verksamhet som kulturpolitiker vid fördelande av skattemedel bör prioritera.

Nu kan en vara petig och säga att Billgren faktiskt inte talade om subventioner, utan om lokaler som har låga hyreskostnader redan från början. Men där är det ju ännu märkligare att åberopa en kulturpolitikers beslut. För som sagt, mången skulle tjäna på lägre hyreskostnader - det är dock ingenting en kulturpolitiker rår på. Kulturpolitiker bestämmer inte över fastigheter. Och för lägre hyror krävs en total omdaning av dagens samhällssystem. En revolution.

Är Billgren redo för en sådan, månne?