Husjakten, del 3

Vi var och tittade på ytterligare ett hus förra veckan. 30-tal, grönt, stort. Huset låg ovanpå ett garage med plats för fyra bilar och en smörjgrop. Vägg i vägg med garaget fanns en man cave-waiting-to-happen (perfekt syrum?). Själva huset var stort och rymligt. Visserligen skulle en behöva slå ut en vägg typ det första en gjorde, men huset kändes ganska fräscht och robust. (Inredningen, dock - aj! Pastellmelerade bubbliga strukturtapeter, aprikosfärgat kök och fejkmarmor i plast i badrummet.)
Allt som allt var det ett rätt schysst hus ändå. Trädgården lämnade förvisso en del att önska, då den mest bestod av en brant backe som kröntes av någon annans trädgård. Men det var ändå så att vi tänkte, att där skulle vi allt kunna bo. Fast vi tänkte bara, i teorin. Vi kände inte samma sak, så då fick det vara.
En kollega beskrev att när de letat efter hus i tre år, då hittade de äntligen huset som fick dem att känna att de var redo att byta upp sig då de kom hem. De tidigare tre åren hade det inte spelat någon roll vad de tittat på, då hade de alltid känt att det var skönt att komma hem till sin lägenhet efter en visning. Och det var väl precis så det var; när vi kom hem till vår sunkiga lilla trea efter att ha tittat på det stora, gröna huset - då var det rätt skönt att komma hem.