Livet

Jobba, natta, sova. Jobba, natta, sova. Livet har lite kommit emellan mig och bloggen de senaste dagarna...

Jävla kräk!

Nu så här i efterhand kan jag ju ångra att jag lite pinsamt outade det faktum att vi vid tillfälle stoppat i våra ungar för mycket sött och för lite mat. För efter att såväl maken som två av våra tre gäster blivit drabbade av samma symtom som Bumbi, har jag god grund för att misstänka att något annat än socker låg bakom lördagens happening.

Vackraste gåvan, finaste smycket

Första gången Bumbi kom hem och hade plockat blommor blev jag nästan löjligt glad. Idag blev jag om möjligt ännu gladare, då jag kom hem från jobbet alldeles för sent (igen) och fick ett egentillverkat smycke:

Familj i kris

Okej... så Bumbi hoppade på sin far, slog i hakan och blev av med en flis från en tand. Ubbe har fått feber (kanske öroninflammation?), och maken skar tydligen av en bit av tummen då han lagade middag.

Undrar vilket som blir mitt öde?

Den totala gränslösheten

Bumbi (medan han tittar ner i min urringning): "Mamma, får jag titta på dina tuttar?"
Jag: "Nej."
Bumbi: "Nähä, men jag ser dem redan ändå."

Återigen det där med genusskapande och barn...

På tal om ett inlägg jag skrev väldans nyligen och ett inlägg som Matilda skrev strax därpå, så har jag haft det där med genusskapande i hjärnan en del på senare tid. Tankarna är ju givetvis alltid aktuella, men förstärks desto mer nu när jag ska ha hand om en liten en som kommer att formas av allt som händer runtomkring.

Filosoferandet får mig, inte alls särskilt osökt, att tänka på någonting jag upplevde då jag gick på lekis. Precis som nu bestod en övervägande majoritet av mina nära vänner vid denna tid av pojkar. Varje morgon på lekis hade vi upprop och det jag tänker tillbaka på nu är en speciell dag då mina vänner bestämde sig för att spexa lite i samband med detta upprop. Den första av mina killkompisar fick höra sitt namn ropas upp. Istället för att säga ja, så svarade han nej. Den andra av mina killkompisar fick höra sitt namn, och han sa också nej. När det kom till min tur, så hade jag samlat mod till mig - jag skulle vara lika häftig som de där jag faktiskt hängde med varenda dag.

-Helen, sa fröken.

-Nej, svarade jag.

Fröken blev arg på mig och jag fick skäll. Inför hela klassen. Jag försökte säga att "men de sa ju...". Fröken tittade barskt på mig och sa att det var för att de var pojkar, och pojkar gjorde sånt. Jag borde veta bättre.

Och av någon anledning är det tydligen fortfarande svårt att få förskolor att hyra in genuspedagoger. Suck. Jag börjar bli rädd för det här med att skaffa barn...