Småbarnsmammans fullkomliga nattningspanik

Som jag nämnde igår är Bumbi inne i en livskris just nu. När han slutade med napp sa han "Jag tycker det är svårt att sova utan napp". Jag lovade honom att sitta med honom tills han somnat, och om han inte kunde somna skulle vi bara ligga tillsammans och stirra upp i taket eller in i väggen - oavsett vilket, skulle det vara helt okej.

Nu är det en månad senare, och han vill fortfarande att jag eller maken ska ligga med honom när han somnar. Vilket väl kunde varit okej. Visserligen kan det ta ganska lång tid ibland (som värst har det nog tagit 1,5-2 timmar), men det är ju så klart bra om han känner sig trygg när han ska sova utan att få sneda och vinda tänder, placerade i världens överbett.

Men så är det då det faktum, att om vi väl ligger där och det faktiskt är lugnt och skönt - då börjar han peta på en. Han petar, och kittlar lite grand, och viskar för sig själv, hummar och nynnar och... och... JAG BLIR HELT JÄVLA GALEN!! Visst kan jag väl ligga jämte honom när han ska somna. Men när han pillar och petar tills det blir helt galet obekvämt för mig, då får jag nog. Och jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag ber honom sluta, och jag ber honom sluta igen. Jag säger att om han inte slutar, då sätter jag mig i fåtöljen utanför hans dörr istället.

Går jag upp ur sängen, då går han också upp ur sängen. Släcker jag lampan, då tänder han lampan. Och kanske ytterligare någon lampa än den som var tänd från början. Till slut blir jag förbannad och skruvar ur alla jävla glödlampor, och det är ungefär där någonstans jag känner att det har gått alldeles för långt. För det är ju ett helt sjukt jävla beteende.

Så vad gör jag? Snälla - ge mig hjälp och råd! Och kom inte dragandes med någon förbannad "sova hela natten"-metod á la Anna Wahlgren - han är tre och ett halvt, så det skeppet har liksom redan seglat...

Favoritmiddagen

Hos oss är pannkakor en klar favoriträtt. Inte minst då vår äldste avkomma är en sådan som inte äter så mycket, och nästan aldrig protein. Lysande är att pannkakor funkar på så många olika sätt. Idag räckte mjölken inte riktigt till, så jag fyllde på med lite extra vatten. Vi hade inget vetemjöl hemma, men väl ett par skvättar av rågsikt och skrädmjöl - mjölsorter som dessutom är så mycket bättre än vanligt vetemjöl.

Tips om ungarna inte tål mjölk eller ägg, är att det går bra att styra upp proteinrika pannkakor ändå - använd tex bönsoppa som vätska i smeten. Dock ingen hit med alltför grötig soppa, försökte med en mustig ärtsoppa en gång, gick tyvärr inte jättebra.

Barnen får alltid plättar (var alltid så sjukt sur på min mamma för att hon vägrade skaffa plättlagg när jag var liten, så jag överkompenserar lite), medan vi stora äter vanliga pannkakor.

Med pannkakor börjar Bumbi helt plötsligt äta. Två fullastade tallrikar gick ner till lunch idag, trots en ganska inaktiv förmiddag. Efter den här bilden kom ytterligare en plätt på, så jordgubbssylt på det:

Bamsetallrikar fyndade vi på Röda korsets kupan i Kinna.

Bumbi krisar och fladdermussången

I december månad lämnade Bumbi napparna till tomten. I samma veva slutade han ha blöja (helt på eget bevåg) och lärde sig bokstäverna. En kan alltså lätt sammanfatta det hela med att det hände mycket för honom. Det leder till en kris, klängighet och föräldrar som nu håller på att bli fullständigt galna. Alltså, helt galna.

Ett av de lite mildare irritationsmomenten han bidrar med är att ständigt vilja lyssna på samma låt, om och om igen. Han bad mig leta upp "fladdermussången" (se nedan, ingen aning om varför han kallar den så) på "jutup" och sedan kunde han inte få nog. Om och om igen. Första gången tyckte jag ju att det var rätt kul, då jag själv tycker att det är något av en hitlåt. Men om och om igen... nu har jag tröttnat. Nästan, iallafall.



Sedan kan en kanske dessutom ifrågasätta det moraliskt riktiga i att låta en tre och ett halvt-åring sitta och skråla "I got hi-i-igh". Men det är ju kul att han gillar musik iallafall, så vad ska en göra?

Ett rasistiskt patriarkparti

På Twitter såg jag någon mena att (V) nu är ett rasistiskt, patriarkalt parti, eftersom det valdes en vit manlig partiledare istället för en kvinnlig invandrare.

Men det var väl just det som var bekymret - de flesta som på kongressen pläderade för Rosanna Dinamarca gjorde det med argumentet att hon var just kvinna (eller kvinnlig småbarnsförälder) och invandrare. Få tog upp vad hon faktiskt presterat. Få tog upp hennes personliga egenskaper (för varken varandet som kvinna eller invandrare säger ju någonting om henne som person).

Och det är ju just det patriarkatet och rasismen handlar om - att man ständigt väljer vissa företrädare just på grund av deras kön eller deras hudfärg. Att man vänder på steken gör det inte nödvändigtvis bättre - inte om det inte finns andra argument än just hudfärg och könstillhörighet.

Jag tror att Jonas Sjöstedt var ett bra val. Han har vid flertalet tillfällen visat att han är kapabel att på ett pedagogiskt sätt förklara tanken bakom vänsterns politik. För den tanken är för de allra flesta tyvärr inte självklar - inte i den borgerliga hegemoni vi lever i idag.

All I want for christmas

Det var nu nästan en vecka sedan vi städade ut julen här hemma hos oss. Men innan jag packade ner allt pynt i lådor var jag tvungen att fota mitt favoritjulpynt, som jag faktiskt pyntat ihop alldeles själv.

Och för att ni ska se vad som står högst upp, tog jag en bild speciellt på det också:

Tack, Sara Granér.

Att sakna ett gammalt jag

På jobbet diskuteras det ibland hur det var förut, när man klädde sig si eller så, eller lyssnade på det eller det - allt för att det var ett uttryck för den tid som var då. Själv var jag tjejen som gick runt i skumma stormönstrade balklänningar från sjuttiotalet (inköpta på Myrornas eller UFF) tillsammans med mina slitna, beiga skejtskor. På gymnasiet var jag tjejen som under två år gick med superkortaste snaggen (och därför givetvis måste varit flata). Jag satt hemma i mitt lilla flickrum, där jag knött in huur mycket loppisfyndade möbler som helst. Rökelse, skriva poesi och lyssna på P1 - det var grejer det. Att plugga grammatik var också en livsnödvändighet och galet intressant.

Jag kan sakna den där delen av mig själv ibland - att vara någon som på riktigt vill lära sig saker, vill veta, vill läsa tung litteratur och bli smart. Min högsta vilja var nog att vara verkligt intellektuell, men när det väl kommit till kritan har jag nog inte ens kommit upp till statusen kvasi. Men idag: vem fan bryr sig?

Jag gillar ju faktiskt att göra saker praktiskt, att agera och se till att saker blir gjorda utan att jag skrivit en avhandling om varje grej först. Jag gillar att ägna tid åt att glo på TV-serier och annat som inte faller under kategorin finkultur. Två års studier enbart ägnade åt litteraturvetenskapen och det är med glädje jag idag slukar vampyrlitteratur från ungdomshyllan, snarare än att läsa ikapp på de där dikterna eller vad det nu var som gjorde att Tranströmer vann Nobelpriset. Istället för grammatikstudier vill jag sticka, virka och kanske måla lite grand.

Men det är lite märkligt det där, hur olika faser i livet lockar fram olika delar av en själv.

Den totala gränslösheten

Bumbi (medan han tittar ner i min urringning): "Mamma, får jag titta på dina tuttar?"
Jag: "Nej."
Bumbi: "Nähä, men jag ser dem redan ändå."