Jag tycker inte om att göra saker halvdant. Har jag ansvar för någonting (framför allt i jobbsammanhang, eller inom politiken), vill jag att det blir gjort ordentligt. Jag vill att jag och de jag jobbar med ska vara ute i god tid, planera långsiktigt (även om en såklart måste kunna styra upp saker i sista minuten också, då det krävs - jag vill bara inte att det ska vara normen) och att arbetet ska utföras på ett kvalitativt sätt. Jag vill kunna känna mig stolt över det jag gör och åstadkommer. Kanske är det så att jag vill känna mig stolt över det, snarare än den position jag har i olika sammanhang. Lite med mottot "dina handlingar definierar vem du är", snarare än att det skulle vara en titel eller en tjusig plats i maktstrukturen som är det definierande.
Denna preferens är givetvis någonting som varit mig till gagn både inom politiken och på arbetsplatser av alla de slag, men det kan också göra livet galet jobbigt för mig. För visst hade det varit mycket lättare i livet om jag bara kunde rycka på axlarna åt dem i min närhet som vill slarvgöra saker i sista minuten. Visst hade det varit lättare om jag inte brydde mig så mycket, och om jag klarade av att inte känna så himla mycket ansvar hela tiden.
Det sista jag gjorde på jobbet idag var att sitta med en mindfulnesspedagog och planera framtida samarbeten. När vi satt och planerade tyckte jag att idén med mindfulness i föräldraskap var en riktig höjdare (tycker jag iofs fortfarande), och någonting jag själv skulle vilja delta i - men ju mer jag tänker på det hade kanske mindfulness i arbetet varit minst lika mycket för mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar