Kulturcentrum Skåne, kort och gott.

Nåväl, vi hann faktiskt nästan hem till nio igår (det var alltså inte den där som var naiv, utan jag som var alltför cynisk). Innan dess, efter budgetgrejset, var det tal om ett tilläggsanslag till Kultur- och Fritidsnämnden. Tilläggsanslaget skulle gå till att hjälpa Kulturcentrum Skåne utveckla sin verksamhet.

Den verksamhet som finns idag är helt fantastiskt bra. Den är uppdelad i tre delar, bestående av dagverksamhet, eftergymnasial utbildning och kulturarbetsplats för personer med intellektuella funktionshinder.

Verksamheten har hyllats både här och där, och detta med all rätt. I en intervju med konstnären Karl Persson, före detta elev på Kulturcentrum Skåne, säger han:

Om jag inte hade haft diagnoserna autism, tourettes, asperger och tremor... så hade jag varit en helt vanlig männska!

Och detta är just vad Kulturcentrum Skånes verksamhet gör så bra - de lyfter upp eleverna över sina funktionshinder och lyfter istället fram dem som människor. Förmodligen driver de också en av landets bästa dagverksamheter.

Trots alla lovord, är Kulturcentrum Skånes verksamhet inte permanent. De lever med ett ständigt krav om att hitta nya sponsorer som kan ge dem årets allmosor. Tove Klette (Folkpartiets kommunalråd) skröt om att de minsann ger 2,9 miljoner till verksamheten från Vård- och omsorgsnämnden varje år. Detta sa hon som om det vore höjden av godhet - trots att den ideella förening som driver centrat för att klara sig dessutom måste få pengar från Region Skåne, och allra främst av diverse icke-offentliga projektsponsorer (fonder, stipendier och liknande).

Så till gårdagens ärende. Vi skulle alltså besluta om ett anslag för att utveckla den verksamhet som finns idag. En enig Kultur- och Fritidsnämnd har sagt att anslaget behövs, eftersom vi vet att om Kulturcentrum inte utvecklar verksamheten kommer en förmodligen inte att lyckas hålla kvar de finansiärer som finns mycket längre till. Hela kulturvärldens bidragssystem handlar ju oftast om tillfälliga projekt eller varaktiga projekt i uppbyggnadsfas. När projekten slutar vara tillfälliga eller kan anses färdiguppbuggda kan de inte längre få projektanslag, om verksamheten inte utvecklas vidare på ett helt nytt sätt. Kulturcentrum Skåne hade nu tagit fram en god idé till utveckling av verksamheten, där dagens brukare med funktionshinder skulle få integreras med människor utan funktionshinder.

Kommunfullmäktiges borgerliga ledamöter röstade nej till anslaget. Vad konsekvenserna blir, det återstår att se. Förhoppningsvis hittar vi ett sätt att göra Kulturcentrum Skånes verksamhet permanent. Allt annat vore mer än skamligt.

Hanna skriver också om gårdagens ärendet.

Naivt, men önskvärt.

Månadens fullmäktigesammanträde har nyss inletts. Innan mötet hörde jag någon säga att vi väl borde vara klara till nio iallafall...

Borgarna sänkte härom året skatten och lägger idag ett förslag om ytterligare en generell besparing på 1% - på årets redan påbörjade budget.

Jag tror - tyvärr - inte att jag kommer att vara härifrån till nio ikväll.

Borgarnas korta armar

En vanlig devis inom svensk kulturpolitik har varit "på armlängds avstånd" - det handlar alltså om att politikerna inte är de som ska avgöra vad som är konst/god konst och inte. Trots detta läste jag någonstans att skrämmande många kulturpolitiker ute i landet ansåg sig ha just den rätten, som det inte är meningen att vi ska ha. Med Konstfacksdebatten som pågått på senare tid kan vi se hur exemplena inte bara blir fler och fler, utan också allt tydligare. Klåfingriga borgare har stått i Kommunfullmäktige här i Lund och ansett sig veta ett och annat, i Alingsås visste de tydligen ännu mer. När också den borgerliga regeringens minister med ansvar för frågan tar sig nya rättigheter - då har det bannemig gått för långt.

Lena Adelsohn Liljeroth har uttalat sig angående graffitikonstnären NUGs film "Territorial Pissing" och sagt att detta inte är konst. I DN kan vi läsa:

Jag tycker förvisso att konsten ska vara fri, utmana och ställa frågor, men den här filmen gjorde mig oerhört arg, säger Lena Adelsohn Liljeroth till DN.se.

Uttalandet får mig att tänka på allt som måste gjort diktatorer som Stalin och Mao förbannade. Kapitalistiska solskensskildringar, ifrågasättande av landens regimer... Men ja, det är klart. Om ansvarig politiker blir förbannad, då går det ju inte an. Kanske skulle vi med en gång tala om för Konstfacks elever att de måste skildra sittande regering på ett positivt sätt - för arga ministrar, det kan vi ju inte ha!

Folk har tydligen missat poängen med "på armlängds avstånd". Kultur är inte till för att göra politiker glada. Inte nödvändigtvis någon annan heller, för den delen. En fotnot är dessutom att det inte framgår med någon tydlighet huruvida filmen skildrar ett verkligt brott eller är ett videomontage. Konstnären är inte dömd för någonting. Se 1 , 2, 3.

Annan intressant läsning i frågan: Konstfackselevers mycket relevanta poänger, Om Pål Hollender (vars konst åtminstone följts av debatter om innehåll).

Vad en fritidspolitiker gör

Den senaste tiden har det blivit alltmer uppenbart för mig att min verklighet delas av väldigt få. Igen och igen har jag fått frågor som får mig att inse att en offentlig förklaring av min verklighet kanske vore på sin plats. Hur mycket tid lägger du på politiken? Vad gör du då du är politiker, vad går uppdragen egentligen ut på? Vad är kul och vad är mindre kul? Får du betalt?

Att svara på dessa frågor är inte helt okomplicerat Men jag ska iallafall ge det ett försök. Då jag inser att en sådan här utläggning riskerar bli väldans trist från rad till rad, tänker jag att det kan vara bra att dela in mina svar i kategorier, så kan var och en få svar på just sin fråga.

VAD JAG GÖR

Vad jag gör är lite svårt att säga på rak arm helt och hållet, men på det stora hela är det så att jag  läser handlingar rörande en hel massa ärenden, går på möten och diskuterar och/eller röstar, pratar med folk i förberedande syfte och en himla massa i den stilen. Mina fasta möten i kommunal regi består av ett kommunfullmäktigemöte och ett kultur- och fritidsnämndsmöte varje månad. Utöver det kan en hamna i diverse styrgrupper och sådär, som ofta träffas under mer tillfälliga perioder. Själv sitter jag för tillfället med i en styrgrupp som utefter den Biblioteksplan vi tagit i fullmäktige ska ta fram en mer konkret handlingsplan. Alla mina möten är någonting jag gör på min fritid, utöver mitt vanliga arbete.

TID

Vad gäller tidsåtgången är detta någonting som varierar väldans från vecka till vecka. Som jag nämnde i föregående har jag två fasta, återkommande möten i kommunal regi varje månad. Eftersom jag dessutom inte är vald i egenskap av min person, utan som representant för ett parti, har jag ett möte inför varje kommunalt möte, där jag diskuterar kommande frågor med mina partikamrater. Då är vi alltså uppe i fyra möten per månad (säg ca 15-16 timmar sammanlagt). Utöver dessa möten ska nämnds- och fullmäktigegruppens respektive åsikter förankras i övriga partiet och gärna också hos väljarna eller samhället i stort. Här tillkommer ytterligare något möte då och då, må det vara i stängda lokaler eller ute på gator och torg.

Sammanfattningsvis kan vi säga att det är en jädra massa möten (men förmodligen inte mer än 20 timmar i månaden) och sedan ytterligare en hel del tid för att läsa in sig på de ärenden som kommer upp i nämnd eller fullmäktige.

BETALNING

Visst, jag får betalt för de kommunala möten jag närvarat vid. En viss summa för första timmen, lite lägre för det efterföljande (detta då en räknar med att jag läst på lite innan jag dyker upp på mötena). Oavsett hur många timmar vi håller på, så stannar ersättningen dock vid högst 790 kronor per sammanträde. På detta dras skatt och även en så kallad "kansliavgift" till mitt parti. Slutligen blir det alltså ett par hundralappar i månaden för en himla massa jobb. Skriverier i tidningar om att gubbsen står och snackar länge i fullmäktige för att få mer betalt är således inte bara en överdrift, utan helt och hållet felaktigt - vi får inte mer pengar för att vi håller på längre. Detta gäller även de gånger vi har budgetsammanträden, vilket i Lunds kommun brukar hålla på två heldagar  från klockan åtta på morgonen till klockan elva på kvällen, ibland till och med ännu längre.

TRÅKIGT

Jag tycker att det är dötrist när gubbarna (oftast är det dem det rör sig om) går upp och mal i timtals, då de säger samma saker om och om igen.

Jag tycker att en del sakfrågor, hur viktiga många av dem än må vara, är tämligen tråkiga även de.

Framför allt tycker jag att det är tråkigt att det finns så mycket människor med taskiga attityder rent generellt som är engagerade i politiken. Det kan röra sig om de "vuxna pojkar" jag skrev om i ett inlägg häromsistens och det kan handla om hur min åsikt tydligen inte anses lika viktig då jag inte är 50+ och man. Män står i talarstolen och hänvisar till/svarar på osv vad andra män har sagt, även om det kanske är en kvinna som fört huvudtalan för den åsikt det refereras till. Jag har varit med om att kvinnor "tappats bort" från talarlistan systematiskt, fått kommentarer om min kropp och sett allt möjligt skitigt hända, varav mycket kan härledas till kvinnans biologiska könstillhörighet (eller kanske snarare till mannens sociala).

ROLIGT

Jag bestämde mig för att spara det roliga till sist, eftersom jag vill att de som lyckas skumma sig igenom det här inlägget ska gå iväg med en förståelse för varför jag ändå gör allt det jag gör och lägger den tid jag lägger.

Anledningen till att jag spenderar så mycket tid och kraft på politiken är nog mycket för att jag kan. Genom att engagera mig i politiken, inte minst den kommunala, kan jag på ett väldigt konkret sätt vara med och påverka både min egen och mina medmänniskors vardag. Ofta tar det ganska lång tid - det är sant - men har en bara lite tålamod kan en faktiskt se hur saker en varit med och bestämt faktiskt blir till verklighet.

Det är inte bara taskiga attityder rakt igenom, utan finns också gott om spännande och faktiskt till och med ganska roliga människor engagerade i politiken. Till en början blev politiken en plattform där jag kunde träffa andra människor med värderingar som liknade mina enga, nu kan det också fungera som en arena för att träffa människor med helt andra perspektiv.

Om en bortser från en del av de korkade, ytliga och helt enkelt mindre genomtänkta inlägg som ibland kan ses/höras i fullmäktigedebatterna eller på nämndssammanträdena, så kan det faktiskt vara ganska intellektuellt stimulerande att vara politiskt aktiv - åtminstone då en sätter sig in i frågor, och ännu mer då en kopplar dem till ens egna övertygelser och politiska ideologi.

SLUTLIGEN

Då jag egentligen, av princip, är väldans avogt inställd till alltför långa blogginlägg, tänker jag sluta här. Det här rör sig, som skrivet, om min högst personliga lilla verklighet, så jag vet inte riktigt säkert vilka frågor jag borde svara på eller hur. Har jag missat någonting, så fråga på...

Åldersnoja

En av mina terminer som student slirade jag ut en del - jag fick för mig att jag skulle läsa företagsekonomi. Detta gjorde jag lite halvdant sådär, men jag lyckades iallafall hitta några vänner. En av kursarna berättade om en sittning en av de första veckorna, där hon haft ett intressant samtal med en av de yngre studenterna. Kursaren jag pratade med berättade att en nittonåring (med tandställning, kan tilläggas) hade frågat hur gammal hon var. När min vän svarade att hon var tjugofyra, då hade nittonåringen sagt:

Men oj - är du så gammal? Fast oroa dig inte, det syns inte!

Kommentaren är i mina öron hur underhållande som helst, och hade kanske varit ännu mer så om det inte vore för ett minne från då jag själv var tjugo. Jag bodde ett par månader i Spanien och hängde där med två tjejer som var tjugosju. Jag tyckte att det var fascinerande att tjugosjuåringarna var så fräscha och verkade så unga, och jag kommer ihåg att jag vid ett tillfälle sa till en av dem att "men ni två ser ju så välbevarade ut!".

Ja. Jag vet. Det behöver väl egentligen inte kommenteras. Fast jag vill också tillägga att i år - då blir jag 27.

Vuxna pojkar

En vän sa till mig att det som är skönt med människor som beter sig som idioter, det är att en inte behöver anstränga sig för att bli av med dem - förr eller senare gör de bort sig själva och måste försvinna ändå. Det är möjligt att det ligger ett stort mått av sanning i detta - om en bortser från politiken.

För gång på gång tycker jag mig ha sett exempel på hur folk - oftast män - beter sig som as och kommer undan med det - ja, till och med premieras.

Exempel. Första gången jag träffade en man (vi kan kalla honom x) stod han och pratade skit om en blockkamrat till honom själv. Han berättade om vilken kuf hans 'kamrat' kunde vara, och hur störig han var att lyssna på under sammanträden. Denne samme herr x har jag vid senare tillfälle hört tala på samma nedvärderande sätt om en annan 'kamrat' och sett himla med ögonen och grimasera bakom 'kamrater's ryggar - det senare till och med under pågående sammanträden.

Jag tänker att jag på psykologilektionerna i skolan fick lära mig om orala och anala stadier, och hur vi kan fastna i dem. Och då funderar jag på vilket stadie en man som x har fastnat i. För visst påminner det om den där klyschan med en fjortis som inte fått tillräckligt med uppmärksamhet - vare sig från föräldrar eller från flickorna - och som nu agerar som en sista desperat utväg? Sedan tänker jag på hur illa det kan vara ställt med de satar som satt herr x på sin post. Hur kommer det sig egentligen att en vill ha en representant för sitt parti som uppenbarligen inte kan bete sig som folk.

Är det verkligen så här desperata vi blivit i den representativa demokratin? Är det så få som engagerar sig, att människor som beter sig hursomhelst kan komma hur långt som helst?

Här är då en vädjan till människor som är uppväxta i en social tillvaro där vanligt jävla hyfs fortfarande är en realitet: engagera er! Kom och var med! Och om ni finner att det hela tar för mycket tid, att strukturerna inte är uppbyggda för att få plats i en normal livsstil, kom då och hjälp mig ändra på de strukturerna - för vettiga människor måste hit!

Jag hade en dröm...

Jag hade den mest underliga dröm härom natten. Jag drömde att en av mina partikollegor blev bannad i pressen för att han ägde boskap. Tydligen ansågs det väldigt fult att kombinera sitt boskapsägande med politiskt representantskap, så mannen i fråga var tvungen att välja vilket han ville syssla med. Då mannen är en sådan som brinner väldigt mycket för sitt politiska engagemang, förvånade det mig inte direkt att han valde att sälja allt sitt boskap.

Stormen bedarrade, skandalen var över - tills en journalist skulle  besöka mannen för att göra en uppföljning. I min partikamrats trädgård hittade journalisten ett marsvin runtspringande. Skandalen var återigen ett faktum, och min partikamrat tvingades avgå.

Drömtolkning någon?