Katastroffysisk litteratur

För någon som tar examen i litteraturvetenskap och som har haft drömmar om att jobba i bokbranschen har mitt läsintresse de senaste åren varit nästan skamligt nära ickebefintligt. Ambitionen om att läsa har alltid funnits, men det har ofta kommit någonting i vägen. Alldeles för mycket att göra (politik, arbete). Depression och allmän orkeslöshet (som ung kvinna vill en ju inte gå alltför långt ifrån att vara en klyscha...). Då Ulrika lånade mig Marisha Pessls Special topics in calamity physics (också utgiven på svenska av Natur och Kultur, då med titeln Fördjupade studier i katastroffysik) insåg jag att det dessutom kan ha haft en del att göra med det faktum att det var åratal sedan jag senast stötte på en bok jag haft svårt att lägga ifrån mig.

Den här romanen fångade till en början främst mitt intresse inte på grund av sin handling, utan på grund av sin berättarstil. Huvudpersonen, Blue, berättar historien om sitt liv med referenser åt både höger och vänster. I beskrivningar av personer eller saker referrerar hon som ytterligare beskrivning till diverse olika källor med hjälp av det inom akademien använda Harvardsystemet; det kan röra sig om en insekt ur ett uppslagsverk, om en karaktär i en bok eller film eller ur ett fenomen som beskrivs i en tidskriftsartikel. Eftersom varje kapitel har fått sin titel från varsin bok ur den västerländska kanon luras jag att tro att även de andra titlarna som hänvisas till är verkliga - något jag upptäcker inte alltid stämmer då jag inte längre kan hålla mig från att kolla när hon hänvisar till en marxistisk hemsida med adressen www.thehairyman.com (adressen ska anspela på Marx skäggiga utseende). Den finns tyvärr inte i verkligheten. Detsamma verkar vara fallet med alla de hemsidor och en hel del av de böcker och artiklar hon hänvisar till - trots att det finns en hel del böcker och filmer som de facto existerar också...

Förutom referenserna till olika källor kan jag inte låta bli att hänföras av hur hon hela tiden hänvisar till författare, vetenskapliga begrepp eller andra saker som jag med mina kvasiintellektuella ambitioner önskar att jag hade bättre koll på (men givetvis inte orkar skaffa mig). Ett bra exempel är då Blue är med sina vänner i skogen och de skriker saker (eller namn på personer) som helt enkelt känns rätt. Blue är tyst och här är hennes anledning:

I didn't know why I hadn't shouted anything. I felt like a peson who couldn't unstick her stutter. I believe I was trying to think of someone with a decent last name, someone who deserved this privilege of being sent into the wind. Chekhov, I'd been about to say him, but he seemed too stilted, even if I added the first name. Dostoevsky was too long. Plato seemed irritating, as if I were trying to one-up everyone by choosing the Very Root of Western Civilization and Thought. Nabokov, Dad would have approved, but no one, Dad included, seemed certain of the pronunciation. ("NA-bo-kov" was incorrect, the pronunciation of amateurs who bought Lolita under the impression it was a bodice ripper; yet "Na-BO-kov" fired like a defunct pistol.) It was even worse with Goethe. Molière was an interesting choice (no one had yet mentioned a Frenchman) but there was a problem shouting the guttural R. Racine was too obscure, Hemingway too macho, Fitzgerald fine, but in the end it was unforgivable what he did to Zelda. Homer was a good choice, though Dad said The Simpsons had bastardized his reputation.

Det finns mycket att säga om den här romanen, skulle kunna skrivas hela uppsatser hur lätt som helst. Handlingen är givetvis inte på något sätt ointressant - tyvärr räcker en sjysst berättarstil inte hur långt som helst - och de sista 200-300 sidorna går boken knappt att lägga ifrån sig. I denna bokens sista del används tidigare nämnda detaljer ur boken som pusselbitar för att lösa det mysterium som tornat upp sig framför Blue - varför Hannah Schneider dog.

För mer info om handlingen eller författarens tankar om boken, se till exempel här, här eller här.