Landsbygd i debut och landsbygd på rutin

Efter ett besök på Kinna bokhandel häromdagen kom jag hem med två pocketböcker på temat liv på landsbygden. Det rör sig om två tämligen lättsmälta feel good-böcker, men som har helt olika karaktär och det är med totalt olika känslor som jag lägger dem ifrån mig.
Carin Hjulströms Finns inte på kartan kanske kan sägas tydligt är en debutroman, med alla skavanker som det innebär. Boken hade haft enormt mycket att tjäna på en mer aktiv redaktör, men på senare tid har jag insett att Forum förlag kanske inte är det mest tillförlitliga när det kommer till korrekturläsning (förutom den nu omtalade boken, se t.ex. Johanne Hildebrandts Sagan om Valhalla - alla tre böckerna). Förutom den enstaka felstavningen och något extraord som smitit in i meningsbyggnaderna här och där, får Carin Hjulströms debut en allmänt tafflig start på grund av något som lätt hade kunnat hindras av en redaktör.

Hela det första kapitlet är en sorts upprapning av detaljerade beskrivningar. Allt som beskrivs får en mening med ett par tre adjektiv, och ofta kommer flera beskrivande meningar på rad. Vid en snabb skumning av två och en halv sida i början av den lilla pocketboken kan jag hitta följande exempel:

[...] den glasklädda entrédörren för Frida. Det var ett betonggrått sextiotalshus i fyra våningar[...]den lysrörsbelysta senapsgula hallen satt en stor bronsfärgad skylt [...] en mindre skylt i vit plast med svart text [...]

[...] när Janne skyndade in, nu med den blekblå skjortan rättknäppt. Det rakade huvudet, de svarta glasögonen och de mullvadsfärgade manchesterjeansen [...]

[...] en ung kvinna i välsittande tunika, smala jeans, höga stövlar och det långa håret snyggt slarvigt uppsatt i en tofs.

Ganska snabbt blir detta berättargrepp outhärdligt, inte minst i kombination med ett vacklande berättarperspektiv. För även om berättarrösten konstant håller sig till tredje person, är det bara nästan alltid som det rör sig ur huvudpersonen Fridas perspektiv. I något enstaka stycke har det istället smugit in ett mer allmänt perspektiv, vilket får en oerhört förvirrande effekt.

Dessa problem rör sig främst dock i det första kapitlet, och när jag väl tagit mig förbi det blir boken bara bättre och bättre. Storyn griper tag, och visst lockar historien även till ett enstaka skratt här och var. För att sammanfatta bokens handling kan sägas att den lilla orten Bruseryd håller på att åka bort från kartan, och genom provokation från journaliststudenten i bokens centrum bestämmer sig samhällets invånare för att kämpa för att deras by ska finnas kvar. Boken rör teman på både samhällelig och privat nivå, den innehåller såväl cynism som enormt framtidshopp - och karaktärerna utvecklas faktiskt en hel del i boken. När jag väl lägger den ifrån mig tycker jag att det är en fantastisk bok som jag läst.

Att Karin Brunk Holmströms Rosa elefanter har skrivits av en mer rutinerad författare och/eller getts ut på ett mer aktivt förlag råder det väl egentligen inga tvivel om. Redan från första stycket fångas jag upp och känner att det här är en bok jag vill läsa. Boken är välskriven, bra strukturerad och innehåller vad jag spontant kan se inga felstavningar.

Att berättelsen dessutom är underfundig med ständigt fina små inslag gör den absolut inte sämre. I de första kapitlen är det något som får mig att skratta högt på i stort sett vartannat uppslag. Redan från början målas karaktärerna upp genom någonting de gör eller säger, till skillnad från Carin Hjulströms försök till att beskriva personer genom deras fysiska attribut - och det ligger en oerhörd värme i detta att personligheterna får målas upp med hjälp av det som faktiskt finns på insidan. Till skillnad från den föregående boken är det berättartekniska ingenting som tränger sig på, och utan att analysera alltför mycket tar jag istället till mig det som händer, de miljöer som beskrivs och de insikter som förs fram.

Som en kort sammanfattning av storyn kan sägas att Artur och Selma är tämligen nypensionerade bönder som bor i det skånska Tommarp. Efter att ha sett fram emot en pension i stillhet får de istället två nya grannar - en otrevlig frireligiös pastor som håller väckelsemöten i trädgården på ena sidan och en märklig hippiekvinna med märkliga new age-tendenser på andra. När det dessutom försvinner en skumrasktyp från närområdet, börjar Artur bli paranoid och göra egna efterforskningar.

Det som gör boken lysande är nog just de små detaljerna och hur vi faktiskt ser de olika karaktärerna främst genom deras egna tankar och sätt att agera. Mina egna fördomar sätts på prov tidigt i boken då det visar sig att hippietjejen med flip flop-sandaler som flyttat in i huvudkaraktärernas grannhus, faktiskt visar sig vara en 70-årig tant. Tyvärr får boken dock en så lysande inledning att jag efter drygt halva boken blir lite besviken av att det inte sker någon faktisk utveckling av saker, och av att de skrattframkallande poängerna kommer allt mer sällan.

De båda författarinnorna skulle nog ha en del att lära av varandra. Carin skulle ta av Karin för en bättre berättarteknik och tydligare stilistik. Karin skulle kunna ta av Carin för att få lite mer djup i sin story. Båda böckerna har dock någonting att ge, och som tidsfördriv duger de bägge mer än väl.