Det började med feber. Jag har i regel inte feber. Så en hel vecka med konstant feber var rätt tufft. Efter en knapp vecka med feber (ibland upp emot 40 trots febernedsättande) och sedan ett par dagar även kraftig hosta gick jag till jourcentralen. Läkaren lyssnade lite på mina lungor och sa att att vara sjuk är en del av livet. Gilla läget, helt enkelt. Och sluta ta febernedsättande om jag inte har upp emot 40 grader.
Så jag gick hem. Slutade ta febernedsättande. Och blev helt utslagen. Orkade inte äta, inte läsa, ingenting. I två dagar låg jag så, sedan gick jag till vanliga vårdcentralen. Där gjorde de diverse tester och konstaterade lunginflammation. Fick penicillin, hostmedicin och instruktioner att ta febernedsättande om det gjorde så att jag kunde leva bättre (typ orka äta och så). Fick veta att penicillinet förmodligen skulle verka inom 2-3 dagar. Det gjrode det inte. Det tog längre tid för mig att känna att jag andades någorlunda obehindrat. Och jag fick stanna hemma längre än penicillinkuren varade.
Efter två och en halv vecka i sjuksängen gick jag tillbaka till jobbet. Det kändes lite tveksamt, och jag var inte säker på om det var en bra idé egentligen. Måndagen gick okej, även om jag var helt slut. Tisdag förmiddag gick okej. Tisdag eftermiddag höll jag på att trilla ihop i en skakande liten hög, så jag åkte hem. Och sedan dess har jag varit i princip tyst, för att låta halsen vila lite tillsammans med resten av kroppen. Nu i helgen var rösten trots all vila nästan helt borta. Idag är det dock bättre, men jag känner mig långt ifrån bra.
Jag började på mitt nya jobb för tre månader sedan. Starten var helt klart tumultartad, och så mycket till introduktion har det inte hunnit bli. Om en dryg vecka har jag en tung jävla deadline, som jag ansvarar för helt och hållet. Imorgon är det äntligen dags för en hyfsad introduktion inför det arbete som ska göras inför nämnda deadline. Denna dag har redan skjutits upp på grund av min sjukfrånvaro, och imorgon måste jag verkligen gå. Och den kommande veckan måste jag verkligen jobba järnet.
Jag är anställd på ett år, för att behovet av min tjänst ska utvärderas. Att då inte få möjlighet att göra ett så bra jobb som bara möjligt - det är sjukt frustrerande. Jag har galet mycket idéer och väldans massa saker jag skulle vilja göra för att utveckla verksamheten. Och så ligger jag här och hostar och knorrar, alternativt är hög på cocillana.
Fan också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar