Jag hade en dröm...

Jag hade den mest underliga dröm härom natten. Jag drömde att en av mina partikollegor blev bannad i pressen för att han ägde boskap. Tydligen ansågs det väldigt fult att kombinera sitt boskapsägande med politiskt representantskap, så mannen i fråga var tvungen att välja vilket han ville syssla med. Då mannen är en sådan som brinner väldigt mycket för sitt politiska engagemang, förvånade det mig inte direkt att han valde att sälja allt sitt boskap.

Stormen bedarrade, skandalen var över - tills en journalist skulle  besöka mannen för att göra en uppföljning. I min partikamrats trädgård hittade journalisten ett marsvin runtspringande. Skandalen var återigen ett faktum, och min partikamrat tvingades avgå.

Drömtolkning någon?

Bibliotekens vad, var och hur 2.

Vid tidigare tillfällen har jag skrivit om bibliotekens varande och vad ett bra bibliotek egentligen är. Jag kommer allt som oftast fram till att det inte handlar om att låna ut böcker, utan om mycket större saker.

Bibliotekens kvalitet handlar om information, sökning av densamma, om att agera mötesplats och att lära sig, utvecklas och väldigt mycket mer. Bibliotekens kvalitet handlar om möjliggörande av allt det där.

I Nacka tycker kulturpolitikerna uppenbart inte samma sak som jag. För i Nacka ska de ge biblioteken medel utefter hur många böcker de lånar ut - eftersom det tydligen anses vara huvudverksamheten. Suck. Bakåtsträvare - varför inte helt enkelt införa bokomater då?

Ouppnåeligt.

Sitter på månadens kommunfullmäktige och kan, som vanligt, tyvärr inte påstå att det är särskilt underhållande. Det är något med byggplanärenden som verkligen inte får mig att gå igång - uppenbarligen till skillnad från många andra...

Intressant tycker jag däremot att det är att vi i början av mötet antog en förstärkning av handikapplanen. Välbehövt, i sanning. Men i skuggan av det beslut som togs av den borgerliga majoriteten i kommunstyrelsen i veckan, också mål som torde vara ouppnåeliga. Servicenämnden får ett sparbeting på 30 miljoner, vilket givetvis leder till mindre pengar för underhåll och mindre utrymme för upprustning.

Att anta nya mål och visionära planer är väl fint... men om det inte följs av de ekonomiska resurser som krävs för ett genomförande, då är det helt meningslöst.

Bibliotekens vad, var och hur.

Jag sitter med handlingarna inför onsdagens sammanträde med Kultur- och Fritidsnämnden framför mig, och till min besvikelse måste jag säga att jag ur dem inte kan utvinna mer information om det nya biblioteksförsöket än jag kan ur Sydsvenskans korta artikel om det hela. För er som inte läst artikeln, så är det så att vi på onsdag ska ta ställning till "bibliotekarielösa bibliotek".

Projektet, som om vi godkänner det ska ges på prov, är dock inte nödvändigtvis så hemskt som det låter. Det är nu vi msåte börja fråga oss vad ett bibliotek faktiskt är. DIK, som är bibliotekariers såväl som mitt eget fackförbund, påpekar i artikeln att det är viktigt att vi ser att bibliotek är någonting mer än bara ett ställe att låna böcker på. Om detta kunde jag verkligen inte hålla med mer - däremot har det här projektet potentiella fördelar som uppmärksammar oss på frågan att ett bibliotek kanske inte heller behöver vara bundet till en specifik plats.

Förvisso är biblioteket en bra mötesplats och allt det där, men det är kanske inte just på denna fysiska mötesplats som bibliotekarierna faktiskt gör sig bäst. Kanske borde personalens roll vara mer mobil än den fysiska platsen i sig. Karin Sandberg, som är bibliotekschef här i Lund, menar att det i Danmark visat sig bli utrymme för fler bibliotekarier snarare än färre iochmed de personalfria biblioteken, eftersom det lagts mer fokus på den uppsökande verksamheten.

Även om vi fortfarande behöver personal också på plats, så tror jag att en vidareutveckling av just den uppsökande verksamheten är rätt väg att gå i framtiden. Då journalisten frågar Sandberg vilka det är biblioteken inte når idag, svarar hon att det till exempel rör sig om äldre och handikappade, men att  en också skulle kunna vara ute  "på skolor, förskolor, fritidsgårdar och arbetsplatser."

Att biblioteken iochmed brist på uppsökande verksamhet inte når äldre och handikappade är ju någonting som ingen kan förneka, det blir på något sätt en självklarhet. Jag vill dock passa på att lyfta fram de andra typerna av besök som Sandberg föreslår kan göras. För jag ser ett radikalt potential i att uppsöka grupper som rent teoretiskt skulle kunna ta sig till biblioteken, men som kanske inte nödvändigtvis gör det. För kanske är det så en kan nå dem som behöver bibliotekets hjälp allra mest - jag tycker någonstans att det låter troligt att de som inte vet att de saknar en viss kunskap nog är de som är längst ifrån att också införskaffa den.

Detta de positiva sidorna med det försök vi ska rösta om på onsdag. Riskerna torde väl vara uppenbara. Tyvärr kan vi väl inte blunda för möjligheten att DIKs ordförande Karin Åström får rätt. Risken finns ju att den uppsökande verksamheten fortsätter att bortrationaliseras. Att biblioteken reduceras till ett ställe där vi lånar böcker och ingenting mer - ungefär som om biblioteket lagts ut på entreprenad. Och risken kommer givetvis finnas kvar i framtiden. Om en uppsökande verksamhet skärs ner, syns det inte lika tydligt som om en faktisk lokal försvinner. Och människor står återigen och måste lita på oss politiker - som om denna tillit vore någonting vi som grupp faktiskt hade gjort oss förtjänta av...

Ja. En komplicerad fråga är det i sanning. Men kanske ska vi våga prova ändå?

Kulturarv

Det talas om kulturarv hit och dit, och själv har jag aldrig riktigt förstått grejen. Är det verkligen alltid så viktigt att bevara det som kommer från förr?

En del av vårt så kallade kulturarv antar jag kan sägas vara barnlitteratur av författare som Astrid Lindgren och Elsa Beskow - och varför detta ska vara så viktigt att bevara, det kan jag inte riktigt förstå. Ett av Lindgrens mest kända verk handlar om en liten flicka vars glorifierade far är en vit man som har åkt och gjort sig till kung över negrer i Söderhavet. Imperialism - det är väl ingenting att vara stolt över?

Så tittar vi till Beskow. En kvinna som skrev en saga om barn som fick stryk och vars mor var så villrådig i hur hon skulle hantera situationen med sina barn/sitt boende/livet och som då blev "räddad" av en gubbe som fick styra upp saker och ting. Hjälplöst kvinnosläkte och barnaaga - känns sådär lagom modernt, liksom...

Egenvärdet - en utopi

Socialdemokraternas "kulturrådslag" kan väl nu sägas ha kommit igång (åtminstone i min värld) och själv verkar jag ha fastnat lite vid det här med egenvärde. En vanligt använd floskel är ju att "konsten ska finnas bara för konstens skull" - vad nu det innebär. Socialdemokratiska kulturpolitiker måste bli tydligare med vad vi egentligen menar med kulturens egenvärde. Vi måste tala om att det innebär att kultur inte går att värdera med måttstockar som är påhittade utanför kulturvärlden. Detta är för att vad som är "god kultur" inte ska bestämmas med hjälp av politisk censur eller baserat på ekonomiska intressen. För så är det ju.

Rådslagsmaterialet frågar oss om vi tycker att Socialdemokraterna står upp för detta egenvärde i alla väder, och svaret på den frågan är givetvis "nej". Följdkommentaren blir att det förmodligen inte heller är önskvärt, eller ens rimligt att försvara egenvärdet framför allt annat. För egenvärdet kommer aldrig att kunna existera fullt ut, eftersom det är en utopi utan dess like.

Som kulturpolitiker måste  vi göra någon form av prioriteringar, det är ett faktum. De prioriteringar vi gör i vårt budgetarbete är sedan oerhört viktiga för verklighetens kulturliv. Vi måste besluta vad vi vill ha kulturen till - vill vi ge den någon sorts bildande roll, där den didaktiskt talar om saker för oss, eller vill vi hellre att det är individens egna skapande som ska stå i fokus? Prioriteringar måste göras och så länge resurser ges från offentligt håll, måste vi åtminstone ha lite att säga till om då det gäller vad kulturen ska användas till - även om det givetvis är ytterst viktigt att politiker inte går in och styr kulturens innehåll, eller för den delen vilka specifika utställningar som ska visas eller inte.

Som avslutning vill jag på det här temat lyfta fram ett citat ur Maos lilla röda:

I dagens värld är all kultur, all litteratur och konst bestämda klassers tillhörighet och sammankopplade med bestämda politiska linjer. Det finns i själva verket ingenting sådant som konst för konstens skull, konst som står över klasserna, eller konst, som är lösgjord från eller oberoende av politiken.

Som vanligt svårbegriplig rapportering.

Jag är så trött på medias vridna sätt att beskriva verkligheten. "Sammandrabbningar" i Lund igår, om någon nu missat det. I tidningarna kan vi läsa att Lund besöktes av ett 70-tal "nationalister"/"högerextremister" - för tydligen är det något fel på att kalla dem för vad de verkligen är: nazister. Hitleranhängare, alltså.

Det krävs en hel del ihoppusslande mellan sådant som går att läsa i olika artiklar, i olika tidningar, för att kunna få en något sånär sammanfattad helhetsbild av det som hänt. Sydsvenskan skriver lite luddigt om sammandrabbningarna, och utifrån deras huvudartikel (den som publicerades i papperstidningen) går det inte få någon vettig bild över huvud taget.

Alla tidningar tar tillfället i akt att förklara att "nationalisterna" minsann hade demonstrationstillstånd, vilket motdemonstranterna inte hade. Om vi tänker tillbaka på artiklar från tidigare i veckan, kommer vi ihåg att detta beror på att motdemonstranterna dragit tillbaka sin ansökan efter samtal med polisen - efter att ha blivit försäkrade om att inte heller Hitlers lakejer skulle få något tillstånd. Men så fick de det iallafall - tre timmar innan demonstrationen skulle börja.

Vi kan i allmänhet läsa mycket om det våld som utförts av motdemonstranterna, men mindre om det som kom från den andra sidan - det som kom från bakom polisernas beskydd. Aldrig trodde jag väl att Kvällpsoten/Expressen skulle bli den tidning som närmast verkar skildra sanningen - att polisen igår gick och skyddade ett demonstrationståg med maskerade människor, som under sin marsch kastade flaskor, sten och brinnande facklor mot motdemonstranterna.

Anna-Lena menar att motdemonstranterna gjorde fel som gav sig på sådant här med våld. Och visst, jag håller med. Det gjorde mig till exempel riktigt förbannad då jag läste att folk hade blandat in människors miljövänligaste fordon i saken (se 15.03). Men samtidigt är det inte konstigt att folk reagerar desperat och lite dumt när de gång på gång ser en polismakt agera som de gjorde igår (förutom att låta nazisterna komma undan med lite vad som helst, så körde de ju även det vanliga rejset med livsfarliga hästar och hundar med vattnande käftar som bussades på några av de medborgare som var där för att yttra sitt missnöje).

Mediarapportering suger fett. Det känns skönt att veta att Efter Arbetet snart kommer igång på riktigt.