Det har varit tyst på min blogg ett tag nu, kanske är det någon som undrar varför. Kanske inte. Oavsett vilket, tänkte jag berätta om det lilla privata helvete jag haft de senaste två veckorna. Det stavas mjölkstockning. Fast lite värre ändå.
Jag hade fått en stor klump i bröstet och börjat känna mig hängig. Min barnmorska hade sagt åt mig att om stockningen inte gick över, då skulle jag höra av mig till distriktssköterskan. Det gjorde jag. Hon sa att så länge klumpen inte såg blålila ut och jag inte hade hög feber, så var det ingen fara. Min klump var bara röd, och jag hade bara feber ibland så det räknades inte. Det var onsdag morgon. Onsdag kväll fick jag höra att jag skulle ta paracetamol mot febern och att jag kunde få en tid på torsdagen om jag ville.
Så torsdag morgon då. De säger att eftersom febern är borta ska jag avboka min tid. På amningsmottagningens telefon säger de så. Fredag har det fortfarande inte blivit bättre, jag hör av mig till vårdcentralen och kryddar på sanningen lite - säger att jag haft feber sedan i söndags. Jag får träffa en läkare. Väl där ser de ju att jag inte har feber, men kan konstatera att jag har en "svår infektion". Läkaren ser bekymrad ut, skriver ut antibiotika och ber mig komma tillbaka på måndagen igen.
Måndag. Läkaren konstaterar att infektionen gått ner lite, även om den fortfarande är hög. Klumpen är stor och hård, så hon skickar mig till akuten för ett ultraljud. Kirurgiakuten. Säger att de kanske behöver tömma klumpen lite på vätska. Det ska de i sådana fall göra med en nål, säger hon. Men på akuten säger de att det ju inte alls verkar vara en böld (tydligen gjorde jag ett misstag då jag sa att jag hade en böld trots att ingen läkare använt det ordet - min mangostora ömma klump var tydligen något annat) och att jag ska avvakta och se om inte antibiotikan verkar. Gör den inte det tycker de att jag ska få annan medicin.
Onsdag har ingenting blivit bättre alls och jag blir lite otålig. Vårdcentralen säger att nu har de inte fler resurser och ber mig ringa Kvinnoklinikens akut istället. Det gör jag. De ber mig komma dit. Läkaren tittar på mig fem minuter. Hon gör ett ultraljud och konstaterar att klumpen är 8x6 cm stor. Det är en böld. I princip omöjlig att behandla med antibiotika. De måste skriva in mig. Operera. Öppna upp bröstet.
De skar upp bröstet på mig och nu sitter jag med en vardroppande dräneringsslang utstickande ur tutten och väntar på att det ska bli måndag. För då ska de förhoppningsvis plocka ut den. Jag tycker ändå att det är märkligt, att jag var tvungen att gå till kvinnokliniken för att någon skulle fatta. Varför känner inte den allmänna vården till någonting om "kvinnosjukdomar"?
3 kommentarer:
Hej vännen!
Jo, jag undrade just vart du tagit vägen, men tänkte att du kanske tröttnat på bloggandet eller dylikt. Skönt att höra ett "livstecken".
Jag blir upprörd när jag hör detta, som alltid när det pratas om vården och dess kompetens, eller brist på den snarare. Detta hade kunnat unvikits långt tidigare och det är inte ett engångsfall heller, dessvärre. Hade de bara lyssnat, tagit sig tid att försöka åtgärda patientens problem direkt, hade de sluppit få tillbaka dem gång på gång - och med än värre besvär. För att inte tala om patienten - nog har väl den bekymmer som det är och sen så ska den dessutom få det bemötandet, bi kringlotsad till olika instanser och personer osv osv innan något händer. Som kanske märks har jag bara haft dåliga erfarenheter av vården när jag väl behövt kontakta dem. Huua.
Hoppas det reder upp sig smidigt nu framöver och att det inte innebär några komplikationer bara för att de dröjt så länge med rätt behandling osv.
Miss u.
Stor kram!
[...] att min värld består av någonting mer än bara blöjor och ersättningspulver (ja, jag har nu gett upp [...]
[...] 10 2008 De senaste veckorna har vårdcentralen blivit mitt andra hem. Jag måste gå dit och bli omlappad varenda dag, vilket blir ett problem inte bara för mig utan också för vårdcentralen. Det sköna [...]
Skicka en kommentar