Mat

Mamman: Tyckte du maten var god, G?
G: Nej. Den var blöt.

Fotnot: det var inte mamman som lade pommes friten i mjölkmuggen.

Världens sötaste samtal... eller?

Bumbi: Jag älskar lillebror.
Pappan: Älskar du lillebror? Ja.
Bumbi: Jag ha lillebror. Lillebror sitta knä.
P: Jag ska hjälpa dig sätta lillebror i knät.
en stunds tystnad
Bumbi: Jag älskar TV:n.

Jesus med nya ögon

Bumbi: Mamma, titta gubbe!
Jag: Ja, titta gubbe. Han heter Jesus.
Bumbi: Jesus. Gubbe läser bok.
Jag: Ja, Jesus läser en bok.
Bumbi: Titta gubbe. Gubbe hatt.

Hur förklarar man "gloria" för en 2-åring?

Landsbygd i debut och landsbygd på rutin

Efter ett besök på Kinna bokhandel häromdagen kom jag hem med två pocketböcker på temat liv på landsbygden. Det rör sig om två tämligen lättsmälta feel good-böcker, men som har helt olika karaktär och det är med totalt olika känslor som jag lägger dem ifrån mig.
Carin Hjulströms Finns inte på kartan kanske kan sägas tydligt är en debutroman, med alla skavanker som det innebär. Boken hade haft enormt mycket att tjäna på en mer aktiv redaktör, men på senare tid har jag insett att Forum förlag kanske inte är det mest tillförlitliga när det kommer till korrekturläsning (förutom den nu omtalade boken, se t.ex. Johanne Hildebrandts Sagan om Valhalla - alla tre böckerna). Förutom den enstaka felstavningen och något extraord som smitit in i meningsbyggnaderna här och där, får Carin Hjulströms debut en allmänt tafflig start på grund av något som lätt hade kunnat hindras av en redaktör.

Hela det första kapitlet är en sorts upprapning av detaljerade beskrivningar. Allt som beskrivs får en mening med ett par tre adjektiv, och ofta kommer flera beskrivande meningar på rad. Vid en snabb skumning av två och en halv sida i början av den lilla pocketboken kan jag hitta följande exempel:

[...] den glasklädda entrédörren för Frida. Det var ett betonggrått sextiotalshus i fyra våningar[...]den lysrörsbelysta senapsgula hallen satt en stor bronsfärgad skylt [...] en mindre skylt i vit plast med svart text [...]

[...] när Janne skyndade in, nu med den blekblå skjortan rättknäppt. Det rakade huvudet, de svarta glasögonen och de mullvadsfärgade manchesterjeansen [...]

[...] en ung kvinna i välsittande tunika, smala jeans, höga stövlar och det långa håret snyggt slarvigt uppsatt i en tofs.

Ganska snabbt blir detta berättargrepp outhärdligt, inte minst i kombination med ett vacklande berättarperspektiv. För även om berättarrösten konstant håller sig till tredje person, är det bara nästan alltid som det rör sig ur huvudpersonen Fridas perspektiv. I något enstaka stycke har det istället smugit in ett mer allmänt perspektiv, vilket får en oerhört förvirrande effekt.

Dessa problem rör sig främst dock i det första kapitlet, och när jag väl tagit mig förbi det blir boken bara bättre och bättre. Storyn griper tag, och visst lockar historien även till ett enstaka skratt här och var. För att sammanfatta bokens handling kan sägas att den lilla orten Bruseryd håller på att åka bort från kartan, och genom provokation från journaliststudenten i bokens centrum bestämmer sig samhällets invånare för att kämpa för att deras by ska finnas kvar. Boken rör teman på både samhällelig och privat nivå, den innehåller såväl cynism som enormt framtidshopp - och karaktärerna utvecklas faktiskt en hel del i boken. När jag väl lägger den ifrån mig tycker jag att det är en fantastisk bok som jag läst.

Att Karin Brunk Holmströms Rosa elefanter har skrivits av en mer rutinerad författare och/eller getts ut på ett mer aktivt förlag råder det väl egentligen inga tvivel om. Redan från första stycket fångas jag upp och känner att det här är en bok jag vill läsa. Boken är välskriven, bra strukturerad och innehåller vad jag spontant kan se inga felstavningar.

Att berättelsen dessutom är underfundig med ständigt fina små inslag gör den absolut inte sämre. I de första kapitlen är det något som får mig att skratta högt på i stort sett vartannat uppslag. Redan från början målas karaktärerna upp genom någonting de gör eller säger, till skillnad från Carin Hjulströms försök till att beskriva personer genom deras fysiska attribut - och det ligger en oerhörd värme i detta att personligheterna får målas upp med hjälp av det som faktiskt finns på insidan. Till skillnad från den föregående boken är det berättartekniska ingenting som tränger sig på, och utan att analysera alltför mycket tar jag istället till mig det som händer, de miljöer som beskrivs och de insikter som förs fram.

Som en kort sammanfattning av storyn kan sägas att Artur och Selma är tämligen nypensionerade bönder som bor i det skånska Tommarp. Efter att ha sett fram emot en pension i stillhet får de istället två nya grannar - en otrevlig frireligiös pastor som håller väckelsemöten i trädgården på ena sidan och en märklig hippiekvinna med märkliga new age-tendenser på andra. När det dessutom försvinner en skumrasktyp från närområdet, börjar Artur bli paranoid och göra egna efterforskningar.

Det som gör boken lysande är nog just de små detaljerna och hur vi faktiskt ser de olika karaktärerna främst genom deras egna tankar och sätt att agera. Mina egna fördomar sätts på prov tidigt i boken då det visar sig att hippietjejen med flip flop-sandaler som flyttat in i huvudkaraktärernas grannhus, faktiskt visar sig vara en 70-årig tant. Tyvärr får boken dock en så lysande inledning att jag efter drygt halva boken blir lite besviken av att det inte sker någon faktisk utveckling av saker, och av att de skrattframkallande poängerna kommer allt mer sällan.

De båda författarinnorna skulle nog ha en del att lära av varandra. Carin skulle ta av Karin för en bättre berättarteknik och tydligare stilistik. Karin skulle kunna ta av Carin för att få lite mer djup i sin story. Båda böckerna har dock någonting att ge, och som tidsfördriv duger de bägge mer än väl.

Att som politiker gå till val på politikerförakt

Nå, så var det dags igen. Efter många månaders brist på inspiration har mycket hunnit hända i mitt liv. Jag och familjen har lämnat Lund och Skåne bakom oss, och flyttat tillbaka "hem" till Marks kommun. Jag har - åtminstone för stunden - lämnat den aktiva politiken bakom mig och min partiavgift är av ideologiska skäl detta år inte betald.

Inte en sekund har jag ångrat vårt beslut att flytta tillbaka till hemkommunen, även om exempelvis medieutbudet lämnar mer att önska. I brevlådan får vi nu varje vecka hem Markbladet, vars artiklar sliter stora hål i min själ på grund av sin brist på kvalitet och fullständiga meningar, och till vardags kommer för en period även Borås tidning. Den senare av dessa bägge tidningar har nu under sensommaren tagit sin roll som en del i alliansens kampanjapparat på stort allvar, och jag har sällan skådat dess like till vinklad journalistik (nu snackar vi inte ledarsidan här, utan de faktiska nyhetsartiklarna).

I Markbladet har jag nu ivrigt följt sommarens kommunpolitiska spel, och inte kunnat låta bli att fascineras av det faktum att kommunens fjärde största parti de facto gått till val på politikerförakt. Markbygdspartiet, som är vårt lokala missnöjesparti, står och orerar vitt och brett om hur värdelösa alla andra politiska partiers beslut är - detta utan att egentligen ge ett enda konkret exempel. Mest i generella ordalag pratar partiets försteman Henry Sandahl om hur alla andra är dumma konspiratörer, och hur han minsann gjort en massa bra saker och kommit med en massa bra förslag - återigen utan konkreta exempel.

En intressant skildring av partiet finnes i dagens Borås tidning, i en artikel om vad Markbygdspartiet vill. Det första som slås fast i artikeln är att partiet helst ser sig själva i en vågmästarroll, snarare än i majoritet. Och självklart måste detta vara det mest bekväma för vem som helst - då slipper en ju ta ansvar. Och ärligt talat är deras politik knappast någonting att ta ansvar med. Deras uttalade vilja är att satsa mer på så kallad kärnverksamhet - och gott nog, visst. Men detta ska de finansiera genom att slopa den mesta av vår kultur- och fritidsverksamhet, inklusive badhuset. Enligt deras beräkningar skulle detta spara in en massa pengar till kommunen, vilket naturligtvis är ren dum-matematik.

För att kommunen ska få in pengar krävs skatteintäkter. För att få skatteintäkter krävs medborgare som är villiga att bo kvar i kommunen (och som arbetar), och gärna också nyinflyttade medborgare som kan bidra med ytterligare resurser. Ett nedlagt badhus leder till minskad simkunnighet för våra barn (om inte skolorna regelbundet skeppar barnen till Borås, men det låter ju inte heller särskilt billigt - eller för den delen miljövänligt). Livsfarligt. Nedlagda fritidshem leder till att föräldrar måste jobba väldigt mycket mindre, vilket leder till minskade skatteintäkter av den orsaken (partiets förslag om ökade vårdnadsbidrag leder givetvis till detsamma). Nedstängda fritidsgårdar leder med stor sannolikhet till ökad förstörelse ute i samhället, vilket innebär ökade kostnader i reparationer och underhåll. Ett minskat kulturutbud leder till att kommunen i allmänhet är mindre attraktiv att bo i, varför färre skulle flytta hit och färre skulle betala skatt.

Alltså, det är inte det att jag inte kan förstå mig på politikerförakt. Skandalerna som målas upp i media är många, och även jag som varit aktiv i kommunpolitiken en tid håller på att spy på den rådande gubbismen. Och de flesta ser nog inte att de politiker som sitter och styr en kommun är helt vanliga människor, som har vanliga arbeten och lägger ner sina själar och sin tid på att försöka göra det som ska vara bäst för kommunens medborgare som kollektiv. Men att försöka stävja politikerföraktet genom att rösta på sådana som fattar än mer ogenomtänkta beslut, som är än mer självgoda än de andra? Det är ingen lösning.

Espresso-kaos

Med syfte att inhandla flyttkartonger gav vi oss för ett par dagar sedan ut en sväng, familjen och jag. Väl ute på Nova hamnade vi på Espresso House för en eftermiddagsfika. Efter att ha stått i kö superlänge, fick vi veta att en tredjedel av det vi bestämt oss för att beställa inte fanns. Dags att tänka om. Så vi tänkte om, och beställde på nytt.

Efter ytterligare en lång tids väntan (G hade utan problem hunnit smaska i sig sin kalla fika och hade börjat springa runt) började mojängen som talar om att maten är klar att pipa. Hämtade maten. Tog en tugga. Det gick inte att komma undan: maten smakade jättebränt. Måste lämna tillbaka, be om nytt.

Går och säger till. Blir erbjuden en gratis kaffe i väntan på ersättningen (nej tack), hör hur tjejen efter mig talar om att hon fått fel smak på sitt kaffe. Jag vänder mig om och börjar gå mot vårt lilla bord.

"Ursäkta!"

Jag går tillbaks och får veta att min macka var den sista, och skulle jag kanske kunna tänka mig en annan. "Men det var väl mögelost på allihop? Jag är gravid - kan inte äta sånt." Får till svar att det finns en med lax också. Kan jag inte heller äta. Säger att jag kan tänka mig en scone - får alla tillbehör, och blir erbjuden en extra muffin (nej tack). "Jag ber om ursäkt", säger mannen bakom disken. Jag svarar att han verkar ha en körig dag. Tar min scone och går tillbaks till bordet igen.

Glatt mumsade jag i mig min nya mat, medan L som ätit upp fick hålla koll på G som härjade runt. Bakom mig hörde jag hur någon svarade i sin telefon. Jag förstod att det var fikakompisen som ringde från kassan och sa att chokladmuffinsen var slut. Och coca colan. Killen vid bordet svarade något, jag lyssnade inte så noga. Efter ytterligare fem minuter dök fikasällskapet som tidigare ringt upp - bara för att säga att de skulle gå. Allt hon frågat efter var slut.

Och det blev glesare bland borden. Men kön - den var fortfarande superlång.

Att prioritera sitt liv.

Det har varit dött på bloggen på senare tid - jag vet. Den här versionen av bloggen hann knappt ens starta - jag vet. En av mina ursäkter är 10-talsprogrammet, som precis tagits fram av S-studenter.

Tanken är att formulera en socialdemokratisk politik för framtiden, och själv har jag fått bidra med en del tankar på kulturområdet. Det blev formulerat en del, det stöttes och blöttes. Jag fick påstötningar om att skriva än det ena, än det andra. För det mesta ville jag inte rubba mig från min ursprungliga position, och idag finns förhoppningsvis den version jag senast såg tryckt i boken. Kanske återkommer jag till mitt innehåll här någon gång, men i övrigt hänvisar jag till boken bakom den tjusiga gröna kludd här intill.

Jag känner att jag kanske också är ålagd att deklarera att jag från och med härom månaden inte längre sitter kvar på mitt uppdrag som ersättare i Kommunfullmäktige i Lunds kommun. Jag fann att uppdraget stal energi och tid, och att jag hellre lägger min kraft på sådant som faktiskt känns viktigt och relevant. Efter 12 år som politiskt aktiv känner jag att den ständigt framväxande bitterheten över samhället och dess inneboende system, helt börjar ta ut sin rätt. Vi lever i en "representativ demokrati", där all representation bygger på att de som representerar är människor som är redo att lägga allt annat åt sidan. Att ha barn, jobb och kanske till och med träffa en vän ibland, eller för den delen hinna prata med sin partner om någonting annat än vems tur det är att diska - det går inte att kombinera med ett politiskt engagemang på ett vettigt sätt. Du vet att svaret på frågan om disken alltid kommer att peka ut dig, för du har aldrig varit hemma för disken. Och var du hemma, då var du tvungen att läsa på inför nästa möte. Politiken är din enda fritid, och avkoppling existerar inte alls.

En kvinna på mitt jobb uttryckte det så bra härom dagen. Som så ofta uppkom i en diskussion tanken om att hantering av det konstanta informationsflöde vi drabbas av är en generationsfråga, för "mina 18-åringar sitter alltid med 10 msn-fönster uppe och de har vuxit upp med det". Jag menar att även jag till stor del är uppvuxen med det snabbare informationsflödet, och när jag var 18 satt jag också och chattade med tio personer samtidigt. Emellan chattandet tittade jag lite på någon film och surfade runt lite i allmänhet. Men det gick över. Visst, jag är inte helt oäven att göra många saker samtidigt - men samtidigt är jag idag mer benägen att prioritera och göra det som verkligen är viktigt. Kvinnan på jobbet sa "ja - ju närmare döden vi kommer desto viktigare verkar vi tycka att det är att prioritera bland det vi gör".

Så idag, snart 27 år och närmare döden än jag var för nio år sedan, har jag prioriterat. Jag vill inte ägna min tid åt gubbiga byråkratmöten i ett icke fungerande samhällssystem. Och jag tycker att det är ganska trevligt att skriva ett blogginnlägg ibland.