Månad ut och månad in har jag nu, som medlem i Socialdemokraterna, fått hem papper med information om de fyra sedan länge pågående "rådslagen" som pågår inom partiet. Mitt liv har varit överhopat och min hälsa undergrävd, varför jag inte riktigt orkat bidra till dessa. Trots detta har jag under en längre period gått och längtat efter det som det så länge ryktats om - ett rådslag med inriktning på kulturen. Det var imorgon en vecka sedan detta femte rådslaget offentliggjordes och nu upplever jag att allt det jag gått och hoppats på är tillintetgjort.
Då jag läser igenom rådslagsmaterialet finner jag många av dess utgångspunkter aningen intetsägande och trista - en del till och med felaktiga i sin åsikt, men det går kanske inte att komma ifrån; sällan stämmer mina åsikter helt överens med min partilednings och säkert inte alltid heller med mitt partiprogram. Jag tröstar mig med att materialet jag har i mina händer, under min blick, är till för att skapa diskussion. För Mona Sahlin, min partiledare, har väl sagt att hon vill lyssna på mig, medlem i hennes parti. Eller? Jag läser det finstilta på partiets hemsida och inser att det står att det eftersöks åsikter från "alla, f[rån] de kulturellt yrkesverksamma, f[rån] den kulturintresserade allmänheten och f[rån] våra medlemmar". Att som medlem bli prioriterad sist i ledet känns, måste jag säga, något nesligt. Att en kulturellt yrkesverksam med moderata sympatier ska stå högre i kurs för mitt partis ideologiska utveckling än jag...(Kanske stämmer detta helt överens med den senare tidens kampanjer där vi inte längre är bidragande medlemmar, utan enbart "supporters"?)
Så inser jag att det inte spelar någon roll. En motion är redan inlämnad till riksdagen. En motion undertecknad "Mona Sahlin m.fl. (s)" som säger vad den socialdemokratiska kulturpolitiken vill, färdigdiskuterat och klart. Den verkar innehålla ungefär samma saker som rådslagsmaterialet - det material vi åtminstone skulle få en och en halv månad på oss att diskutera (visserligen en tidsperiod som är ett skämt om det åtminstone ska gå att låtsas som om det finns något sorts demokratiskt potential, vilket det givetvis inte finns i den här formen av rådslag). Jag vet inte om vi ska kalla det hela någorlunda ärligt, skamligt eller helt enkelt bara pinsamt.
Vad vi än vill kallar det, så tänker jag ignorera arrogansen och återkommer här på bloggen inom kort med reflektioner över det som rådslaget faktiskt ämnar diskutera. (Om inte annat, eftersom det nu saknas den typen av reflektion, trots utlovande, på rådslagets blogg.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar