Den kapitaliserade bostadsmarknaden utarmar lundakulturen

För ett par år sedan blev stamkrogen här i Lund tvungen att stänga. Oves var den äldsta pizzerian i Lund och 2005 blev restaurangen tvungen att stänga för gott, eftersom ett kapitalistiskt bostadsbolag bestämt sig för att restaurangen inte skulle få vara kvar längre. LSSKs (Lunds Socialdemokratiska Studentklubbs) medlemmar hade gått dit efter sina möten i flera år, flera medlemsgenerationer, och det var med tårar i ögonen som vi den sista kvällen tackade Ivan för den tid som varit och önskade honom lycka till i framtiden.

Den här gången är det inte bara Lunds, utan Sveriges, äldsta antikvariat som tvingas ut ur stan av ett girigt bostadsbolag (nåväl, bostadsrättsförening i det här fallet). Den borgerliga politik som förs i dagens Sverige bygger på påståenden om att bostadsmarknadens avreglering, eviga omvandlande av hyresrätter till bostadsrätter och marknadsanpassade hyror är någonting som alla ska tjäna på. Om vi bortser från det faktum att det redan från början och enligt all gällande logik varit ganska uppenbart att så inte är fallet, vill jag mena att både exemplet Oves och exemplet Akarps antikvariat är tydliga tecken på att den borgerliga argumentationen är felaktig. Att stan blir av med sina gamla kulturella riktmärken, vare sig de tagit form i pizzerior eller antikvariat, det är ju någonting som inte ens rikingarna tjänar på... (Fast det är klart, rikingar kanske inte bryr sig så mycket om vare sig gemenskap på kvarterskrogen eller begagnade böcker. Suck.)