Espresso-kaos

Med syfte att inhandla flyttkartonger gav vi oss för ett par dagar sedan ut en sväng, familjen och jag. Väl ute på Nova hamnade vi på Espresso House för en eftermiddagsfika. Efter att ha stått i kö superlänge, fick vi veta att en tredjedel av det vi bestämt oss för att beställa inte fanns. Dags att tänka om. Så vi tänkte om, och beställde på nytt.

Efter ytterligare en lång tids väntan (G hade utan problem hunnit smaska i sig sin kalla fika och hade börjat springa runt) började mojängen som talar om att maten är klar att pipa. Hämtade maten. Tog en tugga. Det gick inte att komma undan: maten smakade jättebränt. Måste lämna tillbaka, be om nytt.

Går och säger till. Blir erbjuden en gratis kaffe i väntan på ersättningen (nej tack), hör hur tjejen efter mig talar om att hon fått fel smak på sitt kaffe. Jag vänder mig om och börjar gå mot vårt lilla bord.

"Ursäkta!"

Jag går tillbaks och får veta att min macka var den sista, och skulle jag kanske kunna tänka mig en annan. "Men det var väl mögelost på allihop? Jag är gravid - kan inte äta sånt." Får till svar att det finns en med lax också. Kan jag inte heller äta. Säger att jag kan tänka mig en scone - får alla tillbehör, och blir erbjuden en extra muffin (nej tack). "Jag ber om ursäkt", säger mannen bakom disken. Jag svarar att han verkar ha en körig dag. Tar min scone och går tillbaks till bordet igen.

Glatt mumsade jag i mig min nya mat, medan L som ätit upp fick hålla koll på G som härjade runt. Bakom mig hörde jag hur någon svarade i sin telefon. Jag förstod att det var fikakompisen som ringde från kassan och sa att chokladmuffinsen var slut. Och coca colan. Killen vid bordet svarade något, jag lyssnade inte så noga. Efter ytterligare fem minuter dök fikasällskapet som tidigare ringt upp - bara för att säga att de skulle gå. Allt hon frågat efter var slut.

Och det blev glesare bland borden. Men kön - den var fortfarande superlång.

Att prioritera sitt liv.

Det har varit dött på bloggen på senare tid - jag vet. Den här versionen av bloggen hann knappt ens starta - jag vet. En av mina ursäkter är 10-talsprogrammet, som precis tagits fram av S-studenter.

Tanken är att formulera en socialdemokratisk politik för framtiden, och själv har jag fått bidra med en del tankar på kulturområdet. Det blev formulerat en del, det stöttes och blöttes. Jag fick påstötningar om att skriva än det ena, än det andra. För det mesta ville jag inte rubba mig från min ursprungliga position, och idag finns förhoppningsvis den version jag senast såg tryckt i boken. Kanske återkommer jag till mitt innehåll här någon gång, men i övrigt hänvisar jag till boken bakom den tjusiga gröna kludd här intill.

Jag känner att jag kanske också är ålagd att deklarera att jag från och med härom månaden inte längre sitter kvar på mitt uppdrag som ersättare i Kommunfullmäktige i Lunds kommun. Jag fann att uppdraget stal energi och tid, och att jag hellre lägger min kraft på sådant som faktiskt känns viktigt och relevant. Efter 12 år som politiskt aktiv känner jag att den ständigt framväxande bitterheten över samhället och dess inneboende system, helt börjar ta ut sin rätt. Vi lever i en "representativ demokrati", där all representation bygger på att de som representerar är människor som är redo att lägga allt annat åt sidan. Att ha barn, jobb och kanske till och med träffa en vän ibland, eller för den delen hinna prata med sin partner om någonting annat än vems tur det är att diska - det går inte att kombinera med ett politiskt engagemang på ett vettigt sätt. Du vet att svaret på frågan om disken alltid kommer att peka ut dig, för du har aldrig varit hemma för disken. Och var du hemma, då var du tvungen att läsa på inför nästa möte. Politiken är din enda fritid, och avkoppling existerar inte alls.

En kvinna på mitt jobb uttryckte det så bra härom dagen. Som så ofta uppkom i en diskussion tanken om att hantering av det konstanta informationsflöde vi drabbas av är en generationsfråga, för "mina 18-åringar sitter alltid med 10 msn-fönster uppe och de har vuxit upp med det". Jag menar att även jag till stor del är uppvuxen med det snabbare informationsflödet, och när jag var 18 satt jag också och chattade med tio personer samtidigt. Emellan chattandet tittade jag lite på någon film och surfade runt lite i allmänhet. Men det gick över. Visst, jag är inte helt oäven att göra många saker samtidigt - men samtidigt är jag idag mer benägen att prioritera och göra det som verkligen är viktigt. Kvinnan på jobbet sa "ja - ju närmare döden vi kommer desto viktigare verkar vi tycka att det är att prioritera bland det vi gör".

Så idag, snart 27 år och närmare döden än jag var för nio år sedan, har jag prioriterat. Jag vill inte ägna min tid åt gubbiga byråkratmöten i ett icke fungerande samhällssystem. Och jag tycker att det är ganska trevligt att skriva ett blogginnlägg ibland.

Göteborg vs. Lund - Gatumusik vs. kulturhuvudstad.

Härom dagen läste jag att sir Bob Scott, medlem i kulturhuvudstadsjuryn, tyckte att det var tråkigt att Göteborg hade bestämt sig för att inte ställa upp som kandidat inför 2014, då han såg dem som en bra kandidat. Jag håller till stor del med - Göteborg är en fantastisk stad. Det är en fantastisk stad när det kommer till befolkning, när det kommer till mentalitet och inte minst är det en fantastisk stad när det kommer till gatuliv. För att ta del av Göteborgs enorma kulturscen behöver du inte boka biljetter på någon fancy opera eller så, utan det räcker att strosa runt lite i centrum.

Sydsvenskans Matilda Gustavsson menar att Lunds Kulturhuvudstadsansökan inger hopp. Hon menar att det som är fantastiskt med det pågående projektet är att Lunds kulturliv faktiskt verkar ha en lösning på gång - en lösning som för ovanlighetens skull kommer uppifrån, från politiker och tjänstemän i kommunen. Och här menar jag att vi har en kontrast som är oerhört intressant. I Göteborg har vi en befolkning som lever och andas kultur. I Lund har vi en politisk ledning som till viss del försöker göra detsamma. När det handlar om kulturhuvudstäder är det optimala givetvis ett samhälle där både gräsrötter och ledning kämpar för det kulturellas plats.

I Lund har det visserligen varit politikerna som visat mest entusiasm för kulturhuvudstadssatsningen - men med det inte sagt att befolkningen är antikulturell. I Göteborg, däremot, är befolkningen strävande medan ledningen aktivt strävar emot. Från och med den 1 juli i år (alltså i onsdags) är gatumusik förbjuden vissa delar av Göteborgs stad vissa tider. Beslutet är framdrivet av företagarföreningen Avenyn. Hänvisningar sker hela tiden till butikspersonals arbetsmiljö - säkert en rimlig invändning i vissa fall - men det som slår mig är avsaknaden av fackförbunds kommentarer till det hela. Nästa sak som slår mig är att många av de affärer som har sitt säte i de centrala stadsdelar ordningsstadgan åsyftar, spelar högljutt radioskval hela dagarna såväl inne i som utanför butikerna.

Gatumusikanterna körs bort och kvar står resten av oss med en offentlig miljö dominerad av kommersialismens urval. Tillstånd för gatumusicerande kan visserligen erhållas - dock har polisen rätt att säga nej. På vilka grunder är oklart. Ordningsstadgan väljer att bestämma vilka sorters kultur och vilja sorters musik som är okej att utöva på offentlig plats. Allt som kräver förstärkare eller högtalare göre sig icke besvär - tillstånd ska sökas dygnets alla tider, och tillstånd ska ges mycket retriktivt. Flänga upp en bandare och dansa lite - nope. Hiphop eller rap kompat av lite beats - nope. Krav på tillstånd gör gatumusicerandet mer svårtillgängligt för resande musikanter såsom romer eller andra icke göteborgsbaserade.

Glädjande är då att Göteborgs befolkning håller fast vid sitt kulturella intresse, ledningens idéer till trots. I början av månaden har musicerandet i protest mot den nya ordningsstadgan blomstrat mer än någonsin.

Följ vad som händer på bloggen Gatumusik är inget brott!

Rutten frukt

"Vi har läst dig. Vi gillar det inte." Patrik Svensson berättar i dagens Sydsvenskan om hur han fått ett märkligt brev från Chiquitas pr-byrå efter att ha skrivit om hur Chiquita gett pengar till den colombianska högermilisen AUC, som lär ligga bakom iallafall 2 000 mord. Enligt Svensson ska flera andra bloggare och journalister fått liknande brev.

Bananbolagets budskap lyfts upp i samband med nyheten om att dokumentärfilmen Bananas!* inte får vara med och tävla på Los Angeles filmfestival, efter hot om stämning från bananbolaget Dole. Dole vill nämligen inte att filmen, som skildrar en advokats kamp mot bananbolaget som ska ha besprutat sina plantager med giftiga kemikalier, ska visas.

Svensson lyfter upp pr-firmans brev som ett exempel på att Doles beteende inte är någonting nytt för bananbolagen, och visst är det så. Bananbolagen har betett sig hotfullt förut, det har Svensson rätt i. Men det är inte heller första gången de sprutar gift på sin frukt, behandlar sina arbetare som allmän smuts eller bidrar till x antal människors död. Det är inte första gången idag, och det var inte heller första gången då Svensson fick sitt skumma brev för två år sedan.

En av alla underliggande historier i Gabriel García Marquez roman Hundra år av ensamhet berättar om ett bananbolag som kommer till Macondo. Bananbolaget behandlar byns arbetare och invånare mer än illa, och arbetarna går ut i strejk. För att få dem att arbeta igen tar bolaget landets militär till sin hjälp och ett par hundra arbetare dör, skeppas bort och hela historien "glöms bort". Marquez är förstås en författare i den magiska realismens tradition, och allt vad han skriver förefaller vara påhitt och fantastiska sagor. Detta är dock enbart en del av genrens charm. De historier som berättas förefaller vara absurda, de är på avstånd - men ofta är de inspirerade av kalla fakta.

Bananmassakern i Macondo har ägt rum. 1928 strejkade arbetare på en bananplantage ägd av United Fruit Company (idag Chiquita International) i närheten av Santa Marta, Colombia. Militär gick in, och antalet döda sägs vara någonstans mellan 47 och 2 000 - spannet är visserligen stort, men att där dog folk råder det ingen tvekan om.

Ja, Patrik Svensson har helt klart rätt då han skriver att "[n]ågot är fortfarande väldigt ruttet i fruktlådan".

Jävla John fick skörda vad han sådde

Jag läste någsonstans, någon som yttrade att Eva Dozzis debutroman Jävla John förmodligen skulle göra väldigt många Beatlesfans upprörda. För i boken framställs John Lennon som ett svin. Det är också vad en del recensioner säger. Inte att fans kommer att bli arga, men att Eva Dozzis John Lennon är "ett monster: en svekfull och brutalt svartsjuk alkoholist och knarkare", att han "framställs som sjukligt svartsjuk, aggressiv, ansvarslös, ständigt påverkad av alkohol och droger" (min kursivering). Ett språk som indikerar att berättelsen troligen ligger långt från sanningen.

Visst kan fans bli arga om de vill - men de lär inte bli mycket mindre arga om de läser en biografi om John Lennon. För det märks att Eva Dozzi har gjort sin läxa innan hon påbörjade sitt författande. Den Lennon som porträtteras i hennes roman ligger inte alls långt från den bild jag fått genom att i mina tonår läsa otåliga biografier om samme man. Den ständiga berusningen såväl som hans förkärlek för ordvitsar (vilken Dozzi visar oss den första stunden Lennon dyker upp i boken - Katja Gehrman blir genast omdöpt till Gotcha German) stämmer på pricken.

Snubben som skriver på bloggen Fula Fula Ord menar att romanen lämpar sig även för den som inte är intresserad av The Beatles, och förvisso är detta sant. Boken är bra - men hade det inte varit för Lennons små egenskaper och The Beatles låttexter, då hade boken nog inte varit mycket att hänga i julgranen. I Svenska Dagbladet får författaren frågan "Men varför en bok just om John Lennon?" Dozzis svar på frågan är klockrent:

–Jag kunde förstås ha skrivit om en annan man som behandlade kvinnor illa, men vem skulle ha läst den?

För det är de små finesserna hos Lennon, hans eviga ordvitsande, som gör honom värd att läsa vidare om. Det är illustrationen av det som händer i boken med hjälp av de låttexter som en gång faktiskt skrevs som gör boken genial.

Den extra kryddan kommer nog i form av uppenbarelsen av Mark David Chapman, mannen som sköt Lennon i december 1980. Chapman står för det starka hatet mot Lennons förflutna leverne, i en tid då Lennon själv levde som fredssymbol. Chapman sköt, och Dozzi, hon säger "vad man sår får man också skörda".

Höjda busspriser - s följer med

Kommunens ekonomi är i kris, precis som resten av samhällets. På dagens kommunfullmäktigemöte (där jag för tillfället befinner mig) vill en bland annat lösa problemet genom att höja busstaxan i kommunen. Trots att bussresandet minskat sedan den senaste höjningen. Argumentationen? Jo - argumenten är tre:

• Resandet har nog inte minskat, det är bara det att fler åker gratis som gör att det ser så ut.
  --> Jaha? Så då skulle det hjälpa att höja taxorna. Skulle färre tjuvåka då?


• Andra kommuner har högre priser.
  --> Men vad fan - hur gamla är vi? "Men han gjorde ju så" sa lilla Kalle efter att han följt Oscars exempel och snattat choklad.


• Ni har ju höjt priserna innan, så vi kan höja nu också.
  --> Argumentet behöver väl egentligen inget bemötande, eller?

Tyvärr kan jag inte säga att Socialdemokraterna helt ställer sig emot en prishöjning - "vi" vill bara inte ha en lika stor sådan (eftersom jag är injusterad tvingades jag vara med och ta ställning - för ett annat förslag än mitt partis).

Vad gäller den kreativa argumentationen, verkar det vara någoting som är genomgående idag. Tidigare ikväll sa Lars Hansson (fp, ordförande barn- och skolnämnd Lunds stad) att statistiken visserligen visar att förskolan blivit av med 60 personal den senaste tiden, men att det inte stämde - en utredning är tydligen tillsatt för att bevisa detta.

Kreativ argumentation - kreativt utredande.

Hanna bloggar också direkt från fullmäktige.

För den reaktionära postapokalyptiska betongsocialismen - Rösta på EAP

Krossa kapitalismen, skit i miljön, bygg mer kärnkraft, låt varje människa göra värnplikt och skapa en ekonomi uppbyggd på familjeföretag.

Jag fick häromdagen en tidning med valpropagande från LaRoucherörelsen, och ungefär som ovan låter Europeiska Arbetarpartiets program inför EU-valet den 7 juni.  Som om det inte vore nog att de byggt upp sin verksamhet kring en personkult (se: LaRouche), ser jag i deras budskap en vision om en värld av betong fylld med gröna giftångor, där varje familj är en enhet för sig.

Och ja - jag inser att detta givetvis inte alls är vad de är ute efter. Men ändå: det är svårt att ta dem på allvar!