Välgörenhetens problem

För tjugo minuter sedan eller så såg jag en reklamfilm på TV. Vi uppmuntrades att bli faddrar åt fattiga barn - en verksamhet som de facto räddar mängder av barns liv. Reklamen får mig att tänka på det här med välgörenhet, och det hela får mig att känna mig splittrad. Det är måhända en bra tillfällig lösning, för i den verklighet vi lever i idag hjälper det som jag precis nämnde massvis. Tyvärr är välgörenheten bara ett botemedel för symptomen, och aldrig för roten till problemet.

Ett lysande exempel hittar vi i TV-programmet Extreme Makeover - Home Edition. I serien åker ett gäng inredningsarkitekter runt i USA och hjälper fattiga människor att bygga upp sina hem. Familjerna som tar emot hjälpen har alltid tragiska historier, och har alltid ägnat massot av tid och resurser åt att i sin tur hjälpa andra människor eller djur genom välgörenhet. I slutet av varje program hänvisar någon av inredarna till en hemsida, där vi blir uppmuntrade att arbeta volontärt med just välgörenhet.

Välgörenhetens tanke är i grunden välmenande, men till och med i det nämnda programmet ser vi exempel på att den inte stökar undan problemet. Programmets käcka inredare kan inte hjälpa mer än ett begränsat antal, och därmed måste de göra ett urval. Detta är ett faktum som tragiskt gjorde sig påmint i senaste avsnittet som visades på TV3. Serien är dramatiskt uppbyggt och kallar lätt till tårar, och avsnitten avslutas alltid med en grand finale där familjerna får komma hem efter en välbehövd semester och får se sina nya hem, detta under applåder från enorma publikhav.

I senaste avsnittets avslut kunde vi i publikhavet se en kvinnas vädjan till programledaren nedskrivet på en skylt: "Ty, my kids need help. Please come see us!". Inredarna har gjort ett nedslag i ett amerikanskt samhälle och hjälpt en familj, men kvar står tusentals andra som också har problem. Kvinnan med skylten sätter uppenbarligen sina barn främst, men detta gör att kvinnan aldrig kommer att besökas av Ty och hans vänner. För deras hjälp är givetvis villkorad, så som välgörenhet ofta är. Och kvinnan med skylten lever inte upp till programmets villkor just på grund av det faktum att barnen sätts främst. För det räcker inte att vara fattig och gå på knäna för att kunna betala sina räkningar. Även om du har två jobb, så förväntas du ägna din tid åt välgörenhet vid sidan av dessa - även om detta innebär att du måste försumma din tid med famljen.

Som jag skrev i början av detta inlägg kan välgörenheten aldrig bli lösningen på ett problem. Istället fungerar det som något sorts symptomdämpande alibi som får oss att titta åt andra hållet när det gäller de strukturer som finns i samhället. Välgörenheten fungerar idag som någon lam ursäkt för att inte ta grundläggande rättigheter på allvar. Välgörenhet är ingen lösning. Vi behöver alternativ.