Husjakten, del 11

Kanske är det någon som undrar hur det gått med den där husjakten egentligen, kanske är det bara jag som bryr mig. Oavsett om ni bryr er eller inte kan jag avslöja att vi gått på varenda jävla husvisning som varit i byn de senaste månaderna. I princip. Vi har dessutom hunnit med en visning i en annan by, men inte heller där hittade vi något för oss.

Kanske ska jag påpeka att det de facto inte är vi som är kräsna - vi har faktiskt hittat bostäder att buda på, vi är bara inte redo att belåna oss lika mycket som många andra. Senaste budgivning förlorade vi med ett par tusenlappar, och de som låg över oss övervägde att dra sig ur då de tänkte att de kanske gått för högt (och detta ser jag som ett tecken på att vi gjorde rätt i att stanna).

Alla hus vi tittat på har givetvis haft sin egen särart, och jag skulle säkerligen kunna skriva både det ena och det andra om deras konstiga detaljer, som jag gjort så många andra gånger. Ibland tänker jag till och med ut roliga saker att skriva, men så kommer jag hem från visningen och blir bara allmänt deprimerad över att vi beskådat ännu ett hus som inte var någonting för oss. Och då orkar jag inte skriva alls. Jag tänker att snart ger jag upp och drar ut i skogen och bygger mig nåt litet jävla kyffe i skogen med hjälp utav vilka pinnar som jag nu springer över. Men så tänker jag en vända till och minns Stefan, i Sagan om Stefan. Om ni inte känner till den kan ni ju lyssna här:



Det verkar ju faktiskt jobbigt att bygga hus i skogen, så jag skiter nog i det.

Mer om husjakten hittar ni här.

Tre bra saker

På tal om att en förmodligen mår bättre av att välja att se de ljusa sidorna av livet, så vill jag tipsa om bloggen "tre bra saker". I all sin enkelhet är det upplyftande att läsa när bloggaren med jämna mellanrum lyfter upp saker som är bra med hennes liv - varken mer eller mindre än just det.

Kära härliga Assberg

De flesta som känner mig har nog hört mig svära både en och två gånger över det område jag är bosatt i. De avslutar inte renoveringsjobb, de fixar inte den trasiga ugnen i tid, i perioder har det varit mycket festande, våldsamma barn springer runt utan övervakning på lekplatsen, sandlådorna luktar kattskit flera meter bort, katter kissar i barnvagnen om vi glömmer den ute, grannen fick den låsta cykeln stulen från uteplatsen, alla grannar kedjeröker så att vi inte kan ha öppna fönster eller njuta av balkongen hur vi vill, kamphundarna slåss med varandra och gör oss oroliga för barnen... ja - listan kan göras lång och ännu längre, om en säger så.

Vad jag sällan talar om är allt det fina med Assberg - för visst finns det sådant också. Och förmodligen hade jag varit en mycket lyckligare människa om jag bara lärde mig se de sakerna istället för allt det dåliga.

Husen i kvarteret är faktiskt riktigt trevliga till utseendet - inte minst efter att de målade om häromåret. Vår gård omges av fyra hus, varav tre har två våningar och det fjärde bara har en. I mitten av alla husen finns en lekplats där barnen faktiskt kan springa och cykla i princip hur mycket som helst utan att vi behöver oroa oss för att de ska bli påkörda. På denna gård har Bumbi hittat sin allra bästa kompis, som han kan träffa en liten stund de flesta dagar. Förskolan finns fem minuter bort på gångavstånd (då lämnar jag ändå en del marginal för att Bumbi ska stanna och titta på diverse saker på vägen dit).

Anledningen till att saker och ting är dåligt skötta ibland är delvis de låga hyrorna - alldeles ypperligt när en försöker spara ihop till en sjysst handpenning på hus.

I kvartersstugorna, där även tvättstugorna finns inrymda, sker en hel del aktiviteter som kan vara bra för granngemenskapen. I den stuga som ligger vid vår gård är det ofta loppis, och tydligen också bingo med jämna mellanrum. I en stuga lite längre bort har de inrett en snickerbod, där en kan få komma och få lite handledning då och då. Förutom loppisen har vi aldrig testat på någon av gemenskapsaktiviteterna i stugorna, men jag måste ju ändå tycka att det är bra att det finns.

Min absoluta favorit i krokarna är dock naturen. Den får mig med jämna mellanrum att fundera på om hus i den här delen av kommunen kanske vore något för oss trots allt. För något jag faktiskt njutit av sedan jag flyttat in här, det är utsikten från vår soffa. På grund av smutsiga fönster har jag i nuläget inga bildbevis att bjuda på (sedan de målade om fasaden har det blivit lite bökigt att öppna fönstren på baksidan, så vi tvättar dem inte alltför ofta, är jag rädd) - men vad jag ser är alltså följande: i förgrunden ser jag en något sliten grässlänt, som på vintern är den perfekta pulkabacken för lite mindre barn. I bakgrunden ser jag ett väldans lummigt berg med en liten gård på toppen. Runtomkring gårdens röda lilla hus kan en om en spänner blicken se fåren gå och beta om somrarna. Helt fucking utsökt, är det faktiskt.

Åt samma riktning som berget ligger börjar våra två promenadvägar - den ena en timme lång och den andra en halvtimme. Det tar oss max fem minuter innan vår promenadväg börjar se ut så här:

Lisa för själen - en sådan här promenadväg borde alla ha tillgång till, för det är helt underbart.

Lundalängtan

Nu var det drygt två år sedan som vi lämnade Lund, och fram tills häromveckan har jag inte ens tänkt tanken att det kanske hade varit kul att stanna. I dryga två år har jag varit helnöjd, och bara tänkt på Lund som det där som var, som jag inte behöver fundera tillbaka så mycket på. Givetvis har längtan efter de människor jag lämnade bakom mig slagit mig då och då - men aldrig staden i sig, och aldrig efter det liv vi levde där.

Men så kom då som sagt en dag häromveckan, då jag av någon anledning kom att tänka på vägen hem från jobbet där i Lund. Den väg jag brukade cykla på tio minuter - en kvart, eller gå på dryga halvtimmen. Jag kom att tänka på hur stabilt det var att cykla i staden, hur lummigt och grönt det var över allt och vilken underbar arbetsplats som universitetet faktiskt var. Jag tänkte att nu när barnen börjar bli lite större, kanske vi kunnat lämna det vakuum som uppstod i staden för oss mitt emellan studentlivet och familjelivet, för att faktiskt ge oss på all den kultur som fanns att tillgå för både stora och små.

Jag tänkte en hel massa goda tankar om staden och livet som jag faktiskt vantrivdes i den sista tiden. Och det är så skönt. För egentligen så ångrar jag fortfarande inte flytten en endaste liten gnutta - men däremot har jag äntligen kommit över de totalt obefogade ogilla-känslor jag kände för Lund, och även Malmö, det allra sista. Om några veckor ska jag åka ner igen för att hälsa på - och då kan jag göra det med full glädje.

Kvällsmänniska!

Och till mitt stora förtret upptäcker jag att det är ännu svårare än vanligt att gå och lägga sig i tid om en fått sova till tjugo över nio på morgonen...

Morgonpigg?

Till min stora glädje har min make börjat inse att han nog är en morgonmänniska trots allt. Och det gör mig glad för att det är inte jag - alltså kan jag med relativt gott samvete sova lite längre på helgerna. Idag är jag dock hemma med barnen för att undvika en förskola med bara vikarier (planeringsdag), och fasade lite för att kanske behöva gå upp trots hemmavarandet. Men så väckte äldsta sonen mig 9.20 - då fick jag dra nappen ur munnen på den yngre varianten så att han också vaknade.

Måndag morgon fick således en mycket god start - följdes av en liten tur med cykelkärran till affären, där vi passade på att köpa upp ett litet lager av veckans utdömda eko-kött att stoppa i frysen. Borde ta ledigt fler måndagsförmiddagar, känner jag...

Hyresugnen

"Jag fattar inte varför folk vill äga sitt boende när det är så smidigt med hyresrätt", sa kollegan. "När min kyl och frys gick sönder härom året ringde jag och anmälde det, och när jag kom hem från jobbet stod det nytt där."

Och visst - om allt funkar så smidigt är det ju alldeles ypperligt med hyresrätt, så klart.

Ovan ser ni vår ugn. Jag har avskytt den sedan dagen vi flyttade in här. Det är nämligen så att handtaget som används för att öppna luckan blir över 70 grader varmt när ugnen är på. Enligt Boverkets regelverk för barnsäkerhet får metalldelar på ugnens utsida inte bli mer än 60-nånting grader. De rekommendationerna antogs dock något år efter att våra skithus byggdes, så det bryr sig inte vår hyresvärd om. Livslängden på vår ugn beräknas vara ytterligare 9 år. Hyresvärden menar att vi förvisso kan betala för att få en ny ugn installerad tidigare, men eftersom de köper in de billigast tänkbara ugnarna misstänker hon att en ny ugn skulle kunna innebära ännu varmare utsida.

Härom veckan var det ett element inne i vår ugn som exploderade. Vi fick löfte om att de skulle laga den redan dagen därpå, sedan dagen efter det och dagen efter det. I två veckor blev vi lovade att ugnshelvetet skulle lagas dagen efter, tills de till slut lagade den. Kanske är det för att jag bor i ett underprivilegierat område, kanske är det för att jag har en usel värd. Men att det skulle vara smidigt att bo i hyresrätt - det håller jag banne mig inte med om!