Dum

I våras då jag gick och väntade Bumbi sa jag att jag skulle försöka att inte bli en sån där förälder som bara pratar om sitt barn - ni vet, en sån där jobbig en. Jag tyckte, och tycker, att det är viktigt att bevara någon sorts identitet för sig själv. Jag startade en blogg och menade att jag i den skulle upprätthålla min identitet; den skulle liksom få bli mitt fönster till verkligheten.

Och så har jag nu blivit förälder. Och jag tror inte att jag är en sån där som bara pratar om mitt barn hela tiden. Inte hela tiden. Och det hade ju faktiskt varit svårt, eftersom jag inte pratar med särskilt många. Men då jag faktiskt pratar med folk, folk som lever ute i verkligheten, då kommer Bumbi förmodligen på tal pinsamt ofta. Men jag försöker ändå - att prata om annat menar jag. Mitt problem är att det går sådär. Jag pratar visserligen på, men är liksom trög. Jag har glömt hur en för sig i sociala sammanhang. Jag tappar ord och resonemang och känner mig plötsligt väldigt dum.

Jag ska snart ge mig ut i arbetslivet igen. Borde det inte erbjudas någon form av rehabiliteringskurser för sådana som mig? Typ "sociala beteenden och uttryckssätt for dummies".