Kulturarv

Det talas om kulturarv hit och dit, och själv har jag aldrig riktigt förstått grejen. Är det verkligen alltid så viktigt att bevara det som kommer från förr?

En del av vårt så kallade kulturarv antar jag kan sägas vara barnlitteratur av författare som Astrid Lindgren och Elsa Beskow - och varför detta ska vara så viktigt att bevara, det kan jag inte riktigt förstå. Ett av Lindgrens mest kända verk handlar om en liten flicka vars glorifierade far är en vit man som har åkt och gjort sig till kung över negrer i Söderhavet. Imperialism - det är väl ingenting att vara stolt över?

Så tittar vi till Beskow. En kvinna som skrev en saga om barn som fick stryk och vars mor var så villrådig i hur hon skulle hantera situationen med sina barn/sitt boende/livet och som då blev "räddad" av en gubbe som fick styra upp saker och ting. Hjälplöst kvinnosläkte och barnaaga - känns sådär lagom modernt, liksom...

Egenvärdet - en utopi

Socialdemokraternas "kulturrådslag" kan väl nu sägas ha kommit igång (åtminstone i min värld) och själv verkar jag ha fastnat lite vid det här med egenvärde. En vanligt använd floskel är ju att "konsten ska finnas bara för konstens skull" - vad nu det innebär. Socialdemokratiska kulturpolitiker måste bli tydligare med vad vi egentligen menar med kulturens egenvärde. Vi måste tala om att det innebär att kultur inte går att värdera med måttstockar som är påhittade utanför kulturvärlden. Detta är för att vad som är "god kultur" inte ska bestämmas med hjälp av politisk censur eller baserat på ekonomiska intressen. För så är det ju.

Rådslagsmaterialet frågar oss om vi tycker att Socialdemokraterna står upp för detta egenvärde i alla väder, och svaret på den frågan är givetvis "nej". Följdkommentaren blir att det förmodligen inte heller är önskvärt, eller ens rimligt att försvara egenvärdet framför allt annat. För egenvärdet kommer aldrig att kunna existera fullt ut, eftersom det är en utopi utan dess like.

Som kulturpolitiker måste  vi göra någon form av prioriteringar, det är ett faktum. De prioriteringar vi gör i vårt budgetarbete är sedan oerhört viktiga för verklighetens kulturliv. Vi måste besluta vad vi vill ha kulturen till - vill vi ge den någon sorts bildande roll, där den didaktiskt talar om saker för oss, eller vill vi hellre att det är individens egna skapande som ska stå i fokus? Prioriteringar måste göras och så länge resurser ges från offentligt håll, måste vi åtminstone ha lite att säga till om då det gäller vad kulturen ska användas till - även om det givetvis är ytterst viktigt att politiker inte går in och styr kulturens innehåll, eller för den delen vilka specifika utställningar som ska visas eller inte.

Som avslutning vill jag på det här temat lyfta fram ett citat ur Maos lilla röda:

I dagens värld är all kultur, all litteratur och konst bestämda klassers tillhörighet och sammankopplade med bestämda politiska linjer. Det finns i själva verket ingenting sådant som konst för konstens skull, konst som står över klasserna, eller konst, som är lösgjord från eller oberoende av politiken.

Som vanligt svårbegriplig rapportering.

Jag är så trött på medias vridna sätt att beskriva verkligheten. "Sammandrabbningar" i Lund igår, om någon nu missat det. I tidningarna kan vi läsa att Lund besöktes av ett 70-tal "nationalister"/"högerextremister" - för tydligen är det något fel på att kalla dem för vad de verkligen är: nazister. Hitleranhängare, alltså.

Det krävs en hel del ihoppusslande mellan sådant som går att läsa i olika artiklar, i olika tidningar, för att kunna få en något sånär sammanfattad helhetsbild av det som hänt. Sydsvenskan skriver lite luddigt om sammandrabbningarna, och utifrån deras huvudartikel (den som publicerades i papperstidningen) går det inte få någon vettig bild över huvud taget.

Alla tidningar tar tillfället i akt att förklara att "nationalisterna" minsann hade demonstrationstillstånd, vilket motdemonstranterna inte hade. Om vi tänker tillbaka på artiklar från tidigare i veckan, kommer vi ihåg att detta beror på att motdemonstranterna dragit tillbaka sin ansökan efter samtal med polisen - efter att ha blivit försäkrade om att inte heller Hitlers lakejer skulle få något tillstånd. Men så fick de det iallafall - tre timmar innan demonstrationen skulle börja.

Vi kan i allmänhet läsa mycket om det våld som utförts av motdemonstranterna, men mindre om det som kom från den andra sidan - det som kom från bakom polisernas beskydd. Aldrig trodde jag väl att Kvällpsoten/Expressen skulle bli den tidning som närmast verkar skildra sanningen - att polisen igår gick och skyddade ett demonstrationståg med maskerade människor, som under sin marsch kastade flaskor, sten och brinnande facklor mot motdemonstranterna.

Anna-Lena menar att motdemonstranterna gjorde fel som gav sig på sådant här med våld. Och visst, jag håller med. Det gjorde mig till exempel riktigt förbannad då jag läste att folk hade blandat in människors miljövänligaste fordon i saken (se 15.03). Men samtidigt är det inte konstigt att folk reagerar desperat och lite dumt när de gång på gång ser en polismakt agera som de gjorde igår (förutom att låta nazisterna komma undan med lite vad som helst, så körde de ju även det vanliga rejset med livsfarliga hästar och hundar med vattnande käftar som bussades på några av de medborgare som var där för att yttra sitt missnöje).

Mediarapportering suger fett. Det känns skönt att veta att Efter Arbetet snart kommer igång på riktigt.